Får jag chans på dig? (NSFW)

<Angfiel> Merula kryper lite närmare den varma kroppen som hon ligger bredvid och suckar nöjt. Det fanns inget bättre än att ligga, naken, bredvid en varm kropp som tillhör en person som hon älskar över det mesta på jorden. Hon hade inte ens berättat för honom att hon älskar honom, men inte heller hade de haft sex och det kanske gick hand i hand? Att när man berättade det så skulle man ha sex eller om det var tvärtom att när man hade sex så skulle man säga det. Vilket som är hon helt nöjd med att bara ligga där och andas in doften av hans hud precis på halsen där hon för närvarande har sin panna. Hon vill inte tänka på att hon måste återvända till sin sovsal med den tomma kalla sängen därför säger hon inget om det utan ligger tyst och lyssnar på hans andhämtning.

<Traxy> Små, mörka strån hade börjat kika fram så här framåt kvällen, men Edgar hoppades att det inte skrapade mot henne. Å andra sidan skulle hon nog sagt till i så fall. Det var så längesedan han hade varit så här nära någon, och även om de inte hade haft sex på riktigt, åtminstone inte än, så var de ändå närmare varandra än någon annan skulle kunna ha varit. Trots att alla konventioner sade att det var fel, att de två verkligen inte skulle ha med varandra att göra när det inte gällde rent professionella saker, så kändes det här alldeles för rätt. De var inte längre bundna till varandra av en förutsägelse, utan hade valt detta alldeles själva. Ett leende smyger sig fram över hans läppar och han stryker henne varsamt över ryggen. Tids nog skulle hon behöva lämna honom, men än behövde han inte släppa iväg henne. “Vad tänker du på?” Kanske på de GET-prov hon hade kvar att göra, vilket inte vore helt omöjligt med tanke på omständigheterna, men kanske… kanske tänkte hon på honom.

“Jag tänker på…” hon tystnar och ler lite för det hon tänker på är ju att hon älskar honom men det kan hon inte säga, för det vore hemskt om han inte sa det tillbaka och det är läskiga ord att faktiskt säga rakt ut. Istället nöjer hon sig med att svara honom med det andra som är på hennes tankar “…att jag inte vill gå härifrån.” och som för att demonstrera detta med kroppen lägger hon sin fria arm över hans midja och ger honom en demonstrativ halvkram. “Jag tänker också på att jag kommer sakna dig i sommar…” lägger hon till en aning tystare eftersom hon är osäker på om hon ska säga det eller inte, men det går inte att hindra när det nu är sagt. En hel sommar utan hans kyssar eller smekningar får henne att nästan sluta andas. Bara den enkla tanken över att inte få höra hans röst, inte få se på honom om så än från håll eller för den sakens skull inte få hålla om honom… hon kommer dö. Hon är säker på det, men hon får inte eftersom de kan träffas igen efter sommaren. Träffas i lönndom, gömma sig och spela rävspel med hela skolan. Tanken får henne en aning deppig men hon visar det inte eftersom det skulle väcka för mycket frågor hon inte vill diskutera med honom. Hon vill hellre smyga omkring med honom än att inte ha honom alls.

Inte några GET-prov! Leendet vidgas något mer, särskilt som hon bekräftar det hon säger med sitt kroppsspråk. “Jag vill inte att du ska gå…” Om de inte tvingade sig isär om en stund skulle konsekvenserna bli ödesdigra. Någon skulle komma och leta efter henne, och om de kom till Norrtornet? Han skulle givetvis behöva vara med och leta efter henne, om nu inte det där sabla porträttet nedanför trappan redan hade hunnit skvallra, förstås. “Jag skulle kanske kunna ha vägarna förbi Luton i sommar… men… ” Han tystnar. Även om han hade det så vad sade att de skulle kunna ses? Om de sågs fanns skulle det fortfarande verka underligt, även om de rörde sig bland mugglare. Hur bra var hon förresten på att smälta in i ett mugglarsamhälle? Hon hade ju trots allt inte vuxit upp i samma hus som dem. De fick väl helt enkelt hålla sig till tåls tills det var dags för höstterminen att ta sin början. “Kanske kan vi i alla fall höras av på något sätt,” säger han till slut. “Säkerligen behöver du få beundrarpost när du inte är på skolan. Kanske inte undertecknade av Edgar, men vad säger att du inte har hittat en pojkvän som kan skicka brev?” Jodå, leendet är betydligt bredare nu. Om det blev lite bredare skulle han kanske till och med brista ut i skratt! Kunde man inte träffas så fick man ta till andra alternativ. Om de varit mugglare hade de kunnat ringa varandra, men nu var de inte det, och flampulver kändes inte lika privat. Vem som helst skulle ju kunna vandra in och störa. Bättre att åtminstone kunna göra NÅGOT, om än så litet, bara för att känna att man fortfarande hade den kontakten mellan varandra.

Merula fnittrar till lite över påståendet att hon skulle ha skaffat sig en pojkvän och kan inte undgå frestelsen att luta sig upp på sin andra armbåge för att kunna se upp på honom och säga lite retsamt “Vem säger att jag inte har det då?” hennes mörka ögon glittrar av retsamhet och hennes uttryck påminner om en kvinna som är på väg att förföra sin ont anande älskare. Allt det är hon dock inte medveten om själv eftersom hon bara vill retas lite smått. “Min syster skulle bli så lycklig och tvinga mig prata om min pojkvän hela sommaren, men det kanske får henne tyst när det gäller att gnälla på mig för att jag inte har pojkar efter mig… en gång frågade hon faktiskt om jag var lesbisk.” Merula fnyser till lite eftersom påståendet hade varit helt befängt. “Bara för att alla pojkar springer efter henne…” en gnutta bitterhet syns men hon försöker låtsas som att det inte är något hon bryr sig i. Varför skulle hon bry sig om ett gäng med pojkar som inte brydde sig om henne och som var för korkade att fatta nått alls. Som Äcklet, nej usch honom vill hon verkligen inte tänka på nu. Dessutom finns det inte någon hord av pojkar som skulle kunna mäta sig med den mannen som hon ligger i samma säng som just nu och den tanken får henne att le nöjt och hon böjer ner huvuden för att ge honom en lätt puss på ena axeln.

