Regn – del 1: Eamonn

Sommarregnet smattrade mot de blyinfattade fönsterrutorna. Det var lördag förmiddag i juni, bara någon vecka kvar av sommarterminen, och i två katter låg och sov ihopringlade i varsin mjuk fåtölj. Den ena var ett virrvarr av grå, creme, orange och vitt, och den andra var nästan dubbelt så stor och orangerandig. Ett tydligt snarkande läte kunde höras ifrån den större pälsansamlingen.

I ett anliggande rum ligger det också några, men inte som sover, och det i en säng istället för i fåtöljer. Det var en rymlig säng av mörkt trä, med svarvade stolpar i de fyra hörnen och mörkblå draperier som inte var fördragna för tillfället. Eamonn Sheridan låg på rygg, med ena armen som huvudstöd, och den andra ligger ledigt runt den avsevärt yngre kvinnan vid hans sida. Maighréad Ní Raghallaighs röda lockar var som ett täcke över deras bara överkroppar, som bara delvis täcktes av ett faktiskt lapptäcke i murriga färger.

Hon hade lekt lite med håret på hans bröst, men hade sedan låtit handen ligga, och det dröjde inte länge innan hennes andhämtning blev något tyngre. Han lyfter lite lätt på huvudet och av allt att döma har hon somnat, vilket får honom att le. Det var längesedan han hade varit så här lycklig. Frågan var om han någonsin hade känt sig så här.

Första kyssen var med en flicka i samma årskurs, strax innan jullovet i ettan. Det hade varit blött och tafatt, men hade ändå varit ganska mysigt. Som det var i den åldern så hade de varit ihop i ett par veckor ungefär, innan de hade gått vidare till någon annan.

Första riktiga kyssen hade han haft när han var tretton, då han hade varit jättekär i en tjej i året ovanför. De hade varit ihop i flera månader, men till slut hade de gått skilda vägar.

Första gången hade inte kommit förrän han slutat skolan, men han hade inte haft särskilt bråttom heller. Visst hade han velat många gånger, men samtidigt hade han haft någon sorts romantisk vision av att det skulle vara med en verkligt speciell och utvald flicka, och som de flesta romantiska visioner så blev det inte riktigt som planerat.

Sedan hade han börjat resa runt och forska och då fanns det inte tillfälle för några allvarliga relationer, eftersom han aldrig stannade på samma plats i mer än några månader. Allt omkringkuskande hade lärt honom oerhört mycket, men också gjort honom rotlös. Att arbeta på Hogwarts, återkomma till den skola där han lärt sig så mycket om magi – saker han bara trott fanns i sagor när han var liten – det var att slå sig ned. Han började inte känna sig gammal eller något sådant, för magiker åldras ju långsammare än mugglare, vilket hade dragit av säkert tio år från honom, och dessutom var han inte särskilt gammal även utan det faktumet.

Tankarna vandrade iväg ännu mer, till en dag i slutet av augusti då han hade träffat på den nya Astronomi-läraren för första gången. Eamonn hade varit på väg någonstans i slottet – exakt var eller varför kunde han inte minnas – när han hade fått syn på en främmande kvinna på andra sidan borggården, med lysande rött hår. Han hade inte fått någon närmre titt på henne då, men han hade följt henne med blicken, nyfiken på vem hon var, och han var så betagen av henne att han varit nära att gå in i en pelare.

De hade suttit vid samma bord i Stora Salen och ätit tillsammans med de andra lärarna, men de hade aldrig suttit bredvid varandra så att de kunnat prata. I själva verket dröjde det flera månader innan de äntligen introducerades för varandra, och då var det bara för att de sprungit på varandra – bokstavligt talat – i Astronomitornet, tidigt en kväll.
Han hade snabbt fattat tag i henne för att förhindra att hon föll i golvet, eftersom han var större än henne och därför lite svårare att rubba.

