En första dejt i Astronomitornet
Postat: fre jul 27, 2007 4:00 pm
Frosten hade börjat sänka sig över taken. Det var lördag kväll, så ingen hade någon lektion, varken i Astronomitornet eller någon annanstans. Ute på balkongen står ett bord uppställt, vilket inte hörde till vanligheterna. På bordet finns ett par ljusstakar uppställda, en ensam, röd ros i en grön glasflaska, med frosten glittrandes på kronbladen. En middag för två står uppdukad.
Att säga att han är nervös räcker inte. Om och om igen repeterar han vad han ska säga och göra, men inget verkar riktigt stämma. Hur löjlig fick man bli egentligen? Han var ju inte direkt en oerfaren tonåring, och det är ju inte direkt så att han aldrig bjudit vackra damer på middag heller. Tvärtom.
Ett ljud får honom att vända sig om. Ut på balkongen kommer hon, insvept i en tjock mantel för att inte frysa. Det var ju också en plats att ha middag på, tänker hon och ger honom ett litet leende till hälsning.
”Det är visst inte så kallt som jag trodde det skulle vara,” erkänner hon.
”Jag har värmt upp lite. När man ändå kan trolla ska väl inte lite minusgrader förhindra en ifrån att avnjuta en stjärnklar kväll?”
”Det har ni så rätt i.”
Maggie betraktar honom ett tag. Mannen som bjudit henne på denna middag, som han tydligen lagat själv, var… äsch, det var väl svårt att definiera, helt enkelt. Äldre än henne, det var det första. Minst 20 år måste det vara, ändå. Hon brukar inte dras till äldre män vanligtvis, men det var något speciellt med Eamonn Sheridan. Han var alltid varm och vänlig, och var han på dåligt humör så brukade det ligga en bra orsak bakom. De hade ju klassrummen ovanför varandra och lektioner samtidigt, så det är klart att de sett varandra en hel del, även om de aldrig riktigt satt sig ned och pratat – förrän nyligen, då. Hon tyckte om hans mjuka, västirländska röst, och det där med att han var irländare som henne själv var ju verkligen en stor fördel. Det fungerade inte med engelsmän för hennes del, det var bara att inse.
Han var stadig och manlig, men på ett bra sätt. Inte något testosteronstint muskelberg, för sådana killar var hon inte alls särskilt attraherad av. Han fick henne att le, och hans eget leende var det verkligen inget fel på – det framkallade en pirrande känsla i maggropen. Ögonen… drömlika. Vid Merlins skägg, karln var ju snygg! Även om han verkade lite tafatt ibland och även om han så var dubbelt så gammal som henne, så var det något enormt tilldragande hos honom som inte gick att sätta fingret på. Förhoppningsvis är han inte bara gubbsjuk, tänker hon cyniskt. Det vore synd om så var fallet, för det skulle betyda att hon missuppfattat honom helt.
”Varsågod och sitt.”
Eamonn drar ut en stol åt henne och skjuter in den medan hon sätter sig ned. Han häller upp ett glas vin åt henne innan han sätter sig ned han också. Nej, gubbsjuk var han inte. Hade han varit det skulle han gått igenom de unga, kvinnliga lärarna en efter en (och det fanns ju trots allt ganska många sådana), men det gjorde han inte. Det vore lite fånigt, faktiskt. Patetiskt, rent utav. Hellre hade han letat upp någon i en mer passande ålder. Kvinnor var vackra oavsett ålder enligt honom, men Maighréad Ó Raghallaigh… Första gången han såg henne gick han in i en pelare som plötsligt infunnit sig mitt i hans väg. Han var såld på henne redan där och då. Nog för att det var tydligt för vem som helst att se att hennes former var över all kritik, men det var inte det han lagt märke till först. Det var ansiktet. Det långa, smålockiga och knallröda håret fascinerade honom, liksom de muntert glittrande ögonen, som var som gröna brunnar tiden stod stilla i. Läpparna var fulländade.
Han tvingar sig själv att se bort när han inser att han suttit och stirrat på henne ett tag. Så oartigt av honom! Han tänker precis be om ursäkt, när hon istället säger, ”Skål!” När de skålat med vinglasen, som för övrigt innehåller ett magnifikt Pinot Noir-vin från en vingård i centrala Otago-regionen på Nya Zeelands syd-ö, ber han henne ta för sig. Han hade gärna slevat upp, men det kändes så konstigt, för tänk om han gjorde fel? Tänk om han gav henne för mycket eller för lite? Vilka budskap skulle det förmedla? Usch nej.
”Det ser gott ut,” berömmer hon, eftersom han verkade trögstartad konversationsmässigt ikväll, samtidigt som hon slevar upp lite Irish Stew åt sig.
”Tack.” Tänk om hon tyckte att han var oartig som inte slevade upp åt henne? Och tänk om hon tyckte att Irish Stew inte var passande för en dejt… för det här var väl en dejt, ändå? Om han hade kunnat läsa tankar skulle han varit betydligt lugnare. Det var hennes favoriträtt, trots allt.
De konverserar mest sporadiskt medan de äter, men allt eftersom börjar de att släppa loss lite mer. Maggie tänker att det är en trevlig typ, som inte bara var fysiskt attraktiv, utan även mentalt – och gammal Ravenclaware som hon är, så är det viktigt att han har något mellan öronen. Eamonn å sin sida börjar så smått komma över sin osäkerhet och är så charmig som han egentligen är när han inte är nervös och osäker som en fjärdeårselev som frågar ut en flicka till Hogsmeade för första gången.
När de till slut ätit färdigt går de och ställer sig vid kanten av muren och kikar först lite på skolan – han hade för övrigt också gått i Ravenclaw, vilket också var ett plus i Maggies bok – och sedan mot stjärnorna. Stjärnor kunde de peka ut bägge två, det var trots allt deras jobb.
”En meteor!” utbrister Maggie när hon ser ett vitt streck på himlen. Stjärnfall var det ju faktiskt inte tal om.
”Önska dig något.”
Bägge önskar sig snabbt något i tysthet och ser sedan på varandra.
”Fryser du?”
Maggie nickar lite. Det gjorde hon väl egentligen inte, men det verkade som rätt svar att ge. Eamonn tar några steg närmre och omfamnar henne så att hon ska bli varm. Hon ler lite för sig själv. Bingo!
Så här skulle han lätt kunna stå i timmar… Maggie lyfter blicken och ser upp på honom. Jesus, Maria och Josef, han vill inget annat än att kyssa henne, men passar det sig verkligen? De dras som magneter mot varandra och så händer det – deras läppar möts. Tiden står still. Efteråt är det svårt att slita sig, men det måste de så småningom göra.
”På återseende.”
”Tills vi möts igen.”
De kysser varandra igen, som för att kolla så att de inte hade fel första gången. Det hade de inte. De skulle ses igen, bara några veckor senare, på St Patrick’s Day…