St Patrick’s Day

Poff!

Det var mörkt i Dún Laoghaire när Maighréad Ó Raghallaigh dök upp. Hon gick runt hörnet av gatan, in på en pub med det någorlunda besynnerliga namnet The Fenian Wish.

Därinne var stämningen hög, precis som brukligt. Några av stammisarna satt i ett hörn och spelade kampsånger om den brittiska ockupationen av Irland, entusiastiskt påhejad av pubens ägare – en man med eldrött hår och stora polisonger. Det var ingen som vågade påpeka för Padráig Ó Raghallaigh hur stereotypt irländsk han såg ut, för det var osäkert om han skulle se det som en komplimang eller en grov förolämpning.

När han får syn på sin dotter skiner han upp, och när musiken och sången övergår i jubel går han fram till henne och ger henne en stor kram och passar på att som den stolta far han är presentera henne för pubgästerna. De flesta visste redan vem hon var, dock, och hälsade henne hjärtligt välkommen hem.

När den största uppståndelsen lagt sig tar musikanterna upp sina instrument igen och stämmer upp till en ny sång. Maggie tar av sig sin mörka mantel och stämmer in i sången.

Att åka hem för att fira St. Patrik’s Day var något hon gjort ända sedan hon börjat undervisa på Hogwarts. Det var ett välkommet avbrott i vardagsrutinen, och dessutom var det alltid trevligt att åka hem till mor och far och hälsa på. Några timmar senare var puben stängd för dagen och Maggie stupade i säng, med ett leende på läpparna – och bodhrán-trumman fortfarande ringande i huvudet.

“For tonight we’re gonna free ol’ Wexford town! Free ol’ Wexford town,” mumlar hon melodiskt innan hon vänder på sig och somnar.
Hon vaknade av hårda bankningar på dörren till sovrummet.

“Upp med dig, stolta kelt! Fira ditt ursprung som en sann fenians avkomma!”

“Jag är uppe, far,” svarar Maggie med ett snett leende och börjar göra sig i ordning för dagen. Hon har på sig sin allra finaste klänning, grön, vit och orange dagen till ära, när hon kommer ner för att äta sin frukost.

Dagen går, ystert firande St. Patrik’s fördrivande av alla ormar från Irland. Över hela världen har folk klätt upp sig i grönt, irländare såväl som irlandsvänner. I New York har man en stor parad, och i Dún Laoghaire kommer och går pubgästerna på The Fenian Wish. Framåt kvällen har ett nytt ansikte dykt upp, som stilla tar emot en pint Guinness.

“Cead Míle Fáilte, främling! Välkommen till The Fenian, jag är Padráig Ó Raghallaigh.”

“Trevligt att råkas, Mr. Ó Raghallaigh.”

“Ni är inte härifrån?” undrar Paddy, som lagt märke till att dialekten var något annorlunda.

“Nej, jag är från County Sligo… Jag hade vägarna förbi.”

“Vart är ni på väg?”

“Jag är lärare på en internatskola i Skottland, så är det dit jag är på väg.”

“Varifrån reser ni?”

“Skottland.”

“Och så hamnar ni här i Dún Laoghaire? Det var mig en sjutusan till omväg!”

“Att ta vägen om Éirinn är aldrig en omväg, Mr. Ó Raghallaigh.”

“Aldrig har ett sannare ord yttrats!” Paddy torkar bort en liten tår ur ögonvrån och får i samma stund syn på sin dotter, som han genast hämtar. “Det här är Maighréad, en av mina döttrar, som också är internatlärare! Maggie, min sköna, det här är Mister… eh… ja, jag uppfattade visst aldrig ert namn?”

“Eamonn Sheridan,” svarar Maggie, som fortfarande är något överrumplad av det oväntade mötet.

“Professor Ó Raghallaigh,” svarar han hövligt, nästan högtidligt. Han ser fullkomligt allvarlig ut, men ögonen verkar närmast… roade.

“Känner ni varandra?”

“Professor Sheridan är en kollega till mig, far. Trevligt att ni redan hälsat på varandra. – Eamonn, kan jag bjuda dig på något?” Som svar håller Eamonnupp sin pint, som fortfarande knappt var rörd, vilket gör att Paddy mumlar något om att Arthur Guinness var en redig karl, innan han vandrar iväg för att tala med några andra gäster. Maggie ursäktar sig också för tillfället, då hon var tvungen att hjälpa till något bakom bardisken.

Efter en bra stund kommer hon bärandes på två fulla pint-glas och sätter sig ned.

“No rest for the wicked, eh? Eller någon annan heller, för den delen,” säger hon med ett något ursäktande leende. “Hur är läget?”

“Grand,” svarar han lugnt. “Musik, sång, stout… kunde inte vara bättre. Förstår inte hur du orkar med allt detta!”

“Vill man så kan man.”

“Aaye. Trevligt ställe, förresten. Borde komma it oftare.”

“Och få en föreläsning om 700 års brittisk ockupation varje gång?”

“Är det så illa?”

“Om man säger så här… Min syster, som för övrigt heter Constance i andranamn… ja, precis, efter grevinnan! Sinéad och jag fick lära oss läsa med hjälp av frihetsförklaringen från 1916 och kunde recitera den utantill när vi inte ens var gamla nog att förstå vad den innebar. Jag är född i den fria republiken, liksom min far – även om den var alldeles ny när han föddes. Ingen av oss har egentligen upplevt den brittiska ockupationen, men min far… det är som att frigörelsen helt gått honom förbi.”

“Det är i så fall hans kors att bära – inte ditt. Du är din fars dotter, inte din far.”