”Oj, förlåt!” hade hon sagt.

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt,” hade han svarat. ”Är ni oskadd?”

Eftersom hon återfått balansen hade han omedelbart släppt henne, eftersom det hade varit opassande att hålla kvar henne mot hennes vilja, eller åtminstone utan hennes uttryckliga tillstånd.

”Ja, tack, jag mår bra,” svarade hon. ”Klantigt av mig. Borde sett mig för.”

”Jag också,” skyndade han sig att säga och kände sig sedan lite dum, vilket han inte gjort sedan han varit elev på Hogwarts.

”Ni är irländsk,” konstaterade hon, och lät inte alls besviken över detta, snarare tvärtom. Men å andra sidan så var det många som tyckte att irländsk dialekt var charmig. ”Västerut… Mayo?”

”Sligo,” rättade han, ”så nästan.” Med tanke på att de två grevskapen låg precis ovanför varandra, med Mayo i syd och Sligo i norr. ”Och ni?” Han var inte fullt lika bra på att placera dialekter.

”Dún Laoghaire, County Dublin.”

Hon log mot honom, ett vackert leende med vad som tycktes vara helt perfekta tänder. Så här nära henne kunde han få en ordentlig titt på hur hon faktiskt såg ut, och han hoppades att han inte såg lika fallen från skyarna ut som han kände sig. Ögonen var stora, gröna och glittrade, hennes näsa var fulländad, hyn ljus och slät, läpparna alldeles lagom fylliga och inga hårda linjer eller spetsig haka eller något sådant, utan mjukt formade. Ansiktet ramades in av det där röda håret, med små lockar som aldrig verkade ta slut. Det hade snuddat vid hans hand när han greppat tag om hennes midja, och var så överraskande mjukt. Tyget i hennes gröna klänning hade också varit mjukt och dessutom varmt, för att hennes kropp hade värmt upp det.

”Jag tror inte att vi har blivit introducerade,” sade hon sedan, vilket fick honom att komma till sans igen. ”Maighréad Ní Raghallaigh.” En hand sträcktes ut mot honom, och han hade skakat den. Den var varm och huden var så mjuk och len.

”Eamonn Sheridan.”

Det blev en kort, obekväm tystnad.

”Jag borde gå,” sade hon sedan. ”Har en lektion jag behöver planera, men det var trevligt att äntligen få ett namn till ansiktet.”

”Instämmer,” svarade han med ett leende, även om det kändes som att det hade gått käpprätt åt skogen. Maighréad var nog den vackraste kvinna han någonsin vilat ögonen på, men hon var så ung. På tok för ung för honom, och han skulle definitivt inte ha en chans med henne bara därför, så det var lika bra att inse sitt nederlag. ”En ära att äntligen få byta några ord med er, professor Ní Raghallaigh. Jag önskar er en trevlig kväll.”

”Ett nöje, professor Sheridan,” svarade den unga kvinnan innan hon önskade honom en lika trevlig kväll och började gå därifrån.

Eamonn såg efter henne när hon avlägsnade sig, och lade märke till att det inte bara var hennes ansikte som var fulländat i hans ögon. Förmodligen var han inte den enda som lagt märke till hennes kropp heller, och det var inte som att det inte fanns yngre manliga lärare på skolan som var ganska bildsköna. Förmodligen hade hon redan hittat en av dem att investera sina känslor i. Det fick han helt enkelt leva med. Hon var out of his league. Med ett sorgset leende började han gå åt motsatt håll.
De hade haft sporadiska möten i korridorer och trappor efter det, men han försökte verkligen sitt bästa för att han inte skulle ge sig ut på för djupt vatten. Han visste att det inte var någon idé för honom att försöka fånga hennes intresse, för det fanns ändå ingen chans för honom. Trots det hade han börjat stamma nervöst ibland när de träffades och han kände sig verkligen superlöjlig varje gång. Maggie, som hon tydligen brukade kallas hade han lärt sig, verkade inte påverkas av det så mycket, mer än att hon verkade bli lite road av det. Visst, skratta ut den gamle dåren bara, gör det. Det hade tärt på honom, så att han slutit sig mer inom sig själv. Till slut hade dåvarande läraren i Spådomskonst kallat honom till sig en eftermiddag. Det var högst underligt att hon hade kallat på honom, för vad ville hon honom? De hade pratat en del ibland, de var ju trots allt kollegor, men i allmänhet?

