Efter GET-provet – del 1 (NSFW)
<Traxy> Norrtornet ligger tyst och stilla. Lektionerna är slut för dagen och ingen elev vid sina sinnens fulla bruk valde att vistas där om de inte hade lektion, för risken fanns att de träffade på läraren i Spådomskonst, och han var oftast inte på humör att dela ut poäng – snarare tvärtom. Särskilt om de pratade med annat än viskningar eller gick med lite för hårda fotsteg. För tillfället sitter han och rättar slutprov vid katedern i klassrummet, eftersom det trots allt fanns tre år som inte hade prov som var reglerade av Ministeriet. Egentligen borde Fisken och Alfonso känna varandra, med tanke på att de är i typ samma ålder och gick i samma elevhem, men det är inget som spelats på, åtminstone inte än. Edgar visste att GET-proven i Spådomskonst gått av stapeln tidigare under dagen, och han brann av iver att få prata med Henne om det, och han grämde sig över att inte kunna kontakta henne. Visst, han kunde skicka en uggla, men att gå hela vägen till uggletornet bara för att skicka en uggla inom slottet var löjligt, och han hade ingen ursäkt till att söka upp henne. Istället fick han sitta och vänta och hoppas på att hon skulle söka upp honom istället. Det mörka håret hänger ner i ögonen på honom medan han summerar poängen i en treas prov och skriver ett spetsigt “A” på det.
<Leffe> Merula känner att det pirrar ordentligt i magen, hon har lyckats gjort sitt första GET under dagen och slapp ett andra GET samma dag eftersom det var Talmagi som gick på förmiddagen och det hade hon inte valt som ämne. Spådomskonst av alla ämnen att ha först men det var lite skönt att få det mest prestationsångestbildande ur vägen direkt så att hon kan slappna av än. Dock är det en lite naiv tanke från henne för hon har ju fortfarande trolldryckslära och maskeringsmagi och liknande ämnen som spelar roll för henne. Astronomi och trollkonsthistoria och liknande känner hon ingen stress för alls, hon har ju redan tagit beslutet att fokusera på vissa ämnen och inte alls på andra så hon vet att hon inte kommer lyckas på U i de, men inte under A i alla fall för det vore lite pinsamt. Hon knackar på dörren bara eftersom det kan ju hända att rektorn årkar befinna sig där och då skulle det se mycket dumt ut om hon bara traskade in och sa “Hej Edgar, jag fick nog U på provet idag, vill du hångla?” så nej det gör hon inte. Hon står istället kvar som den snälla oskyldiga lilla prefekt hon försöker låtsas vara och väntar på att någon ska öppna dörren.
<Traxy> Det knackar på dörren! Den mörka blicken flyger genast mot dörren och hjärtat tar ett skutt i bröstet. Kunde det vara hon? Bäst att inte ta det för givet, det kunde ju lika gärna vara någon annan. Rektorn eller så. “Dörren är olåst,” säger han därför med tillräckligt hög röst så att det ska höras till vem det än är som väntar på att få komma in. Eftersom han försöker att inbilla sig att den som är på andra sidan inte är en ung kvinna som han hade alldeles för trevliga tankar om när hon inte var där, och som han inte kunde hålla sig ifrån när hon väl var där. Han hade saknat henne, ända sedan de sågs sist, även om det kanske inte var så längesedan alls. Kanske hade de träffats redan kvällen innan? Det var ändå en lång tid att inte vara i samma rum som henne.
<Leffe> Hon öppnar dörren och stiger in med ett mycket seriöst uttryck i ansiktet och med alla planer i världen på att förklara sitt besök med att hon vill tacka professor Fisher för allt hans stöd nu när GET-provet är klart utifall att det finns någon där som kan ifrågasätta hennes besök. En kort blick runt i rummet får henne att inse att han är ensam vilket gör att hon snabbt skyndar sig med att stänga den och sen stråla upp i ett leende när hon vänder sig mot honom igen. Hon kan inte låta bli det, hon nästan springer fram till honom och kastar sig i hans famn, inte ens väntar hon på att han ska säga hej innan hon ser till att hans läppar inte är ifrån hennes en sekund längre. Hela kropen pirrar av lycka när hon är så nära honom och hon skulle nog faktiskt tycka det vore lite äckligt, om det var någon annan än dem.