Hennes fingrar var kalla och fuktiga av ölglasets svala utsida, så när hon lade en hand över hans, som en tacksamhetsgest, var han inte sen att lägga en ledig hand över hennes, för att värma hennes fingrar.

“Du är kall.”

“Verkligen?” svarar hon lamt. “Det har jag inte tänkt på.”

De såg på varandra en bra stund, innan ögonkontakten bröts av att Paddy påannonserade Maggie som sångunderhållning. När hon reste sig tar han fram något under bordet och sträcker fram: en frodig krans av nationalsymbolen shamrock. Hon böjer sig framåt så att han kan lägga kransen på hennes huvud, vilket han gör, följt av en kyss på kinden – karln var ju trots allt en gentleman.

Hon ska precis till att gå, men ändrar sig i sista stund och kysser honom istället, rätt på de något maltsmakande läpparna. Först därefter går hon iväg, lämnandes Eamonn alldeles omtöcknad.

Maggie sjöng av sitt hjärtas lust, allt ifrån ballader till brinnande kampsånger om frihet. Hela puben klämmer i för sitt fosterland i refrängerna till “Free The People”, “Off To Dublin In The Green”, och “The Sea Around Us”.
“Upp med dig, stolta kelt! Pearse, Plunkett och MacDonagh dog inte så att du skulle få sovmorgon!”

Eamonn vaknade med ett ryck. Vad i hela fridens namn…? Var var han, och varför hade det låtit som om Påskupproret precis återutspelas på andra sidan dörren? Varför kändes skallen flera storlekar för liten än huvudet? Vanligtvis brukade han sova i en tshirt, men den saknades visst nu. Nå, Bantiarna fanns åtminstone där, han kunde känna värmen från hennes svans, som låg över hans hals. Han lyfter en hand för att försiktigt lägga svansen åt sidan, när han märker att det inte är någon katt han sovit bredvid. Det var en kelt.

Hårslingan, inte någon svans, var lång och röd, och för en kort stund inbillar han sig att han hamnat i fel rum occh snarkat ihop med Hamish. Hemska tanke. Inte för att han hade något emot sin skotske kompis, men han såg inga skäl till att dela säng med karln! Å andra sidan var Hamishs hår inte lockigt, och det hade aldrig sett ut att vara silkesmjukt heller.

Han vänder lätt på huvudet.

“Jesus, Maria och Josef!”

Herregud, vad hade han gjort? Hur gammal var hon egentligen? Hälften så gammal som honom, säkert! Nog för att han fann henne vansinnigt attraktiv så betydde det inte att man kunde lura henne i säng sådär! I synnerhet inte hemma hos hennes föräldrar! Å nej, han hade mer heder och skam i kroppen än så!

Kvinnan bredvid honom vaknar upp så smått, för hon lyfter på huvudet och ler mot honom.

“God morgon.”

“Förlåt,” svarar han automatiskt.

Hon ser lite frågande ut ett tag innan hon upprepar, lite tydligare, “God morgon.”

“Jag hörde vad du sade. Jag bad om ursäkt.”

“För vad?”

Han rodnar lite till svar, vilket han kände sig ganska fånig över. Han, vuxna karln, rodna! “Jaa…” Vad skulle han säga egentligen? “För… jaa…” Han slår ut med en hand i en menande gest.

Maggie flinar lite okynnigt mot honom. “Vad jag vill minnas har du ingenting alls att skämmas över. Tvärtom. Vilddjur, där!”

Detta var inte direkt det han behövde höra nu. Vad hade han gjort? Det är många som skojar över att katolicismen är oerhört bra på att få folk att känna sig skyldiga… och Eamonn är inte direkt något undantag som bekräftar regeln. Han skäms innerligt över hur skamligt han betett sig mot denna kvinna som han högaktade och var lagom förälsk… tyckte mycket om. Som en vän. Kollega. Hela den biten. Jodå. Han hade utnyttjat henne, ingen tvekan om saken. Hur skulle han någonsin kunna se henne i ögonen igen?

Maggies leende falnar till en bekymrad min. Eventuellt irriterad. “Hör nu på mig, Eamonn Sheridan, och lyssna noga! “Förolämpa mig inte genom att ljuga ihop fåniga ursäkter för dig själv om vad som hände natten till idag. Utan min tillåtelse hade du aldrig kommit närmre än en kyss på kinden! Är det förstått? Jag föredrar att tänka igenom saker och ting innan jag gör något – på det sättet kan jag aldrig skylla på att jag förhastat mig. Det här var inte alls något förhastat, om du trodde det, utan något som var ytterligt genomtänkt. I själva verket har jag väntat på att du ska komma till skott ända sedan middagen vi delade för flera månader sedan! Hela den tiden har jag väntat på att du ska ta steget, utan att något hänt. När du sedan plötsligt dyker upp här, i mina föräldrars pub, på St. Patrik’s Day – en dag då du vet med säkerhet att jag är här – det kan väl knappast vara en tillfällighet? Så sluta fåna dig och inse faktum!”

Eamonn kan inte göra annat än att stirra på henne. Om hon någonsin varit så uppenbart keltisk som nu…! Ögonen fullkomligt glöder, och håret står runt henne som om det var en livs levande majbrasa, och täcket gör inte mycket för att täcka hennes bleka hy.

“Jag vet inte vad jag ska säga,” får han till slut fram.

“Så håll klaffen och kyss mig istället, karl!”

När en irlädsk kvinna kommer med en direkt order så kan man inte göra annat än att lyda. Hogwarts’ Ufologi-professor lyder gladeligen, till Maggies stora belåtenhet.

%d bloggers like this: