Namninsamling mot djurplågeri

(Spelades 14 september 2004 – 25 oktober 2004)

Alastor Bogart = Regi
Adrian Broomfleet = ?
Augustus Pinner = Morian
Laila Taletow = Korpa
Lyn Ramsbottom = ylva
Marlene Potter = Goldy

Zoe lägger ner ett pergament på bordet i sällskapsrummet och ser sedan på Alastar. “Vem ska skriva?” Att båda skulle komma med förslag på vad som skulle stå i brevet till rektorn var självklart, men vem av dem hade bäst handstil till ändamålet?

– Jag vet inte riktigt…, sade pojken och kliade sig fundersamt på näsan, vars fräknar bleknat bort nästan helt sedan sommaren. Han rättade till sig en aning i rullstolen, och pillade sedan nervöst med sin ärm. Han såg faktiskt ganska ställd ut, och skaffade sig en tidsfrist genom att skruva locket av bläckhornet. Sedan bet han sig i läppen, och såg på Zoe med en knövlig min.
– Asså… Jag vet inte… Vad är det vi vill säga egentligen? Att det är taskigt att använda djur på förvandlingslektionen? Hmm… “Hej Rektor”. Eller vem skriver vi till egentligen?
Han kliade sig återigen på näsan, men stannade liksom upp mitt uppe i rörelsen den här gången. Uppenbart hade han varit alldeles för förvirrad av sina egna tankar för att ens upptäcka vad Zoe hade sagt för något.
– Öhh… Vem skriver snyggast av oss två? Jag skriver jätte-… eller… nja. Ganska fult. Halvsnyggt.

Zoe visar ett pergamentstycke hon skrivit på så att han ska få se hennes handstil – som kanske inte är direkt vacker, men som åtminstone är fullt läslig. Han fick bestämma. “Umm. Det är ju rektorn vi får skriva till, han är ju chef för skolan… Hmm. Vi måste vara artiga mot honom. Något i stil med ‘Bäste Herr Rektor’?” En tanke slår henne plötsligt. Hon har ingen aning om vad rektorn heter. Hon har nämligen glömt bort att det stod på antagningsbeskedet. “Vad heter han? Vet du?”

– V-… Vad han heter? Ja, var inte det… Nej vänta. Jo! Eller… Nej! Augustus Goldhawk var det väl? Jag skriver väl då.
Alastar lade tungan rätt i mun, doppade fjäderpennan i fint grön bläck och började sedan skriva med sina små kompakta bokstäver.
“Bäste herr” Sedan stannade han upp, och såg på Zoe med en fundersam min.
– Jag är inte helt säker på vad han heter… Vi skall kanske bara skriva typ “Herr Rektor” istället?

Lyn kommer in i sällskapsrummet, det fanns inte särskilt många där, men hennes blick faller på de två som verkar skriva någonting? “Hej..” säger hon leende till dem innan hon slår sig ner i en fotölj.

“Hej,” svarar Zoe i förbigående innan hon koncentrerar sig på texten. “Jag tror Goldhawk är den där kvinnan… hm. Det räcker nog kanske om vi skriver ‘Rektor’.” Så, vad skulle de skriva nu då? “Vi måste få med det viktigaste. Att Förvandlingskonst är djurplågeri.”

Hon sitter rätt så nära de två andra. förstaårselever måste de vara. Men vad försökte de göra egentligen?

Alastar kikade på Lyn, mycket på grund av att han behövde en liten tankepaus, och att den andra flickan erbjöd just en sådan. Han log, och kliade sig i nacken utan att bry sig om att han fortfarande höll i pennan.
– Hej! Vi skriver ett brev till rektorn vi!
Sedan kikade han ned på pergamentet igen, och tänkte så att det knakade. Sedan fortsatte han, stavande högt så att flickorna skulle kunna hänga med.
“[..]Rektor. Vi går första året här på skolan. Vi är från Ravenclaw. Vi tycker att förvandlingskonsten är jättedum med djuren. Vi skulle trolla både råttor och skalbaggar till både knappar och snusdosor. Vi tycker det är jättedumt.” Alastar kliade sig i mungipan med fjäderpennan, vilket givetvis kittlade mer än vad det egentligen kliade.
– Nått sånt? Borde vi skriva någe mer?

“‘Professorn säger att det inte skadar djuren, men det kan inte vara trevligt att förvandlas till sten’,” inskjuter Zoe. “Mer än så behövs nog inte… eller jo, vi måste ju ha några krav, eller hur? ‘Vi vill inte vara dumma mot djur! Om vi måste göra det så går vi inte på lektionerna’!” Hon ser faktiskt riktigt nöjd ut – att inte gå på lektionerna skulle hon gärna låta bli… “Men sedan räcker det nog.”

– Är inte det att överdriva lite? Vad skall vi göra om vi inte går på lektionerna?
Alastar såg faktiskt ut som ett frågetecken. Han skulle nog aldrig bli någon bra skolkare, men efter att ha funderat ett tag så satte han tillbaka pennan till pergamentet.
-“Vi vill inte vara dumma mot djur. Vi vill inte gå dit om man måste förstelna dem och sånt. Vi tror inte det är trevligt att bli förstenad.”

Lyn ler åt de båda, och slår sedan upp sin bok. Ioförsig så kanske det inte var så snällt mot djuren, att förvandla dem så. Hon vilar blicken på en vägg ett par sekunder medans hon tänker över detta.

“Han måste ju förstå att vi menar allvar,” påpekar Zoe och nickar när han läst upp brevet. “Det låter bra. Ska vi höra om några fler vill skriva under och inte bara vi två?” Hennes blick vandrar osökt mot Lyn.

Alastar verkar ha kommit på samma tanke, eftersom hans blick även den sökte sig bort mot Lyn. Han log mot Zoe, och knep ihop ena ögat innan han lossade sin broms och rullade ut från bordet. Med brevet i knät rullade han fram mot Lyn med en fundersam min över sitt fräkniga ansikte.
– Jo du förstår. För att det här brevet riktigt skall ta skruv så behöver vi fler namnunderskrifter. Vilket färg vill du ha på bläcket? Vi har blått, grönt och rött. Alastar lät som det redan var bekräftat att Lyn minsann skulle skriva under. Han försökte få sina ögon att se så stora och runda ut som möjligt, och försökte verkligen se ut som en liten övergiven hundvalp. Han var dessutom ganska bra på det, en färdighet han arbetat upp under åren. Detta tillsammans med det säkra uttalande skapade en märklig kontrast, som bekräftades av det bestämt viftande pergamentstycket.

Zoe kommer och ställer sig vid sidan av Alastar och gör också stora ögon. Samtidigt funderar hon på ifall de kanske skulle fråga någon lärare ifall de ville skriva på. Astronomiprofessorn hade gått i Ravenclaw, hade hon hört, till exempel. Så fick de ju fråga fler elever också!

Lyn vänder blicken mot dem. skulle hon vara med? “Ja… alltså.. Exakt vad är det ni vill säga med brevet?” Hon har inte hört allt de sagt, men något om djurplågeri var det visst?

– Vill du vara taskig mot djur eller? Nej, jag trodde väl det.
Alastar lade ned pergamentet över flickans bok, och såg bestämt på henne med sina rådjursögon. Han och Zoe behövde namnunderskrifter, och Lyn var den perfekta flickan för jobbet.
– Ju fler vi är desto bättre. Skriver du på så blir vi tre! Rektorn kan inte strunta i det!

Hon ser bara på honom utan att säga någonting innan hon tar emot brevet och läser igenom det. Hon nickar sedan. “Jag tycker att det är bra.. men ska ni kanske inte skriva rektorns namn?”

“Öh… vi kom inte riktigt på vad han hette,” erkänner Zoe med något rödare kinder än var som är brukligt. “Vet du vad han heter? Vi måste ju skriva hans namn på utsidan, såklart!” säger hon sedan till Alastar och slår sig för pannan.

“Åh jasså.” Lyn ler, glad över att kunna vara till hjälp. “Han heter Augustus Pinner och den biträdande.. det är någon annan, men det behövs kanske inte?”

“Så heter han ja! Tack!” säger Zoe innan hon ler lika inställsamt som en försäkringssäljare och pekar på arket, manande Lyn att skriva under.

Alastar drog bestämt åt bromsen på rullstolen och räckte fram en penna, ifall nu Lyn skulle sakna en sådan. Snart gick det inte att se mer uppmanande ut. Den där flickan SKULLE skriva på det här! Hur skulle det annars få någon effekt! De var ju tvugna att rädda alla de där djuren!