Att inte bara fatta tag om henne och dra henne så nära intill sig var svårt att låta bli, men det vore faktiskt roligt att retas lite tillbaka. Något mer måste han trots allt ha i huvudet än att bara lusta efter henne. “Du? Lesbisk?” flinar han därför. “Din syster skulle bara veta vad du håller på med på din fritid…” Tänk om hon faktiskt hade varit lesbisk? Då hade de definitivt inte legat här nu! Tänk om Merula också hade haft horder av pojkar efter sig? Då hade det varit betydligt svårare att försöka umgås ostört… men då hade hon kanske inte varit intresserad av honom heller, å andra sidan. Det var en tanke som inte gick att tänka, för det gjorde honom alldeles för tungsint. “Du kan ju säga att jag är en snygg sextonåring… om du nu vill ha mig som pojkvän, vill säga.” OMG, vad hade han precis sagt? Edgar blir faktiskt lite ställd när han inser vad som precis korsat hans läppar. Vad skulle han kunna säga i nästa oöverlagda ögonblick? I wuvs you and I want to has your BEJBIES!! Skrämmande, när man tanker efter. Han MÅSTE verkligen tänka sig för vad han ska säga innan han öppnar munnen nästa gång, annars… Annars vadå? Var det så illa att säga vad han egentligen tycker om henne? Det var ju inte direkt som om hon inte kände samma sak själv, som det verkade i alla fall. Att erkänna det för någon annan var ändå att erkänna det för sig själv på riktigt, och i nuläget kändes det betydligt tryggare att bara erkänna det lite smått för sig själv, för då skulle ingen kunna få reda på det och försöka ta henne ifrån honom. Kanske när hon slutat skolan, men det var ju två år tills dess. Skulle de verkligen kunna klara av två hela år av smygande och smusslande när hela saken hotar att uppdagas trots att det inte ens gått mer än kanske ett par månader? Det var en hal och tunn is, och om de inte såg upp skulle de halka och falla i vaken bägge två.

Merula blinkar till lite och ser chockat på honom i några sekunder innan hon flackar med blicken och fuktar omedvetet läpparna med tungan. “Jag vill!” säger hon en aning mer bestämt än vad hon tänkt sig och hennes kinder som efter deras stund tillsammans faktiskt återgått till sin bleka ton nu återigen färgas smått rosenröda. “Jag menar… om du… vill och då… det är ju inte så… jag menar…” hon vet inte vad hon ska säga och kan verkligen inte möta hans blick utan fäster den istället på hans axel för det var betydligt mer säkert än att se i hans ögon att han tyckte att hon betedde sig som en stammande liten unge. Merula avskyr att känna sig liten i hans sällskap när det gäller sådana saker, åh andra sidan skulle hon vilja krypa ihop i hans armar och bli omhändertagen för all evighet. Han skulle ta hand om henne också, hon bara vet det, han skulle värna om henne och se till att hon är lycklig och hon skulle göra allt för att han ska vara lycklig. Fast helt säker kan hon inte vara förstås, inte hundra procent… eftersom de aldrig pratat om de sakerna med varandra. Inte på riktigt. Det var nog tur det eftersom det skulle göra det lite skrämmande, en framtid, hon var ändå vara sexton faktiskt, även om hon vill tänka på det också. Det är krångligt det där med att vara tonåring och kär.

Gosh, vad hade han sagt egentligen? Han hade väl inte frågat chans på henne, va? Det vore så totalt knasigt att det fanns inte! Det var sånt man gjorde när man var typ elva, inte när man var vuxen. Nu var han en aaaaning mer vuxen än Merula, visserligen, men även när man var sexton gå gick man inte runt och sade så till varandra. Som tur är så svarar hon i alla fall ja istället för att bara skratta honom rätt upp i ansiktet, så det var ju alltid en tröst. Kanske hon inte hade lagt märke till hur fånigt det hade låtit. Det var ju åtminstone inte som att han hade friat eller något sådant. Tänk om han hade kläckt ur sig DET istället? Merlins skägg, det hade verkligen varit något, det! På sätt och vis var det nästan lite frestande att göra det, bara för att se vad hon skulle svara, men han var lyckligtvis medveten om att det vore rent utsagt löjligt att fria i ett sådant här tidigt stadium, så han håller faktiskt klaffen om just den saken och glädjer sig åt det hon faktiskt svarat. Rosorna på kinden var riktigt klädsamt på henne och det var riktigt gulligt ibland när hon blev osäker. “Du tänker för mycket ibland,” säger han och lutar sig lite framåt så att han kan lägga en hand bakom hennes huvud och dra henne till sig för att kyssa henne. Tänk att han hade en flickvän! Det var officiellt! Okej, inte OFFICIELLT officiellt, men i alla fall! Nära nog!

Merula smälter emot honom och kan inte nått annat än att hålla med i den stunden, hon tänkte alldeles för mycket, det var så mycket bättre att bara sluta tänka och kyssas hela tiden. Varför slutade de någonsin att kyssa varandra? Det låter ju som en väldigt dum idé att inte kyssas precis hela tiden och just nu kan flickan helt enkelt inte förstå hur de någonsin kan vara så korkade. Hon drar sig upp mot honom så att hon kommer åt att kyssa honom lättare och drar handen hon haft på hans midja upp över bröstkorgen igen. Hennes fingrar darrar en aning när hon smeker honom lätt över brösten samtidigt som hon låter tungan glida över hans. “Mmm…” mummlar hon som medgivande men det är allt hon får ur sig också. Det går inte att vara mer vältalig än så när man för det första känner sig som att hela kroppen ska brista ut i lågor och munnen är ockuperad av en annans.

Var det så bra gjort egentligen? Att göra det hela “officiellt”? Äsch, just nu så kunde det kvitta, eftersom han har tankarna fullt upptagna på annat håll. Hur kunde man tänka på något alls när man hade famnen – och munnen – full? Otänkbart! Edgar njuter i fulla drag av hennes smekningar och den otyglade passionen dem emellan, läppar som hungrar efter varandra, trots att de redan fått sitt, egentligen. De kunde ju alltid försöka få en efterrätt, så att säga. Vart han för händerna är han inte riktigt medveten om, men han drar henne till sig igen, ännu närmre. Lukten av henne, smaken… Att han inte bara självantände och förvandlades till aska på studs! “Mmmerula…”

Åh om de ändå hade tid, men det har de inte. Eller en snabbis kanske men Merula vill inte ha en snabbis, hon vill ligga i hans armar länge och smeka honom precis överallt och att han smekte henne precis överallt. Hon vill ha mer och åter mer hela tiden, men det är också ofta det som händer med nyförälskade människor och nyförälskad kan man definitivt kalla Merula även om hon nu råkat ha varit kär i Fisken längre än ett år. “Mhm jag vet…” svarar hon med ett kvidande men lyckas dra sig undan och möta hans blick. Hennes läppar är en aning svullna av kyssen, håret står lite på sned och ögonen riktigt gnistrar av känslor samtidigt som hon egentligen försöker få kontroll över sina stigande känslor och pirrningar på speciella delar.