<Traxy> Han sitter fortfarande böjd över slutproven, eftersom han litar på att rektorn eller Melvin skulle harkla sig eller åtminstone säga något om det var någon utav dem… för inte kunde det väl vara Merula? Med tanke på de hastiga stegen och att han plötsligt får famnen full och ett par välbekanta läppar möter hans så känner han nästan som att bröstkorgen ska slitas mitt itu. “Merula,” spinner han och lägger armarna omkring henne och ser till att inte släppa henne ifrån sig. Verkligen inte. Han håller henne med ena handen och den andra använder han för att stryka över hennes rygg och kittla henne i nacken, samtidigt som han ger henne en kyss som de skulle kunna minnas åtminstone ända till nästa gång de träffades. Ingen kunde veta om det skulle vara imorgon eller nästa vecka, trots allt. När han äntligen kan slita sig ifrån henne, vilket nästan kräver en kofot, så sitter han bara och ler mot henne och drar ner henne i knät om hon inte redan placerat sig där. “Jag har saknat dig.”
<Leffe> “Saknat dig också..” svarar hon bara och burrar ner sitt huvudet vid hans hals och tar tag i hans enda hand så att hon kan tvinna den i sina egna och litar helt på att han håller upp henne för hon har egentligen inget grepp på något i sin närhet alls. Hon smeker översidan av hans hand medan hon fortsätter “Jag tror jag fick U på provet idag.” Hon ler där hon har sin mun mot hans hals och kan inte låta bli att ge honom en liten puss precis där på halsen.
<Traxy> “I Spådomskonst?” Givetvis, det visste han ju redan. Korkat att påstå. “Grattis, ska jag väl kanske säga, snarare…” Men det är svårt att tänka klart med henne i knät och sinnena fulla av hennes kropp och hennes lukt. Nu menade hans tankar inte att hon stank av svett eller något sådant, utan att hon luktade gott av tvålen och schampot hon använt och så vidare. Om de inte var på skolan, utan istället var tillsammans någon helt annanstans, där ingen kunde hitta dem eller döma dem. Då skulle han kunna sitta så här hela kvällen. Edgar för hennes hand till sin mun och kysser den ömt. “Vad handlade provet om?”
<Leffe> Hon ler lite smått när hon känner hans läppar mot sin hand och skulle hålla med honom om att hon skulle kunna stanna så hela tiden, hela dagarna, för alltid. Även om det var bland det klyshigaste någonsin. “Åh det var ganska tråkigt, eller första delarna. Först skulle vi ställa horoskop vilket bara känna luddigt… alltså det är kanske bra att kunna om man inte kan annars men liksom… vad ska mars säga om ens framtid bara för att man råkar vara född år 1952?” hon inser inte själv att hon låter som en typisk tonåring som inte vill göra skolarbete men hon tycker verkligen att det är sjukt onödigt för henne som kan Se. “Och sen var det om drömmar och jag tycker om drömmar, alltså jag ser det mesta i mina drömmar men det är inte som att de kan veta att det jag drömt är sant bara för att jag skriver det och då blir det ju så konstigt…” hon tystnar och drar in andan för att leta efter fler ord men hon kommer inte på några. Att hon pratar mycket är inget som flickan reflekterar öve, hon känner sig helt enkelt säker och tror inte att han kommer dumförklara henne bara för att hon säger sin mening.
<Traxy> Absolut inte, det skulle han inte ens drömma om. Han tyckte om kvinnor med lite tåga i sig, som visste vad de ville och som inte var rädda för att uttrycka det. Merula fick gärna sitta och läsa guiden för dagens TTR-program i the Prophet utan att han skulle klaga. “Låter inte särskilt inspirerande, kan jag hålla med om.” Ett pekfinger stryker över hennes läppar. “Vilka drömmar diskuterade du då?” säger han och kan inte låta bli att småle. “Den med…” han lutar sig fram och viskar en av drömmarna han mindes ifrån hennes drömdagbok, “eller kanske…” och en till. Bägge hade fått honom att rodna, men hon hade ändå visat upp det för honom.
<Leffe> Flickan kan inte låta bli att fnittra till när han nämner de två drömmarna och hon ska erkänna att hon rodnar en aning också. “Nej…” svarar hon och tillägger lite retsamt “Är det verkligen en professor uppmuntra sådant dekadent beteende?” varpå hon vinklar huvudet lite åt sidan så att hon kan möta hans blick igen, varpå han även kommer få syn på ett leende som egentligen bara borde vara tillåtet på en liten djävul. Liknelsen skulle nog få dem båda att le eftersom de nog inte är långt ifrån att mena att flickan är en liten sådan ibland, fast det kunde nog han också vara när han ville.