Lyn tar emot pennan, visst kunde hon skriva under? Det skadade inte. “Jag skriver väl under då.” Hon ler mot de båda innan hon prydligt skriver ner sitt namn brevid de andras. “Sådär.” Säger hon sedan, räcker både brev och papper till Alastar.

“Tack!” säger Zoe med ett strålande leende och ser sig om för att se ifall några fler Ravenclaware kan tänkas vilja skriva på listan.

Laila Taletow är djupt inbegripen med att göra något så intressant som att lära sig behärska tekniken att öka hastigheten på något man saktat ned med impediment jinx. Hennes försöksföremål är inget annat än en skalbagge, den går för tillfället väldigt, väldigt långsamt på bordsytan, den linblonda flickan har skapat en slags inhägnad med hjälp av diverse böcker.

Pojken i rullstolen tackade och bockade så gott han kunde. Hans leende såg ut att vilja sprida sig ut över kanterna på ansiktet och ut över resten av sällskapsrummet. Ungefär samtidigt som Zoe måste hans blick ha fallit på Laila, och han blinkade åt henne. Sedan började han rulla fram mot flickan, med pennan och pergamentet i högsta hugg. Lyn verkade han helt ha glömt bort.
– Du Laila! Skulle du kuna hjälpa oss med en grej så vore du jättesöt!, kvittrade den unge Mr Bogart samtidigt som han lade pergamentet och fjädern bredvid Laila.

“Du kan skriva på vår protestlista till rektorn!” inflikar Zoe. “Förvandlingskonst är djurplågeri!”

Hon verkar först inte reagera men ser sedan upp. Att hon är irriterad över att ha blivit störd är uppenbart och den stackars skalbaggen har faktiskt inte återfått sin forna hastighet heller. “Det är det väl inte? Och dessutom är jag upptagen.” Hon gör en gest med trollstaven mot den infångade skalbaggen, inte alltför medveten om att de skulle kunna klassa hennes försök med skalbaggen som djurplågeri.

Marlene Potter går sakta in genom dörren till elevhemmet och hon ser ett ledigt bord , men hon kollar inte på marken så hon nästan rammlar för en stol som står väldigt långt ut från bordet , men hon rätar snabbt till sig och går fram till den platsen hon hade tänkt på innan och när hon kommer fram dit tar hon upp sin bok om hogwarts historia.

– Varför skulle det inte vara det om jag får fråga?, fnäste Alastar förnärmat. Han pekade ned på pergamentet som om de ord han själv skrivit skulle vara beviset för detta.
– Jag skulle då i alla fall inte tycka om att bli förstelnad! Eller nedsaktad heller… Han sänkte sitt röda ögonbryn mot henne. Han verkade faktiskt väldigt förnärmad över flickans uppträdande, och inte blev det då bättre av att hon koncentrerade sig på skalbaggen igen istället för att lyssna på honom. Han fnyste sedan ordentligt, plockade upp pergamentet och högg tag i ärmen på Zoe.
– Jag tror inte vi kommer att lyckas speciellt bra med den här, tyvärr. Hon är alldeles för upptagen.

Zoe nickar instämmande. “Vi försöker med Marlene istället!” säger hon och tågar fram till den nytillkomna flickan. “Hej! Du kan skriva på vår protestlista till rektorn! Förvandlingskonst är djurplågeri!”

Marlene tittade upp från sin bok och tittar på flickan som nu stod bredvid henne och blev glad att någon pratade med henne, men hon hade inte riktigt fattat vad hon sa eftersom hon hade suttit med näsan inne i boken och nu bara såg ett papper framför hennes näsa så hon sa med en väldigt vänlig röst “förlåt, men vad var det du sa?”

“Vi tycker att det är djurplågeri att förvandla möss till snusdosor och skalbaggar till sten och sådant,” förklarar Zoe, “så vi har skrivit ett protestbrev till rektorn! Du skriver väl på?” Hon ler som en bilförsäljare mot Marlene.

Först tänkte Marlene på dom stackars mössen, men sen gled tankarna till hennes mamma vad skulle hon säga, men sen tänkte hon på hennes hund hon skulle ju inte vilja att någon förvandlade han till någonting otrevligt så Marlene tog fjäderpennan ur flickans hand och doppade den i det blåa bläcket och skrev lite slarvigt, men ändå så man kunde se Marlene Potter

“Tack!” svarar Zoe glatt och ser sig om för att se om det fanns någon mer i sällskapsrummet de kunde få att skriva under.