Gudars skymning, hon är så vacker att det är ett under att han klarar av att andas. Tur att hon drar sig undan egentligen. Tur OCH otur. Är Edgar nyförälskad eller inte? Det är frågan. De har ju känt varandra sedan slutet av hennes andra år, men han hade ju inte varit kär i henne då. Han hade varit fascinerad av henne, visst, men det hade inte utvecklat sig till något mer förrän hon blivit äldre. Eller var det så att han egentligen hade varit kär i henne tidigare men att det hade vuxit fram så gradvis att han inte riktigt märkt det eller tänkt på det. Kanske snarare att det var en nyförälskelse, för det var ju inte så länge sedan han insett att hon betydde lite mer för honom än han förstått från första början. Han får nöja sig med att hålla henne nära och njuta av närheten och värmen istället. “Tror du Slytherin tar hem elevhemscupen?” Okej, så det var en lam fråga, men det var ett bra sätt att distrahera sig och få pulsen att lugna ner sig lite igen. Pulsen och annat.

Flickan kan inte låta bli att fnissa till eftersom frågan är ganska lam ja men hon tänker svara på den även om hennes ögon glittrar med kunskap om vad han precis försöker göra. Distrahera dem att tänka på något annat än att de ligger halvnakna i en säng tillsammans. “Jag vet inte, jag hoppas det, vi ligger ju ganska bra till och så. Beror på om nån snorunge gör nått hemskt hyss nu i slutet eller inte så vi blir av med massa poäng.” Hennes bitterhet riktigt dryper i orden. Hon avskyr när några ettakluddare eller andra får för sig att det där med att raida biblioteket är en bra idé. Bortskämda snorvalpar! Vad gjorde det om de fick tag på farliga böcker? Inte som att de skulle klara av att använda dem i alla fall direkt. “Men det vore lite pinsamt om vi inte gör det, det var länge sen vi vann nu.”

“Slyherin har i alla fall ingen snorunge i stil med den där stenkastaren,” svarar mannen torrt, åsyftandes den magnifike dammsugaren som han vid det här laget har fått lite ordning och reda på, kan man hoppas. “Så det finns ju hopp. Det är på tiden att vi vann.” Han rättar sig. “Ni, kanske jag borde säga?” Bara för att han varit Slytherinare en gång i tiden behövde han ju inte nödvändigtvis identifiera sig med det fortfarande. Det var ju över tjugo år sedan han slutat skolan och gett sig ut på egna försök i stora världen. “I vilket fall som helst tycker jag det är hög tid.” Han rynkar pannan mot taket. “Han har i alla fall inte vågat sig på att försöka kasta sten eller göra något annat i Guds namn mot dig, hoppas jag?” Rösten är mer än en aning torr. Att ge sig på en annan elev på det där sättet… det fick honom fortfarande att se rött.

Tanken på den lilla dyngråttan får henne att mulna till en aning, maken till ohyfsat beteende hade hon aldrig sett till och det finns nog en liten del i henne som känner sig kränkt av att blivit behandlad på det viset. “Nej, det har han inte.” svarar hon och sedan kan hon inte låta bli, eftersom det är något hon helt enkelt inte förstår. “Alltså.. varför gjorde han så? Guds namn, vad… varför det?” hon vet inte riktigt om hon kan klargöra sin fråga mer än så eftersom hon knappt vet vad det är hon frågar för något. Hon tycker bara att det verkar underligt att någon får lov att kasta sten på folk för att de åberopar någon slags Gud av nått slag. Visst hon hade hört om gudar förr, genom mytologi och liknande men det var ju förr i tiden som folk trodde på sånt, inte nu… idag.

“Det finns en del personer som tror på mugglarmytologier,” försöker han förklara. “Istället för att kalla det mytologier så kallar de det religioner, men egentligen är det samma sak.” Same shit, different haircut är väl egentligen det han vill säga, men låter bli. “Bara det att mytologier är religioner som inte längre är i bruk, utan ses av eftervärlden som charmiga excentriciteter. Religioner, däremot, har en helt annan status.” Hittills hade han inte sagt så mycket om sin uppväxttid, men kanske var det på tiden att han öppnade upp sig lite. “Jag växte upp med mina morföräldrar,” börjar han därför, något motvilligt. “De var religiösa och gick i kyrkan varje söndag… försökte få mig att tro att min förmåga var av ondo och att om jag bara accepterade Jesus i mitt liv så skulle den försvinna.” Om Merula hade låtit bitter när hon pratade om Elliott så var det inget emot hur bitter Edgar lät nu. Han hade fullkomligt avskytt att gå i kyrkan och söndagsskolan hade varit rena tortyren. “Jesus är en helig figur i kristendomen,” förklarar han. “Den påstådde gudens ende son, som kom till världen, predikade och sedan offrade sig själv för allas våra synder och därför spikades upp på ett kors för runt två tusen år sedan i det som nu kallas för Israel.” Prästen hade varit vänlig och trevlig i sin enfald. Hade hans morföräldrar tillhört en katolsk församling kanske han till och med hade varit korgosse och behövt gå i terapi för att prästen hade varit lite FÖR vänlig… Han läste allt nyheterna ibland! Problemet med många i kyrkan var, enligt Fisken, att det var svårt att avsky dem eftersom de var så förbannat TREVLIGA mot en; bjöd på fika och bar pastellfärgade, stickade tröjor och koftor och reste sig varje gång de skulle sjunga. Själv hade han känt sig som om han kom från en annan planet, för han kunde verkligen inte relatera till dem på någon som helst nivå alls. Han var en moderlös, svårmodig pojke vars far övergett honom och som kunde se in i framtiden. En gång i tiden hade sådana människor hyllats som profeter som förde med sig meddelanden från Gud. När han växte upp var han snarare besatt av djävulen, eller så var det åtminstone grava fel på hans far. Det hade inte varit det allra lättaste att svälja i den åldern.

Merula lyssnar intresserat eftersom det är ovanligt att han berättar saker om sig själv och för att hon tycker om att lyssna på det han har att säga om det så var i klassrummet eller här i sängen eller om de satt tillsammans och åt. Hans röst är givetvis sexig det tycker hon, men det är djupare än så, hon har nyfiken på honom och allt han berättar är som en liten skatt hon kan låsa in i sin skattkista i huvudet. Hon skulle inte få för sig att berätta det för honom eller att ens ställa för mycket frågor, han var äldre och så kanske han skulle bli sur om hon var för nyfiken. När han tystnar så rynkar hon lite på pannan och svarar “Så… det finns folk som lyssnar på det där för att folk var konstiga och spikade upp en karl på ett kors så att han dog… men om han var son till Guden borde han inte vara en gud också då och inte kunna dö?” det går ju inte ihop alls i hennes huvud.

