Eamonn Sheridan (originalbakgrund)

Rollspel: SH
Land: Irland (County Sligo)
Rang: Professor i Ufologi
Elevhem: Ravenclaw

 

Bakgrund

Eamonn Sheridan, eller Éamann Ó Sirideáin som hans gaeliska namn är, ligger åldersmässigt någonstans i femtioårsåldern, men det syns inte särskilt. Hans hår är fortfarande mörkt, om än lite grått vid tinningarna, men det förminskar inte direkt hans charm. Den djupa och energiska blicken härstammar ur ett par magnifikt bruna ögon. Han ler mycket och gärna och uppskattar en rolig historia, och han berättar ofta ett antal sådana själv, både för vänner och elever.

Han är en jordnära, stabil och välbalanserad person, med smak för det enkla, även om han inte har något emot sådant som är lite mer exklusivt ibland. Han är humoristisk och varm, vissa skulle säkert inte dra sig för att benämna honom älskvärd; men också både självsäker och charmig, vilket alltid gjort honom ganska populär i sällskap, men det är inget som verkar bekomma honom särskilt.

Det är mycket ovanligt, sällsynt nog att kallas utrotningshotat, att se Eamonn traska runt i grälla färger på kläderna. Oavsett vad han har på sig så brukar det vara jordnära, ganska mörka färger. Ofta brunt, vinrött, mörkgrönt, mörkgrått eller svart. Kläderna brukar bestå utav långbyxor, skjorta eller tröja, och en kavajjacka som pricken över i.

På lediga stunder dricker han gärna ett glas utsökt Pinot Noir, då han också gärna läser en god bok, spelar schack (om han kan hitta en intressant motståndare, förstås), lyssnar på gamla grammofonskivor, eller spelar på något av sina många musikinstrument.

Musiken är något som följt honom genom livet, ända sedan han var liten och tyckte om att sitta och slamra med skedar på kastruller, vilket senare utvecklade sig till att kunna spela mer traditionella instrument. Vill han kan han få fram melodier ur en tinwhistle, en rytm ur en bodhrán, och om han lägger manken till och koncentrerar sig kan han eventuellt även lyckas med att få uillean pipes att låta mer som musik än som en stucken gris. Det han är bäst på är fiol – och banjo. Bägge spelar han med glädje för den som vill lyssna. Tyvärr är det inte särskilt ofta hans musikaliska tjänster eftersöks, så han brukar roa sig med att spela för sig själv och katten Bantiarna, som är en vanlig bondkatt med förvånansvärt len blåcremesköldpaddsfärgad päls. Bantiarna har fått sitt namn efter iriskans ‘Lady’, för en fin dam är hon minsann!
Eamonn föddes i skuggan av Benbulben, det underligt platta berget i County Sligo i den västra delen av Irland. Han växte upp på en bondgård och kände inte till mycket av världen utanför, men var inte olycklig för detta. Det man inte kände till saknade man ju trots allt inte. Hans mor, Gráinne, var en stadig bondmora med stenkoll på minsta lilla som försiggick på gården, och fadern Fingal var en karl med bägge fötterna på jorden.

Som liten tyckte Eamonn alltid om att se upp mot stjärnorna och undrade hela tiden vad det kunde vara som rörde sig sådär på himlen. Stjärnor brukade ju sitta stilla, även om han till sin stora förvåning en dag upptäckt att han faktiskt kunde SE hur månen rörde sig. Det hade varit en stor uppenbarelse för en ung pojke på sju år!

Det lokala originalet påstod att det pågick Skumma Saker i närheten av Benbulben, och hävdade till och med att han förts bort av utomjordingar och fått se andra planeter. Även om det var jättehäftigt att man kunde få åka och hälsa på på andra planeter i rymdraketer, så var han pinsamt medveten om att de vuxna sade att karln hade både en och flera skruvar lösa. Eamonn var fascinerad av berättelserna, även om han kanske inte direkt trodde på dem. Detta kom att ändra sig dramatiskt en kväll.

Han och brodern Kieran hade varit ute och lekt bland kullarna nedanför Benbulben, då de sett ett ljussken. När de försökt ta sig närmre hade de sett en metallisk farkost, och en skepnad i vad som verkade vara dess öppning. Kieran hade inte lyssnat på sin brors böner, och gått närmre. Som om allt hände på ett ögonblick försvann skepnaden, ljuset och farkosten… och Kieran fanns ingenstans.

Hur skulle han förklara detta för föräldrarna? De hade dragit igång skallgångskedjor, men pojken var borta. Eamonn klandrade sig något oerhört för detta under flera år, för visst var det hans fel? Han skulle hållit fast honom med våld, så hade de inte sett dem eller tagit honom med sig! Eftersom han närde ett desperat hopp om att få se sin bror i livet igen, att han inte alls var försvunnen, hade han börjat prata med byorginalet, som berättat historier som fick pojkens ögon att stå ut av förvåning. Hade Kieran blivit bortförd av utomjordingar? När skulle han återlämnas, i så fall?