<Traxy> O ja, det kunde han definitivt. Han borde ha horn som skjuter upp ur pannan bara för att han är så här nära henne. Det var egentligen grovt opassande, men så tyckte han å andra sidan inte om att behöva vara politiskt korrekt. “Kanske borde jag låta bli… men det är lite svårt att göra det.” Som för att visa detta så ger han henne en ordentligt passionerad kyss igen. “Elever borde inte heller uppmuntra sina professorers dekadenta beteende heller, för den delen.” Gahh, han ville ha henne! Hennes hud hot sin, hennes andedräkt mot hans kropp, hennes… nej, de hade varit nära men inte riktigt tagit just DET steget än. Det fick vänta tills dess att hon var redo.
<Leffe> Hon kysser honom tillbaka lika passionerat och låter en av händerna dras ur från hans grepp för att kunna smeka honom i nacken och karda hans hår genom fingrarna. Åh hans hår! “Nej men vi vet ju inte bättre…” svarar hon med ett retfullt småleende innan hon tillägger mer normalt “Men nej det gjorde jag inte, jag hittade på den första om att jag föll och vad det nu var och sen var det tråkiga drömmar som inte säger nått alls, men jag tror jag fick till tolkningarna vilket är det som är viktigt som så så…” menar hon och hoppas att han ska bekräfta det. Det var en sak att vara lite småsäker och vara helt självsäker, och det sistnämnda är hon inte.
<Traxy> “Det är det som brukar vara viktigt, ja,” instämmer han och njuter av hennes rörelse. “Huvudsaken är att du gjorde ditt bästa. Fick du visa någon spådomsmetod? Du skulle sett karln jag spådde i kula…” Edgar flinar nostalgiskt vid minnet. “Han fick väldigt bråttom därifrån när jag påpekade att hans fru var otrogen.” Lyckligtvis hade han fått ett U på provet, för det hade tydligen visat sig stämma. “Har du haft några trevliga drömmar på sistone då?”säger han sedan och lägger ena handen på hennes höft och kysser henne i gropen där halsen möter nyckelbenet.
<Leffe> “Jag skulle precis till att berätta gubben om när han skulle dö när han avbröt mig, jag förstår inte det..” hon flinar lite och pussar honom lätt på munnen innan hon gosar ner sig i hans famn lite närmare så att hon kan sätta sig gränsle hans ben och lägga båda armarna om hans hals. “Sen att jag inte hade sagt det i alla fall är väll en annan sak, det måste vara det mer depprimerande att veta, när man ska dö, då känns det svårt att motivera att leva på något vis.” hon suckar lite och har faktiskt inte en tanke på att hennes position kan tolkas som ganska provocerande.
<Traxy> “Folk är konstiga på det sättet,” mumlar han och blir genast tillräckligt distraherad för att han ska tappa bort tankarna alldeles. Hon verkade ha den inverkan på honom, av någon outgrundlig anledning. Det är så mycket han vill säga men orden kommer inte fram, utan istället så håller han bara om henne. Så länge han inte förutsåg hennes död så skulle han vara glad. Eller ja, om han förutsåg den så fick den ligga långt in i framtiden, helt enkelt. “Såå… hur tycker ni att vi ska fira ert förmodade U i Spådomskonst, Miss Autumn?”
<Leffe> “Jag vet inte professor Fisher…” svarar hon finurligt och lägger till med ett flin mycket värdig en slytherinare “Har du någon tårta kvar?” Det har han antagligen inte och även om han nu hade det så skulle den vara för gammal, fast det var inte just tårtan hon ville ha. Hon vill att han ska tänka på vad de gjorde när hon fick tårta och vad det ledde till och sedan på en himla massa bra idéer som han kunde få för sig att utsätta henne för. Att det som de gjorde med den där tråtan var himla trevligt tänker hon ju då inte neka till.
<Traxy> Tårta? Var hon sugen på tårta? Ibland är det inte utan att man är ganska trögfattad, och just nu så var han inte nådigt trög. Det tar nämligen några sekunder innan han kommer på att det kanske inte var själva tårtan hon syftade på. “Vi sitter ju redan ner… behöver vi verkligen en tårta för resten?” säger han med ett småleende och stryker ett pekfinger över hennes läppar. Inte behöver de någon tårta inte… Frågan var bara om de skulle sitta kvar där eller om de skulle gå en trappa ner… Men då var ju samtidigt frågan om ifall hon bara skulle titta in lite kort eller om hon skulle titta in lite längre, och i så fall exakt hur mycket på firarhumör hon var… Satt de kvar här så fanns ju alltid risken att någon dök upp. Om de inte syntes till så… ja.