“Guds son är en del av Treenigheten enligt dem, vilket betyder Fadern, Sonen och den Helige Ande.” Det han lärt sig i söndagsskolan satt kvar ganska bra. “Alla tre är delar av en helhet, alla är Gud. Tre delar som tillsammans blir en treklöver.” Hade han varit republikan hade han säkert sagt shamrock istället för treklöver, men nu var han inte det. “Det gör det bara ännu konstigare, om du frågar mig. Han gjorde en ung kvinna med barn, föddes… växte upp, och offrade sig själv till sig själv för att sona för våra synder, som han själv fastställt. Jag får det inte att gå ihop, men det finns mellan en och en halv till två miljarder mugglare som tror på det, och det har funnits folk som har trott på detta i snart två tusen år.” Inte fanns det något som helst tecken på att den siffran höll på att sjunka heller, vilket han inte riktigt förstod. Hur kunde folk vara lika lättlurade nu som de varit då? Hade mänskligheten inte gjort större framsteg än så?

Merula höjer ögonbrynen i en min som säger ungefär “Are you kidding me? o.O” och sedan kan hon inte hålla sig för skratt så hon börjar småfnissa vilken snabbt övergår till att hon skrattar och lutar pannan emot hans bröstkorg i hopp om att försöka samla sig lite men hela hon skakar av skratt. “Det där… var det… dummaste jag någonsin… hört…” klämmer hon fram mellan skrattsalvorna och anledningen till att hon skrattar är helt enkelt att hon inte kan ta det på allvar. Hur ska hon kunna ta det på allvar när han pratar om en snubbe som föder sig själv och som sen offrar sig för saker som han själv hittat på så att folk flera hundra år senare ska kunna kasta sten på annat folk. “Dina morföräldrar var ganska tokiga va?” häver hon ur sig utan att tänka och hejdar sig genast och kikar osäkert upp på honom. “Förlåt, det var inte meningen att säga så…” Han kanske blev sur om hon sa så om dem, för även om Merula ibland klagar på sina föräldrar älskar hon dem och skulle bli sur om han sa nått dumt om dem.

Hennes reaktion var något… oväntad, men å andra sidan så var det inte första gången hon brustit ut i ett spontanskratt sådär. Det får honom att le, inte bara med munnen utan med hela kroppen känns det som. Han skulle inte ha blivit förvånad om det strålade om honom, som om han (ironiskt nog) vore någon sorts religiös ikon eller liknande, och i den stunden vet han att han är fast. Nu är sista gränsen nådd, nådd och överskriden; nu finns det ingen återvändo mer. Alla tvivel han haft om henne känns som att de är som bortblåsta, men han kan inte få fram orden han egentligen vill få fram, och som tur är nämner hon hans morföräldrar, vilket distraherar honom tillräckligt för att åtminstone komma bort ifrån de där tre ödesdigra orden. “Tokiga vet jag inte om jag skulle kalla dem,” säger han med ett snett leende. “Fanatiska medelklassare, snarare, som låtsades att jag gick på internatskola i England hellre än att erkänna att jag hade krafter de inte förstod sig på.” Han leker lite tankfullt med en av hennes mörka hårlockar medan han pratar, rösten något dyster och bitter. “De hoppades att jag skulle vara normal precis som dem, men istället så var jag precis likadan som deras dotter. Till skillnad från henne var jag svårare att bortförklara. Hon hade inte Synen och kunde säga när tanterna på symötena skulle möta sitt öde.” Det var enklare att bara hålla honom därifrån. Låta honom vara på sitt rum och ägna tiden åt att läsa den där förbannade boken i hopp om att det skulle driva djävulen ur honom. Om han inte hade haft Merula där hade han bara kunnat fördjupa sig i sin egen bitterhet, men nu var han inte där själv, han hade sällskap, och att blicka in i hennes mörka ögon gjorde att problemen smälte bort. Han var is och snö efter en hård vinter och hon var som vårsolens sken som gav honom ljus och värme.

Hon samlar sig tillräckligt för att hinna lyssna på honom och hon har ingen aning om att hans tankar tar den riktningen bara för att hon inte förstår sig på kristendom. Eller som mytologi sure, då hade hon kunnat avfärda det med att människor var lite dumma förr och så var det med den saken, men att folk trodde på sånt där nu för tiden? Nja. “Fast… du gick ju på internetskola.” ler hon lite retsamt men blir genast lite allvarlig när hon fortsätter. “Pappa skulle nog hellre vilja kunna säga att mina syskon går på Hogwarts än på Durmstrang och mamma skulle nog hellre vilja att jag valt att gå på Durmstrang än Hogwarts.” hon rynkar lite på pannan. “Fast ingen av dem är ju så att de ljuger om det… men det märks lite. Det märks mest på min mormor dock, hon får nått plågat i ansiktet varje gång hon måste påpeka för någon att jag inte gå på Durmstrang, trots att Hogwarts är så pass bra ändå. Bättre Hogwarts än offentlig skola i Ryssland, tror jag ändå. För det hade nog nästan varit snudd på vanära till familjen.” hon ler lite snett innan hon lägger ner kinden emot hans bröstkorg och suckar lite. “Jag är ledsen att de var taskiga mot dig.”

“Gjort är gjort,” konstaterar han bara och stryker henne över huvudet. Varje gång han rörde vid det var han lika förvånad över hur mjukt det mörka håret var mot hans hand. “Det är inget att göra åt.” Men tack för att du bryr dig. “De föredrog att säga till nyfikna grannar att deras barnbarn gick på en prestigefylld akademi i England än att han lärde sig brygga trolldrycker och förhäxa folk i ett dolt slott i de skotska högländerna.” Som om de skämdes över honom… vilket ju var precis vad de hade gjort. Det var hela poängen. Merula hade i alla fall en familj, med både syskon och föräldrar som älskade henne och ville väl, inte någon som försökte slå i henne att det var deras sätt eller en evighet i helvetet som gällde. “Om du hade gått på Durmstrang hade vi aldrig träffats…” Den som fattade beslutet om att hon skulle gå på Hogwarts istället skulle han gärna vilja tacka någon gång… om det inte vore för att det förmodligen var hennes käre far, som hon trodde tänkte slå honom på käften för att han haft ihop det med yngsta dottern. Ähum. Han skulle bara veta! “…Och hade vi inte gjort det så hade vi inte varit här nu.” Duuh! “Vi kanske aldrig hade träffat varandra alls.” Blotta tanken gjorde honom kall inombords. “Mina morföräldrar ville gärna att jag skulle hitta en trevlig flicka – en trevlig mugglarflicka, alltså – och slå mig ned med henne någonstans och avla fram ‘normala’ barnbarn åt dem. Tja… tji fick de! Undrar hur de skulle reagerat om de visste att jag undervisade på Hogwarts och dessutom inlett en relation med min främsta elev…” Förmodligen hade bägge två dött på fläcken av rena förskräckelsen. På så sätt var det faktiskt synd att de redan var döda. Edgar ser på henne med en öm blick. Hon skulle inte behöva utsättas för något på grund av honom. Om det var något som skulle gå illa så var det hans namn som skulle dras i smutsen, inte hennes. Han skulle skydda sin lilla koltrast ifrån alla faror.