Adrian Broomfleet satt i en fåtölj och försökte göra sig sedd. Han hade mycket betydande åsikter om djurplågerifrågan, ansåg han och hostade till.

Alastar höll fortfarande kvar Zoe i ärmen, och drog henne och pergamentet bort mot den unge Broomfleet i fotöljen. Han skulle kanske kunna vara en som skrev på?
– Hej du! Skriv på här om du inte tycker att man skall vara taskig mot djur! Efter varje gång de hade viftat med pergamentet verkade Alastar lägga mindre och mindre energi i att förklara varför pergamentet kommit till över huvud taget att börja med. Men den här gången verkade han ändå komma på sig själv, och tillade snabbt:
– Vi har skrivit till rektorn om förvandlingskonsten. Om att man skall förvandla djur och sånt!

Zoe nickar engagerat mot Adrian. “Det är väl inte kul att bli förvandlad till sten, heller?”

Adrian skakade på huvudet. “Nej, det är sant”, sa han. “Det är nog en ytterst ‘obekväm’ upplevelse att bli förvandlad till sten. Men vad ska de använda annars”, undrade han.

– En sten till exempel? Varför skulle man inte kunna göra åt andra hållet för, att trolla en snusdosa till en råtta?
Alastar drog i bromsen framför den andra pojkens fotölj, och släppte Zoes ärm för att kunna lägga armarna i kors över bröstet. Han såg på Adrian under den röda luggen, och fortsatte sedan på sin rungande irländska.
– Jag tycker inte att det finns någonting som försvarar att man måste vara taskig med djur. I alla fall inte på förvandlingskonsten. Om man har en råtta, varför skulle man vilja lägga snus i den? Det är ju bara löjligt!

“Precis!” instämmer Zoe som också lagt armarna i kors och ser bestämd ut. “Det är inte bra att vara elak mot djur, för djur har också känslor och tankar och är inte alls bara dumma och tysta som alla människor tror. Djur är precis som oss människor, fast de ser lite annorlunda ut, och så pratar de inte engelska som du och jag pratar. Inte på samma sätt i alla fall.”

“Uhm…” börjar Adrian. “Det är förstås väldigt onödigt att lägga snus i en råtta, men tänk dig hur en sten som blir förvandlad till något levande känner sig. Den skulle bli galen. Men okej, jag skriver på.” Han tog upp sin penna och skrev under pergamentet.

Laila lade knappast någon notis vid att Alastar tydligen blev förnärmad, hon var ju trots allt upptagen med att träna på inpedement jinx, det är många gånger viktigare än att skriva på ett löjligt brev om djuplågeri. Det är ju inte ens djurplågeri.

Alastar brydde sig inte om att kommentera det som Adrian sagt. Han var bara glad att de hade fått ytterligare en underskrift. Han tackade så mycket, och tog sedan upp pergamentet för nogrant syna det.
– Nu har vi en del underskrifter ju… Men borde vi inte ha någon professor också? Kanske någon av spökerna vill skriva på… Men kan de hålla i pennan?

“Det går nog inte,” gissar Zoe. “Poltergeisten kanske kan skriva på… i och för sig… men han skulle nog bara förstöra pergamentet för oss. Stoppa upp det i näsan eller så,” säger hon och rynkar på näsan. “Men en professor… Kanske det… Professor O’Reilly har gått i Ravenclaw, har jag hört! Vi kanske kan fråga henne?”
– Det tycker jag att vi kan göra! Hon är juste!

Alastar mindes gången hon hade hjälpt honom ned från astronomitornet. Sedan dess hade trapporna upp dit inte varit samma problem. Det var skönt, eftersom han allvarligt hade funderat på om han klarade av att ta sig till de lektionerna.
– Var håller hon hus nu då? Skall vi skicka en uggla?

“Hon kanske är i lärarrummet?” funderar Zoe med en titt på klockan. “Nej förresten, så här dags är hon nog på sitt rum. Vi kan ju gå dit och kolla!”

Det vore ju faktiskt en idé! Han hoppades bara inte att det var försent… Han kavlade upp sin ärm, och kikade ned på armbandsuret. Nej, det fanns ingen som skulle klaga om de rullade ut i korridoren vid den här tiden. Det värsta vore väl om de träffade Poltergeisten, men bara de skyddade pergamentet ordentligt så borde det inte vara något problem. Alastar plockade ned alla sakerna i famnen, och började rulla mot utgången.
– Ja! Vi kollar om hon är där! Skulle du vilja köra mig?