<Leffe> “Nu var det kanske inte tårtan jag var sugen på direkt.” svarar hon och rör sig lite på hans knä sådär med flit så att hon kan tänka sig hur det kommer kännas i hans knä om hon fortsätter ett tag till. “Fast kanske inte här..” även om det också hade sin charm ska hon väll erkänna faktiskt. Det fanns en del fantasier där hon såg sig själv framåtböjd över katedern och han tog henne bakifrån, fast det ska samtidigt erkännas att hon inte känner sig beredd att ha sex än. Även om hon är fantastiskt underbart förälskad i honom så betydde ju inte det att hon släppte ner brallorna det första hon gjorde… eller ja det kanske hon gjorde men.. äsch ni fattar vad jag menar.
<Traxy> “Då är det kanske bättre att vi flyttar på oss till någon annanstans?” Ett småleende leker på hans läppar och han gör en ansats till att få henne att flytta på sig. Det var alldeles för trevligt att ha henne skruvandes på sig i knät sådär… och det vore ju trevligt om de var någon annanstans, för då kunde det ju kanske bli mer än bara skruvandes… men det kunde han inte gärna förutsätta. Det var nog så roligt att bara hångla ju! När han är fri att ställa sig upp så gör han det och tar henne i handen och går in på kontoret och till den där dörren som han öppnar och låter henne gå före innan han stänger den. Nere i hans egna gemak så glöder några kol i eldstaden och eftersom det är sommar och ljust ute till sent på kvällen så är inga ljus tända. “Känn dig som hemma…” Hon får välja om hon vill ta plats på en stol vid det lilla köksbordet, vid en fåtölj nånstans eller kanske till och med på sängen med det där mörkgröna överkastet…
<Leffe> Flickan följar efter givetvis, hur skulle hon komma tanken att göra något annat? Väl nere rummen så säger han att hon ska känna sig som hemma? Som hemma? Hon står med munnen lite öppen och låter blicken svepa över rummet i lite chockad tystnad. Menade han att han tyckte det var… eller… tankarna snurrar runt i huvudet på henne. Han kanske inte menade det så allvarligt men för en flicka som ibland längtar hem mer än något annat för att hemma är där hon har sin familj, de hon älskar.. att då någon annan välkomnar in henne i deras hem, någon hon också älskar, och säger att hon ska känna sig som hemma… Merula känner till sin yttersta förfäran att ögonen blir en aning glansiga. Hon har aldrig kännt som sig som hemma på Hogwarts även om hon inte avskyr att befinna sig på skolan men utan vänner och med ett elevhem fullt med folk hon inte uppskattar så blir det lätt att hon aldrig riktigt kommit att ens anse att Slytherinare är hennes familj. Nu är inte Slytherinare överdrivet familjära med varandra som kanske andra elevhem men det fanns grupper och klickar av folk som till och med valde att stanna kvar på skolan över jul och nyår för att de hade så kul. Merula skulle aldrig komma på den tanken, aldrig om hon hade ett annat val. Fast nu ser hon sig själv till och med kunna fira jul här, i hans rum, där hon är fri att känna sig som hemma. “Ursäkta..” kväker hon ur sig innan hon flyr till toaletten och slår igen dörren efter sig. Hon lutar ryggen mot dörren och försöker få koll på sin andning. Inte gråta! Du får inte börja böla nu ditt pucko!
<Traxy> Om det fanns ett pris för Bästa Levande Frågetecken i Pinnergalan så skulle Edgar Fisher stå där och försöka hitta på ett tacktal just nu, eftersom han inte riktigt vet vad som händer. Plötsligt så ursäktar hon sig och springer iväg till badrummet. Kvinnor var bra konstiga ibland! Men hon kanske plötsligt kom på att hon behövde gå på toa? Nej, enda gången kvinnfolk gjorde sådant var väl om de hade akut diarré eller något, och det hoppades han verkligen inte att hon hade, för hennes egen skull. Kanske kom hon på att hon behövde “pudra näsan”? Kolla så att sminket var på ordentligt eller att det inte hade gått en maska på nylonstrumporna eller något sådant? Hade hon överhuvudtaget nylonstrumpor på sig? Det hade han inte tänkt på. Förmodligen inte. Han står där och ser ut som ett o.O en liten stund, innan han går fram och knackar lite på dörren. “Merula? Är du okej?” Han försöker att låta sorglös, men man kan höra bekymmersrynkan i pannan. Hon mådde väl inte dåligt? Eller ännu värre, ville slippa honom? Hade han sagt något dumt?