”Du vet att som elevhemsföreståndare så lägger man gärna märke till om något är fel,” sade Lillyan Lockmere, som var en trevlig, rundlagd dam som var något äldre än honom själv. Hennes hår var blont och frisyren kunde närmast klassas som tantkrull. Hon hade på sig ett par blåjeans med röda mockasiner och en röd t-shirt det stod ’Min andra kvast är en Åskvigg’ på. Huvudet pryddes av en orientalisk fez, röd med svart tofs. Den kära Lilly var mycket förtjust i mugglarkläder, men hon hade inte så bra koll på vad som passade ihop, tyvärr.

De satt i varsin fåtölj uppe i Spådomskonst-salen uppe i Norrtornet och drack te. Eamonn såg lite oförstående på henne. Pratade hon om någon elev, eller vad var det frågan om?

”Hur menar ni?”

”Kära ni,” sade hon med ett moderligt leende. ”Eamonn, min vän. Jag har ögon att se med, och ett Tredje Öga på köpet dessutom, och jag kan se att det är något som felas er. Ni har blivit så tyst på sistone och er aura ser alldeles förskräcklig ut. Det är inte bra, det här.”

Var det verkligen så tydligt?

”Jag…”

”Kom inte och säg att ni inte vet vad jag talar om, för det vet ni mer än väl,” sade hon förmanande. ”Det kan även den minsta tredjeårselev förutspå utan svårigheter.” Han kom sig inte för med att protestera. ”Bra.” Hon var inte bara en snäll mystant, utan hon kunde faktiskt vara riktigt bestämd när hon satte den sidan till. ”Jag har frågat mina kort,” hon gör en gest mot ett fyrkantigt tygbylte i hyllan de kunde se – uppenbarligen en insvept tarotlek, ”för att se om det finns något jag kan hjälpa er med. Inte för att snoka,” skyndade hon sig att tillägga. ”Absolut inte. Skulle aldrig falla mig in.”

Han nickade lite, trodde på hennes ord, även om han inte kunde låta bli att känna sig lite olustig till mods över att hon försökt spå honom utan att säga till först.

”Det är en kvinna det gäller, inte sant?” Eamonn tvekade innan han motvilligt gick med på att så var fallet. ”Jag vet inte vem det är,” försäkrade hon, ”men det är inte mig i alla fall, vilket är gott och väl, för se, jag är redan gift, jag.” Lilly blinkade åt honom och log och såg lite full-i-fan ut. ”Tänkte det var bäst att kontrollera så att det inte var jag, för då skulle det ju vara en helt annan femma.”

”Det är inte ni, Madame Lilly. Jag tycker om er som en vän och kollega, det är allt. Jag har inget önskemål om att gå emellan er och er make.”

”Så bra då,” svarar hon och låter nästan lättad. ”Den mystiska kvinnan, vem hon nu är… ni är rädd för att era känslor inte är besvarade,” förklarade hon utan att höra efter om det stämde eller inte. ”Och att ni inte skulle vara något för henne, att hon inte är intresserad av er alls.” Allt som behövdes var en blick på hans bristfälliga pokerfejs för att försäkra sig om att hon hade rätt. ”Kära ni, det är absolut inget fel på er. Lång, mörk och stilig, till att börja med, varje kvinnas dröm!” Okej, inte alla kvinnor kanske, men ändå ganska många.