Merula frustrat till vid ordet avla eftersom hon tycker det är lite roligt i sammanhanget men resten var inte vidare roligt egentligen, hon tycker egentligen inte synd om honom alls. Hur kan man tycka synd om en så kompetent, underbar och stark man? Nej, det går inte, men det är som att hon tycker synd om honom då, förut när han var liten. Hon tycker synd om lill-fisken. Vilket inte är något som hon kallar en viss anatomisk del på hans kropp och verkligen inte tänker börja med heller. “Hur de skulle reagera spelar ju inte så stor roll.” menar hon och i tanken reflekterar hon om att det skulle spela roll vad hennes föräldrar tycker däremot. Hennes mormor skulle bli upprörd givetvis men det blev hon så fort någon i släkten inte gifte sig med en rysk högstatus man eller kvinna så det var inget nytt… men hennes pappa. Hej pappa, det här är min lärare på Hogwarts, jag älskar honom och vi har sex ibland! Nejnej… knappast troligt att hon skulle ha den konversationen med honom anytime soon. “Tycker du om mig för att jag är din elev?” frågar hon sen och måste lyfta upp huvudet igen för att kika lite nyfiket på honom. Nästan så att han sagt det på det där viset som fick det att kännas som att han kanske hade en sak för elever ändå, trots protester innan.

Svaret hon får är ett höjt ögonbryn, följt av ett något konfunderat, “Va?” eftersom det trots allt är en karl det handlar om, och de kan vara lite sega i roten ibland. “Om jag tycker om dig för att du är min elev? Som i, om det är hela orsaken? Vad tror du om mig egentligen?” Lite sårad är allt hans stolthet nu! “Jag tycker om dig som elev, klart, men om det hade varit allt hade du inte varit här nu. Jag tycker om andra elever också,” eh, okej, inte överdrivet många, kan erkännas, “men det är inte deras läppar jag trängtar efter, dem jag längtar efter att hålla tätt intill…” and whisper sweet nothings to. Det fanns inte sucken av en chans att han skulle börja uppvakta Cassandra, Zoe, Mathilda eller något annat U-barn! “Att tycka om någon som elev är bara att man uppskattar dem i klassrummet, för att de tillför något, till skillnad från majoriteten som man inte ens skulle märka om de lät bli att dyka upp.” Det här var svårt. Skulle han säga något som fick henne att explodera igen? Hade han kanske redan sagt något men hon försökte låta bli? Angst! “Dig… Hade vi träffats under helt andra omständigheter så hade det inte förändrat något.” Han skulle fortfarande fallit pladask och bjudit henne på hemmagjord jordgubbstårta! “Att du råkar vara min elev är inte… en förutsättning för något – det är ett hinder! Att vara din lärare är…” Gudars skymning, vad skulle han säga? Det fanns så oerhört mycket han ville säga, men han visste inte var han skulle börja ens en gång. “Jag skulle säga upp mig på ett ögonblick om jag trodde att det skulle göra att vi kunde umgås fritt!” Tyvärr skulle det inte ändra det faktum att han var mer än dubbelt så gammal som henne, vilket de flesta fortfarande skulle ha problem med. “Det finns inget jag hellre skulle vilja än att vara med dig utanför Hogwarts.”

Merula tänker inte få för sig att bli arg eller sur på honom eftersom hon inte har anledning till det även om hon höjer lite på ögonbrynen när han säger att han tycker om andra elever också. “Det vill jag också.” säger hon lite uppgivet och tittar på honom med ledsna ögon samtidigt som hennes ansikte faller en aning innan det hårdnar och hon petar på honom uppfodrande på armen med ena fingret “Men du får inte säga upp dig. För då kommer vi inte kunna ses nått även om vi får vara ihop då och då kvittar det.” menar hon och ser bestämd ut. “Dessutom skulle jag inte kunna komma hit till dig på kvällarna heller, för du skulle inte vara här.” sedan får hon något mer avslappnat i blicken och säger “Du kanske ska söka jobb på Durmstrang så kan jag flytta dit.” eftersom då skulle det vara helt okey om de till och med gifte sig och folk skulle förvänta sig att de skulle ha sex med varandra som gift par. Samtidigt så vet hon av rykte att män inte generellt undervisar i spådomskonst där borta vilket hon tycker bara är löjligt, men det gör ju att chanserna för att han skulle få ett sådant jobb skulle vara rätt små.

Ja, och han tänkte inte försöka stjäla sin gamla lärarinnas jobb heller. Det skulle nog inte vara så populärt. Att män inte skulle vara bra på att skåda in i framtiden höll han naturligtvis inte med om. Några av de största siarna i historien hade varit män. Nostradamus, Edgar Cayce… till och med de där Bibliska profeterna. Män! Det fanns framstående kvinnliga siare också, så om något var det ett jämställt yrke, men det hade inte riktigt gått fram i Ryssland, verkade det som. ‘Gilla’ är för övrigt ett starkt ord, när det gäller Fiskens inställning till elever. Det finns elever han tolererade mer än andra, och det är väl så nära ‘gilla’ man kan komma när det gäller honom. “Jag stannar hellre kvar här. Min ryska är lite rostig, och klimatet här är bättre.” Att det var närmre hem spelade ju liksom ingen roll när man kunde spöktransferera sig. Ryssland var väl trevligt på sitt sätt, åtminstone där han varit, men så vitt han hört så ligger Durmstrang snarare i Sibirien än vid Svarta Havskusten, och där var det kallt. “Trivs rätt bra med mina boendearrangemang här. Privat och bra.” Privat på så sätt att man kunde ligga bredvid en vacker, halvnaken kvinna… “Du fryser väl inte?” Apropå det där med att vara halvnaken. Nog för att det var sommar ute, men med de tjocka stenväggarna kunde det bli lite kyligt ibland, särskilt så här i kvällningen. Han drar upp täcket över henne i vilket fall som helst. “De kanske har regler som passar oss bättre där borta, men samtidigt… Det är smällar man får ta, antar jag. Så länge du är här så spelar det ingen roll i vilket land vi är.”