<Leffe> “D-det är lugnt..” ropar hon efter att hon tagit några djupa andetag. Det märks att det är det sista hon egentligen menar men hon vill inte oroa honom eller ännu värre, verka svag! Hon betraktar sig själv i spegeln och torkar hastigt ögonen med ärmen på sin klädnad, hon tycker att hon ser blek ut även för henne förutom precis runt ögonen som är en aning röda, fasen! Förbannade bleka hy som gjorde att det blev så sjukt uppenbart när hon faktiskt var ledsen. Tur att hon sällan var ledsen men att välja det här tillfället att angsta över sin ensamhet var inte en så bra idé, tycker flickan. Nu hade hon funderat på det där med vänskap tidigare innan GET-provet och hon kanske kom på att det inte var så trevligt att vara ensam i alla fall. “Du är inte ensam, du har ju honom!” fräser hon extremt tyst åt sig själv medan hon sätter igång kranen och dabbar ögonen i kallt vatten så att hon kan få bort alla spår av de få tårar som sluppit ut ifrån henne. “J-jag är strax färdig!” ropar hon ut så att han ska kunna höra det och låtsas att hon tvättar händerna eller något sådant, det var väll en vettig osak för att fly iväg till toaletten? Nej det är det inte, tänker hon dystert samtidigt som den gnagande tanken på att han kunde lämna henne när som helst fortfarande trummande i huvudet. “Det kommer han inte!” fräser hon igen fortfarande lika tyst så att det är omöjligt för honom att höra det. Men tänk om? frågar hennes tankar henne igen och hon skulle vilja skrika frustrerat åt sig själv för att hon helt enkelt inte bara kan få vara lycklig. När hon ser någorlunda normal ut igen, efter någon minut, så klistrar hon fast ett leende på läpparna och öppnar dörren. “Jag ville bara… tvätta händerna.” förklarar hon lite lamt men hoppas att han släpper det.
<Traxy> När hon äntligen kommer ut igen så pustar han ofrivilligt ut, som om hon skulle kunna ha smitit in på dass och transfererat sig därifrån eller något sådant, vilket var en helt vansinnig tanke. Det gick ju inte att transferera sig inne på skolområdet! Hon ler, men ögonen verkar vara lite röda runt kanterna, men hon sade ju att det inte var något problem alldeles nyss… då är det väl fortfarande inget problem? Eller? Är det det? Var hon ledsen för något? Vad i hela fridens namn då för? Det enda han sagt var ju att hon skulle känna sig som hemma, och det var väl inget fel att säga? Eller var det det? Eftersom han stått lutad mot dörrposten när han pratat med henne så rätar han på sig och böjer sig ned för att kyssa henne i en och samma rörelse. Det är något desperat över det hela, som om han oroar sig för att hon ska få för sig att springa därifrån och aldrig mer se åt honom. Kanske kunde hon komma på bättre tankar på det här sättet?
<Leffe> Merula smälter genast in i hans famn och besvarar kyssen med blandad desperation hon också men även en stor dos kärlek ungefär som att hon vill visa honom hur mycket han betyder bara genom den kyssen. Armarna leter sig vant upp runt hans nacke och hon drar ena handen genom hans hår utan att dra sig undan. När de båda antagligen behöver lite luft drar hon sig motvilligt bakåt och även om hon inte ler så mycket strålar ögonen av något annat, något svårfångat, kärlek som hon inte vet om hon vågar uttrycka i ord när hon känner sig så stormig inombords. Han hade ju inte sagt att han älskade henne så hon vet ju faktiskt inte om han gör det, kanske han bara kysste henne för att det var kul nu och sen var hon inte lika mycket för honom sen… sen när… ja när? Det vet hon inte. Hennes logiska hjärna säger henne att han skulle inte kyssa henne, säga att hon ska känna sig som hemma, omfamna henne sådär om han inte älskade henne men den lilla delen osäkra känslor har tyvärr en tendens att ibland komma ut i full effekt. Angst skulle en del säga, tonårshormoner skulle andra hävda. “Jag tycker om att kyssa dig…” undslipper utan att hon tänker på det och flickans kinder färgas en aning rosa när hon inser vad hon just sagt.