”Ni smickrar mig, Madame Lilly, men tyvärr tror jag inte att det räcker,” svarade han med viss bitterhet i rösten. ”Hon har inget intresse för mig.”

”Jag tror att ni skulle bli förvånad om ni faktiskt talade om detta med henne.” Lilly lät lite svävande, men samtidigt kunde hon inte låta bli att le. ”Då skulle ni få se att ni är närmare hennes hjärta än ni kan tro.”

”Det där säger ni bara för att muntra upp mig, Madame Lilly. Jag uppskattar er omtanke, men jag tänker inte göra mig till åtlöje inför henne baserat på vad några tarotkort har sagt. With all due respect, menar jag då.”

De var tysta en stund, var och en upptagen med sina egna funderingar. Efter en stund gick hon och tog fram det fyrkantiga tygstycket från hyllan och vecklade upp det, blandade kortleken och bad honom ta ett kort, vilket som helst. Han drog ett strax till höger om mitten och visade upp det för henne. Kortet föreställde en man och en kvinna, och texten på det löd ”VI – The Lovers”.

”Om ni fortfarande inte tror mig, min kära Eamonn, så kommer ni snart att bli varse om hur det egentligen ligger till. På heder och samvete.”

Hon hade lett ett hemlighetsfullt leende och brett sylt på en nybakt scone. Eamonn hade suttit och stirrat på kortet.
Madame Lilly hade i vanlig ordning visat sig ha haft helt rätt. Ett tag senare, sent en kväll, hade det knackat på hans dörr, och där var hon: en ängel i nattlinne och morgonrock och med mjuka tofflor på fötterna. De hade suttit och pratat länge, ända till in på småtimmarna, och det hade slutat med att han erbjudit sig att laga middag för henne, vilket hon glatt tackat ja till.

Det hade varit en perfekt, stjärnklar och kall kväll i februari när de äntligen hade kommit till skott. Han hade varit så nervös, men måltiden uppe i Astronomitornet hade gått utmärkt, och den hade avslutats ännu bättre. De hade sett en fallande stjärna och önskat sig något och hans hade gått i uppfyllelse bara några minuter senare, då deras läppar hade mötts för första gången. Samma underbara känsla spred sig som en löpeld genom kroppen fortfarande varje gång de kysstes, på ett sätt han aldrig tidigare hade upplevt. Inte så här starkt i alla fall.

Han lutar sig lite så att han kommer åt att kyssa henne på huvudet. Hon mumlar något i sömnen, men vaknar inte, så han kan fortsätta att tänka tillbaka på den tid de haft tillsammans hittills. Det var egentligen flera år nu. Först hade det gått flera år innan de faktiskt hade haft det där mötet i hans rum sent på kvällen, och det var några år sedan nu det också. Bägge hade blivit äldre, men hennes ansikte hade inte förändrats mycket. Det hade fått en mer kvinnlig ton möjligen, men det hade snarare förstärkt hennes skönhet.

Att han gett sig av till Irland på St. Patrick’s Day hade varit ett hastigt påkommet beslut. Han hade haft några lektioner på dagen, och hade därför inte kunnat komma därifrån, men på kvällen hade han bestämt sig. Han ville träffa henne igen, och han ville se henne hemma på Irland, så han hade spöktransfererat sig till Dún Laoghaire, och sedan gått runt och frågat var puben The Fenian Wish låg.

Hennes patriotiska far hade hälsat gästvänligt på honom och stuckit ett pintglas Guinness i hans hand när han fått höra att det aldrig var en omväg att åka hem till Irland, även om man bodde i Skottland och var på väg dit. Eftersom han sagt sig vara internatskolelärare, så hade han kallat på sin dotter, som ju delade samma yrke. Maggie. Hennes kinder var rosiga av värmen på puben, och för att hon hade både sjungit, dansat och agerat servitris, och han hade tyckt att hon var vackrare än någonsin.