Det han säger är förstås sant, det spelar ingen roll var de befinner sig någonstans sålänge de är tillsammans, därför låter hon bli att berätta att hennes ryska är ganska perfekt och att hon egentligen som så inte hade något emot vare sig Ryssland eller Durmstrang. Klart de hade en annorlunda syn på kvinnor och män som hon inte delade men samtidigt var det svårt att totalt hata det eftersom hennes mamma var uppvuxen med den synen och genom henne även Merula. Hennes mormor hade dessutom gjort ett ärligt försök med att introdusera Merula inför en mycket anrik ung man bara i julas vilket givetvis hade falerat efter att hon skrämt upp han rejält med sin gåva. Hon hade fått lite skäll för att hon inte varit timid och behaglig och vad det nu var men hon brydde sig inte nämnvärt. Hon skakar på huvudet åt om hon fryser men gosar sig ändå in under täcket när han drar på henne det. Det är inte förrän då hon inser att hon var nog lite kylig ändå. “Tack.” säger hon innan hon biter sig lite i läppen och svarar “Jo… jag vill vara med dig oavsett var men, du vet… det skulle vara så enklare…” det skulle vara mycket enklare om hon bara var vuxen eller om han inte var lärare eller om de som sagt bodde i Ryssland. “..men ingen idé att gråta över spild trolldryck.” tillägger hon med ett snett leende och drar sig upp på ena armbågen så att hon kommer åt att pussa honom lätt på munnen. “Jag ångrar inget.” säger hon bestämt och hennes ögon må vara lite ledsna på ytan men djup där nere glittrar de av lycka.

“Inte jag heller.” Han ligger tyst och betraktar henne och lyssnar på hennes andetag och njuter av värmen deras kroppar producerar tillsammans. Så här skulle han vilja somna… och vakna igen på morgonen, utan att hon har lämnat honom däremellan. Drömma går ju! Drömma, ja… Det hade han ju gjort… Drömt om henne och där framför brasan och allt. Det hade varit mysigt. Mer än mysigt. Underbart, rent utav. Kanske kunde de träffas i drömmarnas värld under sommarlovet? Det vore ju en idé… en riktigt bra idé dessutom! “Jag vet ett sätt vi kan ses över sommarlovet,” säger han därför, glad över att han kommit på en sådan sak. Om han hade vetat att de redan hade övat på det i smyg så hade han kanske sett lite annorlunda på saken men nu visste han ju inte att de hade råkat dela den där drömmen… De hade inte hunnit att göra så mycket i den, förvisso, men i alla fall. De hade gjort mer med varandra i verkligheten ju, även om de inte hade gjort precis så som i drömmen. Eller ja, det som de skulle gjort i drömmen om de hade kommit så långt, vilket de ju faktiskt inte hade gjort, men en dag förhoppningsvis skulle göra.

Hon hade funderat mycket och länge på hur de skulle kunna träffas, men alla planer hon lyckats komma på är halvdana och väldigt riskabla. Den bästa hon kommit på hitintills är att de ska träffas i Hogsmeade men hon har ännu inte kommit på hur hon skulle få tillstånd att vandra omkring där ensam tillräckligt länge för att de skulle kunna träffas på ett tillfredsställande sätt. Nu tänker inte flickan på sex eller ens något annat sexuellt, utan på tillfredsställelse bara genom att vara med varandra, hålla om varandra och prata som de gjorde nu. Det är som att hon kan slappna av lite mer för varje gång hon inser att de har mer tillsammans än bara det fysiska. Hon vill desperat ha mer tillsammans med honom än det kroppsliga, hon vill dela hela sig själv med honom och hon hoppas att han vill ta det hon erbjuder för hon vill att han delar hela sig själv med henne. Att han pratat om sin uppväxt hade värmt henne på ett helt nytt plan än innan och hon hoppas att han kommer prata mer om sitt liv med henne. “Hogsmeade?” undrar hon nyfiket i hopp om att han kommit på någon bättre plan än henne, med tanke på att han är äldre och alltså mer erfaren tyder på att han borde kunna sådant bättre. Inte för att hon tänker erkänna för sig själv en sekund att han varit med andra kvinnor, just nu finns det bara de två i hela världen. Hon kan inte låta bli att pussa honom igen på axeln och det enda som hindrar henne från att sucka lyckligt är att hon väntar på att han ska berätta sig geniala plan för henne.

“Hogsmeade?” upprepar han och överväger det i några sekunder. Nej, inte Hogsmeade. Det var för riskabelt – och på tok för nära skolan. Inte som att det skulle kunna gå att träffas där utan att de blev igenkända. “Jag tänkte mer… Kommer du ihåg Profet-mötet för några veckor sedan? Där vi pratade om klardrömmar?” Och senare samma natt hade han drömt om henne också. Lustigt sammanträffande, det, men så var det ibland… att han drömde om henne. Det behövde inte nödvändigtvis vara att han drömde om att de hade sex – senast hade han konstigt nog drömt om att hans föräldrar varit där och att han hade presenterat henne för dem. Det hade varit en trevlig dröm så länge den varade, men när den var över gjorde den mest bara ont att tänka på, så han försökte låta bli. “Man kan ju dela drömmar, och… ja, det skulle inte vara som att träffas på riktigt, men det skulle… vara nära nog.” Nu pratade han för mycket igen. Värst så pratsam han blivit plötsligt. Vad berodde det på? Han hade aldrig varit särskilt talför av sig, men nu plötsligt kändes det som han höll långa monologer. Hon hade verkligen fått honom att smälta, den saken var klar. Kanske var det ett dumt förslag? Osäker brukade han heller inte vara, inte på det här sättet i alla fall, men ändå säger han, “Det var bara en idé.” Om de träffades där, skulle de göra som i den drömmen, fast låta bli att vakna upp? Att han vaknat var han fortfarande lite förbryllad över – han hade ju drömt om henne förr, i ännu hetare sammanhang, och då hade han inte vaknat förrän efteråt. Kanske berodde det på att drömmen känts så levande, som om hon verkligen hade varit där. En tanke slår honom plötsligt. Hon hade väl inte varit där? På riktigt? Nej… nej, det var omöjligt. Eller var det det? De drömde inte nu i alla fall, det är han säker på, för hennes kropp kändes alldeles för påtaglig och varm mot hans… men det kunde den ju göra i drömmarnas värld också… Åh jösses, hans hjärna gjorde ont.