“Javisst!” svarar hon genast och skjuter upp dörren ut till korridoren så att de ska kunna ta sig ut. “Jag undrar var lärarnas rum ligger… Men jag tror att det är… hitåt,” säger Zoe och skjuter beslutsamt Alastar och rullstolen framför sig.

– Ja, vars bor de egentligen?
Alastar skulle känna sig riktigt fånig om han inte vetat att han var en förstaårselev och knappt var bevandrad på skolan. Men hittills hade det varit ett stort mysterium för honom vars lärarna egentligen sov. Eller åkte de hem med spöktransferens och flampulver varje kväll? Det kunde väl ändå inte stämma!
– Säger du det så far vi väl ditåt! Full fart framåt Zoe!

Hon springer med rullstolen framför sig, fnissandes efter att de nästan råkat braka in i en rustning, och når till slut den del av skolan där lärarna kan tänkas bo. “Hmm,” säger hon och ser osäkert på dörrarna. “Vilken ska vi välja?” Alla dörrar ser i stort sett likadana ut, stora och släta och mörka, och ingen har någon namnskylt. “Tror du att de ligger i bokstavsordning efter lärarnas namn eller efter elevernas? Eller i åldersordning? Eller efter elevhemmen de bott i tidigare? Eller ska vi bara chansa på måfå?”

Alastar vinkade ursäktande åt rustningen, och var nära att dö av skratt varje gång rullstolen guppade över någon mattkant eller skarv i stengolvet. Hela tiden pekade han ut vägen med hela armen och höga rop. “Vänster! Höger! Fortare!” När de nått in i lärarkorridoren är han nästan lika andfådd som Zoe, och det såg ut som om han försökte hindra sin mage från att explodera genom att fnissande hålla in den med båda händerna.
– Inte efter elevernas i alla fall. Vi kan ju annars knacka på och fråga… Du får inte springa iväg utan mig bara, för då blir jag sur! Skall vi pröva…
Han var påväg att peka mot en hög svart dörr med grå stensniderier längst karmen, men när han sett gargolyterna och de otäcka mönstrerna, så pekade han istället på en lite mindre, ljusare dörr med en slät karm.
– Där kan vi börja!

Zoe skjuter fram rullstolen till den utvalda dörren och knackar sedan på. Det tar ett tag men sedan öppnas dörren av en professor. “Ja?” undrar han med en blick på de två. “Kan jag hjälpa er med något?”
“Öh…” säger Zoe och kommer av sig lite. Karln såg ju riktigt bra ut! Vad undervisar han i? Hon hoppas att det var något roligt ämne, så att hon kunde välja det så småningom. “Vi letar efter professor O’Reilly, öh, professorn… Vi trodde att hon kanske bodde här… Men det gör hon visst inte.” Hon studerar sina fötter, passande nog, eftersom hon i och med det får syn på professorns katt. “Åh!” utbrister hon lyckligt och hukar sig ned för att klappa den spräckliga uppenbarelsen. “Så vacker! – Hej vännen!” Katten i fråga är något undvikande först, men går sedan lite närmre och låter sig bli klappad.
Eamonn ser förbryllat från Zoe till Alastar. “Maighréad, sade ni?” säger han sedan. “Jag kan visa er till henne om ni vill.”

Alastar var fortfarande lite rödblossig om kinderna sedan åkturen, så det såg nästan ut som att han rodnade. Till en början hade han varit orolig för vilket bemötande de skulle få, men när han såg läraren på tröskeln så blev han lugnare. Han skulle till att säga någonting, när hans blick magnetiskt sökte sig till katten.
– Oj vad fin! Vad heter hon?
Sedan såg han sådär förvirrad som bara Alastar förmådde se ut ett ögonblick, innan han snabbt tillade:
– Det vore jättesnällt! Vi är lite vilse nämligen…

“Bantiarna,” svarar Eamonn, vars blick också sökt sig ned till katten på golvet. “Iriska för Lady.”
Zoe lyfter upp katten i rullstolen så att Alastar också ska kunna klappa på hennes underbart silkeslena päls. “Hon är jättefin.” Plötsligt kommer hon på något. “Åh! Alastar, har du träffat min Daisy nån gång? Det måste du ju göra!”
Eamonn betraktar de två Ravenclaweleverna med ett småleende. De var faktiskt riktigt gulliga, sådär som bara barn kunde vara. “Om ni följer med mig så ska jag visa var hennes rum ligger. Får man för övrigt passa på att fråga vad ert ärende till henne är, eller är det hemligt?”