De hade småpratat lite grann, men sedan var hon tvungen att återgå till arbetet. När hon skulle iväg och sjunga mer hade han trollat fram en shamrock-krans åt henne under bordet, och när han lagt kransen på hennes huvud och kysst henne på kinden hade hon svarat med att ge honom en ordentlig kyss på munnen. Han hade satt sig ned igen, alldeles omtöcknad, och bara stirrat efter henne. När han åter kommit till sans hade han lånat en fiol av Mr. Ó Raghallaigh och stämt in i spelandet medan Maggie sjöng. Om han så hade dött där och då, så skulle han dött en lycklig man.

När det blev stängningsdags hade han hjälpt till att ställa saker i ordning och städa upp efter det ystra firandet, och sedan hade de satt sig ned och pratat. Maggies föräldrar hade sagt godnatt och gått och lagt sig ganska snart eftersom de var alldeles utschasade av festen som pågått precis hela dagen. För Maggie och Eamonn var det som att dagen bara börjat.

Det hade inte känts bra i efterhand när han vaknat upp bredvid henne. Han hade känt det som att han utnyttjat henne, vilket hon hade avfärdat som dumheter. Hon hade ju faktiskt haft rätt i att om hon inte hade velat ha honom, så hade de aldrig hamnat i säng med varandra. Det var en bestämd kvinna, så han fick helt enkelt lov att inse att om han var att skylla för detta, så var hon minst lika skyldig.

Tillbaka på skolan hade det till en början varit lite svårt att veta hur de skulle förhålla sig till varandra i fortsättningen, men de hade fortsatt träffas, och det blev mer och mer vanligt att de spenderade natten ihop, även om det enda de gjorde var att sova. Bantiarna och Big Fellow hade gett upp sin inledande skepsis till varandra och till slut bestämt sig för att gräva ner stridsyxan i kattlådan och komma överens.

Maggie hade gått och blivit biträdande rektor, men så nåddes de av beskedet att hennes far hade hamnat på sjukhus och att hennes mor inte klarade av att driva puben på egen hand. Eftersom han visste hur angeläget det var för henne att besöka sin far och dessutom hålla puben vid liv, så hade han erbjudit sig att åka dit och hjälpa till, så kunde hon behålla sin karriär på skolan, men hon hade valt att resa hon också.

Mrs. Uí Raghallaigh hade inte blivit alltför förvånad över att se dem tillsammans, och var tacksam för hjälpen. De hade varit där i nästan ett år innan Mr. Ó Raghallaigh var helt återställd och kunde återgå till arbetet. Det var inte så längesedan som de återvänt till Hogwarts, men alldeles innan de reste, så hade Eamonn tagit hennes far avsides och bett om hans välsignelse. Mr. Ó Raghallaigh hade inte tvekat en sekund innan han gav sitt samtycke och lovade att hålla det hemligt, eftersom Eamonn ville överraska henne.

Tiden hade inte varit inne riktigt än, men han hade det planerat. Ikväll skulle det ske. Maggie rörde sig lite, ruskade på ena armen som hon legat på och som somnat. När den hade vaknat till liv igen så kikade hon nyfiket på honom.

”Vad funderar du på?”

”På hur lycklig jag är.”

”Aww, softie där.”

Han drog henne närmre intill sig och lösgjorde den andra armen som varit huvudstöd, till att istället vända hennes ansikte upp mot honom. Det var återigen om en elektrisk stöt gick igenom hans kropp när läpparna mötte hennes.

Ute fortsatte regnet att vräka ner och gjorde att rummet var lite kyligt, men under täcket var det varmt. Han drog upp det över hennes axlar så att hon inte ska frysa, men slutade inte kyssa henne för den sakens skull. Regndropparna smattrade vidare mot fönstret, men det var det ingen som lade märke till. I det andra rummet sträckte Bantiarna lite på sig i fåtöljen innan hon återigen rullade ihop sig och somnade om.