Drömma tillsammans? Nog hade hon drömt om honom, ganska ofta och länge dessutom. En dröm som hon inte kan skaka av sig hade känts mer levande än någon av de andra drömmarna, nästan som att det vore en sanndröm vilket var anledningen till att hon fått en konstig känsla av att se fällen på riktigt. Hon är fortfarande osäker på om det var en sanndröm, men i vilket fall som helst gör det henne inget om just den sanndrömmen skulle visa sig sippra in i hennes verklighet. “Vi pratade om det men…” hon tar en paus ovillig att fortsätta på meningen eftersom det kommer visa att hon ibland inte är bäst, något hon vill att han alltid ska tycka om henne. “…jag vet inte riktigt om jag kan?” Det var säkert svårt för hon vet inte av så många som gjort det, hon hade undersökt fenomenet och det var inte så ofta folk faktiskt lyckades speciellt inte om det var så att de ville göra det fler gånger. Det var vanligare att några råkade mötas i drömmarna än att de tog det steget på egen hand och bestämde träff. ‘Att rikta en dröm är svårare än att råka ha en dröm’ kommer hon ihåg att hon läst. Det vore fantastiskt att kunna träffas i drömmarna men hon är inte så duktig på att ens rikta sina egna drömmar och att då rikta en dröm som han också skulle vara med i… tänk om hin förstörde den enda chansen de hade till kontakt i sommar?! Tanken får henne att dra täcket närmare sig av den rysande kylan som sprider sig i kroppen.

“Det är egentligen inte lika komplicerat som många böcker försöker få det att låta,” svarar han, men å andra sidan så är det ju lätt för honom att säga, det inser han också. “Övning ger färdighet.” Annars får väl han ta och dyka upp i hennes drömmar, om han nu vet hur man bär sig åt. “Det var bara en tanke… Annars får vi väl hålla oss till brevskriveri.” De hade haft många små samtal med varandra i flera år, men inget som varit sådär djuplodande, direkt. Bara allmänt prat, om väder och vind och liknande, men ändå hade en viss vänskap formats – en vänskap som nu utvecklat sig till något betydligt mer, betydligt bättre… “Eller så får jag kasta småsten på ditt fönster hemma i Luton och sjunga serenader till dig nerifrån marken.” Det vore en syn för gudarna, det! Särskilt som det förmodligen skulle få hennes pappa att storma ut och överlämna den där smockan. Nåväl, att bli besjungen på avstånd var väl kanske ändå att föredra när det gällde att introduceras till vad som rent tekniskt sett är hans svärföräldrar. Det var ju betydligt bättre än att bli hittad så här som de var nu, i sängen. Då skulle det förmodligen ta hus i helvete. Apropå det, vad var klockan egentligen? Med en motvillig suck tvingas han tillägga, “Det är nog dags att vi går upp nu.”

Hon är på väg att svara när han säger att det bara var en tanke, betydde det att han inte tyckte att det var värt besväret? Varför föreslog han det då? “Jag kanske kan lära mig, även om det är svårt. Det…” hon fuktar läpparna lite osäkert. “..skulle vara värt det, om jag kunde träffa dig…” hon vänder blicken lite osäkert mot honom samtidigt som hon börjar babbla i ren nervositet “.. fast om det är väldigt svårt så är det klart att det inte blir så direkt lätt att lära mig det men jag tror jag skulle klara det för jag är ganska smart, och jag tycker det är kul att lära mig olika former inom Spådomskonsten…” hon hör inte om han säger något mer heller eftersom hon är lite för uppslukad av att bete sig som en dåre, vilket hon tyvärr är helt medveten om att hon gör. Hon borde ha slutat prata för säkerligen flera minuter sen, jepp hon borde ha slutat prata redan innan hon började, för hon vill verkligen inte verka desperat! Om nu han kunde nöja sig med att skriva brev så kunde hon också det!

Hon pratade definitivt för mycket hon också! Leendes tar han och vänder sig så att han kan ge henne en kyss som känns ända nere i tårna, för hon var ju bara alldeles för gullig ibland. Det vore alldeles för lätt att börja smeka hennes mjuka, bleka hy igen, men det vore bättre om han lät bli. Klockan började bli så pass att det var dags för henne att lämna honom, och de kunde inte gärna riskera att rektorn fick fler saker att bli misstänksam över, så han får tyvärr dra undan armen som han lagt över henne och smekt håret med medan de kysstes, och sedan sätter han sig upp på sängen, med en beklagande min. “Du behöver gå nu, Merula. Försök att koncentrera dig på mig när du ska till att somna så är det en övning i alla fall…” Varför kunde de inte bara strunta i allt, lägga sig tillrätta igen och fortsätta bara vara nära? För att det var omöjligt i nuläget. Förbannade nuläge! Om det hade varit sommarlov hade hon alltid kunnat vara kvar, men inte på skolan. Hemma, där ingen snokande rektor fanns, men att ta med henne hem skulle hennes föräldrar aldrig tillåta. Om inte drömmarna fungerade så fick de skriva brev istället, även om brev inte på långa vägar var samma sak som att träffas och kunna kyssas. Nej, han skulle inte försöka kyssa henne igen nu. Inte mer än en avskedskyss, men då fick de allt vara fullt påklädda först.

Merula inser att det nog inte finns ett bättre sätt att bli tillsagd att vara tyst än med en kyss och tystnar gladligen för att kunna besvara kyssen. Det är inte hon som drar sig undan först och hon måste anstränga sig för att inte dra till sig honom igen och fördjupa kyssen avsevärt. Det skulle antagligen inte vara så svårt att dra ner honom i sängen igen och få honom med på en omgång till för att han vill ha hennes kropp är hon mycket väl medveten om, men hon vill inte heller riskera det. Därför suckar hon istället när hon drar sig undan och ger honom ett snett leende innan hon nickar. “Jag ska försöka…” svarar hon samtidigt som hon tar sig upp ur sängen och plockar upp sina trosor som är slängda över en stol. Med en svag rodnad plockar hon upp en av sina strumpor en bra bit bort ifrån där trosorna låg, men hon kan inte låta bli att le samtidigt som hon drar sig på dem. “Har du sett min slips?” undrar hon när hon plockar upp sin blus från golvet och kränger på sig den. Hon vänder sig mot honom iförd endast ett par vita trosor och matchande strumpor förutom blusen hon nyss knäppt upp till hälften, för att se om han lyckats lokalisera hennes slips. Synen av hans bara bringa får henne nästan att tappa andan, men hon får inte! Nej! Fyy, Merula! Hon tvingar sig att titta bort och leta efter kjolen istället för att titta på honom för då skulle hon definitivt bli frestad att slita av sig alla kläder igen. Var det verkligen meningen att tjejer också skulle känna så starkt fysiskt för någon? Hon vet att pojkar ofta i hennes ålder gick runt med kuken i vädret mest hela tiden, men nog ville inte tjejer ha lika mycket sex som pojkarna hade? Det kanske beror på vem man är med och hon hade hittat en karl som det bara inte går att hålla fingrarna borta ifrån, helt enkelt.