<Traxy> Att hon så att säga hänger sig åt kyssen får honom att tro att hon inte har tänkt springa iväg, åtminstone inte nu. Han älskar att förlora sig i hennes ögon, och det han ser i dem är inte något ledsamt, snarare något som han inte har sett på mycket länge (om man bortser från senast han tittat henne i ögonen). Kärlek. Älskade hon honom? Var hon verkligen vuxen nog att veta vad hon gav sig in på i så fall? Hur kunde hon älska honom? Han var för gammal, han var grinig och sur för det mesta och det var inte utan att han var ganska avskydd av de flesta elever. Vad hade han gjort för att förtjäna henne? Visst, det var väl på tiden att han skulle få vara lycklig han också men fanns det inte någon hake? Det här var nästan för bra för att vara sant ju! När som helst så skulle det dyka upp någon som skrattade och sade “haha! Dolda kameran!” eller något sådant. “Och jag dig…” säger han och blicken som hon får till svar är inte en som försöker komma innanför kläderna på henne, utan en som är… öm, kärleksfull. Att komma innanför varandras kläder var visserligen mysigt, men bara för att kunna vara så nära varandra som möjligt, inte för att få sina lustar tillfredsställda.
<Leffe> Blicken hon får nästan bränner in i hennes själ och det gör att hon känner en välbekant känsla i magregionerna. Istället för att ge honom en ny kyss så vänder hon blicken mot hans kläder, där skjortan möter hans vackra hals som hon inte kan få nog av. Hon hoppas att han inte kan få nog av hennes hals också… det vore riktigt hemskt. Med viga fingrar börjar hon knäppa upp hans skjorta sakta och metodiskt tills hon kommit till ungefär hälften varpå hon stryker med händerna över huden som hon blottar. Sakta, som att hon bara vill utforska lite och sedan tar hon ett litet halvsteg fram så att hon kan lägga ena kinden mot hans blottade bröstkorg samtidigt som hon lägger armarna om hans midja. Flickan kan inte låta bli att fnittra till av att det verkligen verkar som att det inte slutar pirra i magen på henne. Är det så äkta oskyldig lycka känns som?
<Traxy> Hennes kind är varm och mjuk mot hans bröstkorg. Hon var så blek att man nästan kunde undra om det kanske var så att hon i själva verket hade kall hud… kanske som om hon gick ut i solskenet och så skulle hennes hud GLITTRA som om den var beströdd med DIAMANTER! Och så skulle det höras sparkle-music i bakgrunden och allt! Men mjä, riktigt SÅ blek var hon väl kanske ändå inte… Edgar njuter av att vara nära henne och stryker henne stillsamt över håret med ena handen samtidigt som han ler lite för sig själv. Egentligen så kan han inte riktigt komma ifrån den där känslan av att det ska smällas av en fotoblixt när som helst och hon ska försvinna poff, men han försöker att tränga undan den och istället koncentrera sig på att njuta av ögonblicket. Den andra handen håller han stilla, bakom hennes rygg, så att han har henne omfamnad. Det gjorde henne påtaglig, en påminnelse om att hon var där hos honom och inte bara var ett hjärnspöke eller en dröm. “Du är verklig…?” får han fram och ångrar att han sagt det. Tänk om hon försvann som i en rökpuff? “På riktigt?”
<Leffe> Hon andas in hans manliga doft som säkerligen luktar valnöt, en hint av gammal wishkey och mysk, män i sliskiga kärleksromaner brukar lukta så. Eller det kanske är hasselnöt? Nåja vilket det nu är så luktar han givetvis gott eftersom alla som man är attraherad av tycker man luktar mumsigt värre. “Verklig?” undrar hon väldigt förvirrad. “På..riktigt?” hon släpper lite på armarna om honom och drar sig undan tillräckligt bara för att kunna se honom i ögonen. Hennes förvirrade blick skiftar från hans ena öga till det andra, väldigt snabbt så att det nästan inte syns (ninja style) och säger lite oroligt “Vadå?” Han håller väll inte på att bli galen och måste läggas in på St Mungos? Var det därför han kysste henne? Hade han en skruv lös? Eller kanske det rätta termen för magiker är: en trollformel lös? Klart att hon var verklig, eller han kanske trodde att han drömde? Det var ju i så fall lite gulligt… lite knepigt att han inte vet när han drömmer eller inte men lite gulligt ändå sådär.