Om Alastar hade kunnat spinna som en katt så hade han gjort det i detta nu. Han var ömtålig med katten, men ändå liknande han väldigt mycket en veterinär när han klappade den över hakan, och strök den längst med den långa smidiga ryggen. Hennes tassar trampade omkring i hans knä, och förtjust satte hon klorna i hans byxor.
– Ja det måste jag verkligen!, svarade han på Zoes fråga, och plockade upp katten i famnen. Sen såg han på läraren igen.
– Vi samlar namnunderskrifter! Vi har skrivit ett brev till rektorn om de där hemska sakerna med djur som de gör på förvandlingskonsten! Jätteläskigt!

“Hemska sakerna med djur…?” säger Eamonn medan han stänger dörren bakom sig och börjar gå utmed korridoren. Han vet precis var Maggie har sitt rum, men han har faktiskt aldrig varit där. Däremot har hon besökt honom. “Som att förvandla dem då?”
“Ja! Det är djurplågeri!”
“Så därför vill ni ha tag i Ma… professor O’Reilly?” Han förstod inte riktigt sammanhanget där.
Zoe nickar bestämt medan hon skjuter Alastar och katten framför sig i rullstolen. “Hon har gått i Ravenclaw, professorn. Vi försöker få underskrifter från Ravenclaware.”
“Åh, jag förstår. Så då är ni egentligen ute efter min signatur också?” säger Eamonn med ett litet leende. Zoe ser förvirrat på honom. “Jag har också gått i Ravenclaw.” De stannar till slut utanför en dörr, av mörkt trä, som ser ut som alla andra dörrar de gått förbi. Men det här var rätt dörr, det visste han.

Inte för att det egentligen var speciellt viktigt att det var just Ravenclaware som skulle skriva på, men han och Zoe hade liksom tänk sig det. På något vis… Men det var ändå ingenting som Alastar tog sig tid att grubbla på, och istället så såg han på läraren med en strålande min. Hela tiden gnuggade han ömt den spinnande katten bakom örat.
– Men vad bra! Då kan ju d-… professorn skriva på med! Vänta lite…
Han snokade runt i sin stol på jakt efter pergamentet. En sekund trodde han att han hade tappat det någonstans, men slutligen hittade han det. Han drog fram det och slätade ut det så gott han förmådde med katten i knät.
– Vad vill professorn ha för bläck? Vi har rött, grönt och blått.
Han skramlade med bläckhornen, och såg sedan förväntansfullt upp på dörren framför dem.
– Här är det alltså! Skall vi knacka på?

Professorn kan inte låta bli att le åt de två innan han tar emot brevet och läser igenom det. Ganska lustigt, faktiskt, men konstigt att ingen reagerat över det tidigare, egentligen. “Blått blir bra,” säger han innan han knackar på dörren. Det tar ett tag, men när han är på väg att knacka igen så hörs ett rejält jamande bakom dörren som öppnas. Bantiarna fräser varnande åt den stora rödtabbyn som belåtet sätter sig ned och låter sig bli beundrad av Zoe.
“Ja? Åh, Eamonn,” säger Maggie och ser lätt överraskad ut. Sedan ser hon de två eleverna. “Ah, hej Alastar… hej Zoe. Varför…?”
“Protestlista mot djurförsöken i Förvandlingskonst,” svarar Eamonn och låter henne läsa brevet de två elvaåringarna skrivit.
“Vi samlar in namnunderskrifter från hela Ravenclaw!” förklarar Zoe nerifrån golvet. “Vi undrar om ni vill skriva på. Professorn här har lovat att skriva under!”
“Kom in, vet jag, stå inte där ute. – Big Fellow, ge dig nu, du får tillräckligt med uppmärksamhet som det är!”

Pojken var fortfarande lite konfrunderad över den där Daisy som Zoe talat om, men det fanns fortfarande mycket annat som pockade på hans uppmärksamhet. Han log ett av sina vanliga knipande leenden, och tycktes stråla där han satt. Kanske inte riktigt som en sol, men väl nog som en glödlampa. Han nickade åt det som Zoe sade.
– Det vore jättesnällt! För det blir ju bättre ju fler som vill vara med!
Hans blick låg stadigt på Mag då hon läste igenom brevet, och han kunde inte låta bli att känna ett vingslag av stolthet i sitt bröst. Den här gången föregick han Zoe eftersom han rullade in i rummet först. Sedan vände han ett kvats varv så han kunde kika över axeln på de andra.
– Vi är jätteglada alltså! Vi behöver så många vi kan få!