Han har knappt hunnit börja leta förrän hon vänder sig om och får hans tankar att försvinna bort helt och hållet. Hon var som en uppenbarelse, en trolsk, mörk skönhet som fick honom att stirra, medan hjärtat kändes som att det åkte ända ner i maggropen – ungefär i jämnhöjd med hans haka, kändes det som – och han försöker hitta ord, men de har försvunnit ifrån honom helt. Det enda rätta skulle vara att ta av henne de där kläderna igen och hoppa tillbaka ner i sängen för ytterligare en stunds underbar passion, men klockan är för mycket för att de skulle ha tid med något sådant. Det krävs en rejäl viljeansträngning för att han ska kunna vända bort blicken den här gången, och börja leta upp sina egna kläder. Det första som åker tillbaka på är underkläderna och byxorna. Merulas slips hittar han bredvid sin skjorta, som han drar på sig innan han han går fram och lägger slipsen runt kragen på hennes blus, knäpper igen de sista knapparna med något dröjande rörelser, knyter slipsen med van hand och rättar sedan till kragen åt henne. Kyss henne! eggar hans inre röst på honom, men han biter sig lite i läppen för att låta bli. De har inte tid. Ju. Men ändå står han kvar där, barfota och med skjortan öppen, håret i oordning och med ögon som glöder, och vill inget hellre.

Hennes mörka ögon möter hans och det är som att hela världen står stilla. Andetagen är omedvetna och nästintill obefintliga. Hon vill kyssa honom, hon vill hålla om honom, hon vill rufsa in händerna i hans hår och hon vill skrika högt, allt samtidigt och alla de viljorna kortsluter sig i att hon inte gör något av dem. Istället ler hon, ställer sig på tå och låter sina läppar sakta nudda hans och om han försöker fördjupa den så drar hon sig undan och lägger ena fingret på hans läppar samtidigt som hon skakar på huvudet. ”Sluta var så jäkla snygg! Jag måste ju gå iväg…” säger hon retsamt, men hettan i orden faller fatalt med tanke på att rösten bryts av den undertrycka passionen, som driver genom henne likt en otämjd eld. Hur kunde hon ha sådan tur att hon fick en man såsom denna? Grekisk Gud, skulle hon antagligen säga om det inte vore för att han var lite för smal och blek för det, men eftersom epitetet grekisk gud oftast används på den man tycker är snygg passar det för henne när hon tänker på sin Edgar. Hon drar sig motvilligt ur hans famn för att kränga på sig kjolen och rätta till sen så att den verkligen inte är för kort. Det är först då hon tar en titt på klockan ovanför den öppna spisen och hon inser att det är tio minuter kvar innan hon ska befinna sig i sällskapsrummet… och det tog säkerligen hela trettio minuter att ta sig dit och det var om trapporna var snälla längst vägen! Flickan piper till lite förskräckt och det borde inte vara så svårt för honom att lista ut vad hon just listat ut, hon kommer vara sen till sällskapsrummet.

Edgar ler lite generat mot henne bakom håret som hänger ner i ögonen på honom när hon kallar honom snygg. Det var fortfarande svårt att förstå att det fanns någon tyckte att han inte bara såg bra ut, utan tyckte att han var jäkla snygg. Det var inte direkt det han hade fått höra när han var yngre, och inte dagligen när han var vuxen heller, och att klassas som jäkligt snygg dessutom, när det var från Henne… Det var sådant som fick hjärtat att sjunga, även om hon hindrar hans trevande läppar från att beslagta hennes ännu en gång, vilket gör att han gnäller en liten protest och ser spelat sårad ut innan han kastar en blick mot klockan. Den var som sagt mycket och det var dags att hon gick innan hon skulle hamna i klistret för att ha varit ute efter tiden de skulle vara tillbaka i sällskapsrummet, så han skyndar sig att knäppa skjortan så att han ser presentabel ut utifall att och följer med henne genom dörren, uppför trappan och ut på kontoret där stearinljusen i kandelabern på skrivbordet sjöng på sista refrängen. Det var i alla fall ingen utanför i trappen, som tur var. Som avsked kysser han henne kärleksfullt på kinden, och tillägger, “Tänk på mig sedan,” och släpper motvilligt taget om hennes hand.

Eftersom hon nu har lite mer bråttom än innan så tillåter hon inte sig själv att göra så mycket annat än att gå upp för trappan och genom lektionssalen. När han pussar henne på kinden färgas hennes kinder på nytt en aning rosa men till den färgen kommer ett leende som får hennes blick att skina upp. “Alltid…” svarar hon istället och vänder sig tvärt om för att skynda sig genom korridoren ner för de ytterligare trapporna. Faktum är att hon springer för att slippa känslan av att hon borde stanna kvar, hos honom, lika för alltid som hon kommer att hålla honom i sina tankar. “Hoppas du tänker på mig också…” viskar hon för sig själv när hon går genom korridoren på tredje våningen för att ta sig ner till fängelsehålorna. Den har senaste månaden har verkligen hennes kondition förbättras märkbart… inte nog med att hon tvingas ta sig till och från norrtornet och fängelsehålorna praktiskt taget varje dag, när hon väl var i norrtornet så gjorde hon annat som tvingade henne till att träna en aning. Det skulle inte förvåna henne om hon skulle klara av att hålla hyfsat jämn takt med andra vältränade personer på skolan, inte för att hon för ett ögonblick hade vare sig tid eller lust att göra något så hemskt som exempelvis Quidditch. Det var för sportfånar, inte för prefekter som både försöker så bra betyg och balansera ett nattligt dubbelliv. Fast Merula skulle inte byta ut det för allt i världen!

Hon försvinner ner för trappan och så är han ensam igen, naturligtvis. Han stänger igen dörren och låser den, för han tänkte inte vara ute på vift så här dags. Förhoppningsvis träffade hon inte på någon på väg till sällskapsrummet, och om hon gjorde det skulle hon säkert hitta på en bra ursäkt till varför hon var försenad. Stearinljusen som bara är stumpar kvar av blåser han ut och så återgår han så till sina egna domäner, i tornets hjärta. Ett hjärta som han nu delade med den mest fantastiska varelse han någonsin träffat. Oavsett om de skulle kunna träffas på sommarlovet eller inte så skulle han ändå minnas känslan av att ha henne nära. De var sammankopplade på ett sätt som han inte kunde förklara, för han kände sig inte ensam när hon inte var där – hon var ändå hos honom. Snart skulle det i alla fall vara läggdags, och då kunde han alltid se om hon hade lyckats med sin övning eller inte. Vad skulle han göra fram tills dess? Den här gången ger han inte månen som precis kravlat sig över horisonten någon kall blick, utan snarare ett litet konspiratoriskt leende. Det var en hemlighet mellan dem tre: Merula, Edgar och månen.