Svaret kom när Eamonn var tio, visade det sig. En dag promenerade Kieran plötsligt bara in genom ytterdörren, precis som vanligt, och han såg inte ut att ha ändrat sig en dag. Han borde varit ungefär ungefär nio år vid det här laget, logiskt sett, men ändå var han fortfarande inte mer än sju, precis som när han försvunnit. Kieran hade många fantastiska historier att berätta för sin bror och alla andra som ville lyssna också, och det fick Eamonn att få ett brinnande intresse för utomjordingar och UFO:n, så han läste varenda bok han kunde komma över.
Brevet från Hogwarts kom som en överraskning, men om en son varit bortrövad av utomjordingar så fanns väl egentligen inget som hindrade en annan från att vara trollkarl? Sju år i Ravenclaw förflöt utan större problem, och han hade inte oförtjänt fått ett rykte om att ha tumme med tjejer. Han hade en ny flickvän minst en gång i halvåret, som han var kärast i världen i, bara för att sedan inse att hon inte var den han letade efter. Ett beteende som, förvisso inte med samma frekvens, upprepade sig även efter skolan, då han reste runt i världen och forskade i allt som hade med flygande tefat och utomjordingar att göra. Eftersom han reste runt så mycket var det alltför besvärligt att försöka hålla förbindelser vid liv. Eftersom livet var hektiskt, så fanns det inte mycket tid att stanna upp och känna sig ensam. När han senare blev erbjuden en professorstjänst på skolan var han inte sen att tacka ja. Vad hade han att förlora?
Nu har han varit på Hogwarts i lite mer än ett decennium. Under den tiden har han fått mången tonårsflicka att dra djupa, kärlekskranka suckar bara han gått förbi. Han har aldrig låtit sig imponeras av det – de är ju bara barn. Den han vill dela sitt liv med är en riktig kvinna och inte en svärmande tonåring. Eamonn är ordentligt romantiskt lagd och har alltid velat hitta den Rätta, men han hade verkligen inte förväntat sig att hitta henne på Hogwarts.

Första gången han såg den betydligt yngre läraren Maighréad Ó Raghallaigh fick han sådan hjärtklappning att han mest bara sluddrade fram en hälsning och trodde sig vara förtappad för evigt. Hans självsäkerhet sjönk till en nivå likvärdig med en nervös tonåring. Lyckligtvis hade hon överseende med detta.

Eamonn gick och suktade efter henne ett bra tag, innan de två äntligen kom till skott och började prata med varandra på riktigt, och inte bara säga ett flyktigt “hej” på nätterna när de sprang på varandra i Astronomitornet, eftersom Eamonn hade klassrummet under Astronomisalen. Själva genombrottet hade varit när Maggie utan att hon själv visste varför kom och knackade på sent en kväll. De hade druckit lite vin och suttit och diskuterat allt mellan himmel och jord. Några veckor senare hade han lagat en god middag. Sedan hade väl inte sådär jättemycket hänt på någon månad eller så, men när St. Patrick’s Day kom ett tag senare, så hade han transfererat sig till Dún Laoghaire, eftersom han visste att hon alltid åkte hem till sina föräldrar då. Han… stannade med natten. Sedan dess har de synts mer och mer i varandras sällskap och betraktas som ett par av både sig själva och andra. Vad nästa steg blir får framtiden utvisa.
Som lärare är Eamonn Sheridan entusiastisk, rättvis och lagom sträng. Han både förutsätter och kräver total respekt i klassrummet. Han är ingen tyrann, utan försöker involvera och engagera eleverna han undervisar, för att försöka locka fram kunskapstörsten i dem. Det är inte alltid det fungerar, men när det gör det kan han vända humöret även på den mest motvilliga elev.

Alla elever ligger ju trots allt inte på samma nivå, eller har samma självförtroende, så istället för att bara säga ’gör si’ eller ’gör så’ , så försöker han möta en del av dem halvvägs, så att de tror på sig själv tillräckligt för att de ska våga genomföra en uppgift de annars förutsätter är omöjlig. Om det betyder att det är en bok istället för en uggla de försöker förvandla till ett par glasögon, så må det vara hänt. Istället för att bara misslyckas totalt med ugglan och på det sättet bevisa att de är lika odugliga som de fått för sig, så ser han det som att om de lyckas med boken, så är det en grund för dem att utgå ifrån för att kunna öva, för att så småningom ha det där självförtroendet att försöka med en uggla, och kanske till och med lyckas med det.

Poängmässigt brukar han vara ganska sparsam, och eftersom han har en lång stubin, så låter han sig inte provoceras i första taget. Han är däremot inte sen att belöna elevers prestationer om de gör något bra. Om de åtminstone gör sitt allra bästa, men kanske inte når riktigt ända fram så kan de också få poäng, för att uppmuntra till vidare försök.