“Skriv på först du, Eamonn,” säger Maggie med ett roat småleende till den charmige mannen, som till svar sträcker sig efter en penna och det blå bläcket han blivit erbjuden tidigare och skriver dit ett “Professor Eamonn Sheridan” med snirkliga bokstäver. Sedan räcker han över pennan till Maggie, som skriver “Maighréad Ó Raghallaigh” istället för ‘Margaret O’Reilly’ som de flesta troligtvis antog att hon stavade sitt namn. Det gjorde hon dock inte, då hon var uppvuxen i en mycket nationalistisk irländsk familj som höll hårt på gaeliskan och de irländska traditionerna. Klart att tösen skulle ha ett gaeliskt namn!
Zoe ler brett mot Alastar och lutar sig ner mot honom och viskar, “De skriver på! De skriver faktiskt på!” helt fascinerat.
Big Fellow går fram och sätter sig bredvid rullstolen och jamar högt så att de inte ska glömma att han finns där han också. Bantiarna fräser återigen och hoppar ner på andra sidan stolen, så att Zoe kan lyfta upp henne och kela med henne. Den stora, orange katten ser genast sin chans och hoppar upp i Alastars knä med en belåten min.

Alastar lät sig inte alls bekommas av att katten i hans knä bytts ut mot en annan, utan närmast mekaniskt hälsade han på katten och kliade den vänligt bakom örat.
– Så klart de skriver på, sade han med ett tonläge som lät som att han i vilken sekund som helst skulle börja klia Zoe bakom örat hon med. Vi har ju rätt, inte sant! Så rullade han fram en bit, och var noga med att inte rulla över någon av de många kattsvansarna som för tillfället fanns i omlopp runtomkring honom. Han knep ihop ögonen då han såg upp mot lärarna, och han sträckte fram sin vänsterhand mot Maggie. Hans högerhand kliade fortfarande katten bakom örat.
– Får jag se!
Han kikade ned på pergamentet med en brinnande stolthet, och han var faktiskt riktigt röd om öronen när han snodde runt på stället och viftade med dokumentet liksom för att få Zoes uppmärksamhet. Big Fellow verkade lite förorättad, men han lugnade ned sig efter att Alastar strykt honom över ryggen.
– Titta titta Zoe! En sån massa namn! En, två, tre fyra… Och på gaeliska! Oh gud så stiligt! Det här måste vara det bästa som skett på Hogwarts på hur länge som helst! Fattar du hur bra det här är?

Bäste Herr Rektor,

Vi går första året här på skolan. Vi är från Ravenclaw. Vi tycker att förvandlingskonsten är jättedum med djuren. Vi skulle trolla både råttor och skalbaggar till både knappar och snusdosor. Vi tycker det är jättedumt. Professorn säger att det inte skadar djuren, men det kan inte vara trevligt att förvandlas till sten. Vi vill inte vara dumma mot djur. Vi vill inte gå dit om man måste förstelna dem och sånt. Vi tror inte det är trevligt att bli förstenad.

Alastar Bogart
Zoe Davenport

och

Lyn Ramsbottom
Marlene Potter
Adrian Broomfleet
Jennifer Bradly
Professor Eamonn Sheridan
Professor Maighréad Ó Raghallaigh

Bästa herrar och damer Alastar Bogart, Zoe Davenport, Lyn Ramsbottom, Marlene Potter, Adrian Broomfleet, Jennifer Bradly, Professor Eamonn Sheridan och Professor Maighréad Ó Raghallaigh.

Hmmm, är det verkligen bara i förvandlingskonsten som detta är ett problem? I trolldrycksläran kommer ni att koka smådjur, i skötsel och vård av magiska djur kommer ni att lära er hur man kastar tomtar och i försvar mot svartkonster hanteras varelser på ett synnerligen våldsamt sätt. Förvandlingskonsten är kanske otrevlig för djuren – hur de egentligen påverkas måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte känner till. Jag skall genast diskutera saken med de berörda lärarna och höra efter vad det tycker om saken.

Er ödmjuke tjänare, Augustus Pinner.