Eamonn diskuterar husrum med Griselda

Det knackar på dörren till rektorns kontor. In kommer en ståtlig irländare som Griselda ler vänligt mot. Hon är som vanligt klädd i vinrött från topp till tå och som vanligt är han klädd i mer naturnära färger.
”God eftermiddag, professor Sheridan. Jag förväntade mig inte att se er här så snart. Står allt rätt till?”
Eamonn stänger dörren efter sig. ”Ja, professor Goldhawk, det är prima. Tackar som frågar. Borde jag kalla er ’rektor Goldhawk’, förresten?”
”Griselda funkar bra det också”, säger hon med ett snett leende och ber honom sätta sig ned.
”Bara om ni kallar mig Eamonn.”
Griselda petar till sina röda glasögonbågar. ”Vi har en överenskommelse!” bekräftar hon och nickar. ”Hur kan jag stå till tjänst?”
”Som ni vet bor jag och Maggie i en lägenhet i Hogsmeade nu när vi gift oss. Detta är dock inte helt praktiskt nu när jag är elevhemsföreståndare.”
Griselda nickar.
”Hon vill naturligtvis ha mig hemma om kvällarna”, och nätterna, ”och samtidigt finns jag inte tillgänglig på skolan om jag skulle behövas”, fortsätter Ravenclaws elevhemsföreståndare som nu verkar ha fått upp ångan.
”Vad föreslår ni?” säger Griselda med en fundersam min. ”Inte er avgång, hoppas jag?”
”Nej”, skyndar han sig att säga. ”Absolut inte. Jag undrar om vi skulle kunna få tillbaka våra rum här på skolan?” Han låter frågan hänga i luften först innan han fortsätter. ”Fast gärna rum som ligger bredvid varandra, med öppning emellan, eller liknande. Det skulle betyda att jag finns här dygnet runt, utifall att jag skulle behövas, men samtidigt kan jag gå hem tidigare eftersom jag då inte behöver ha fasta besökstider, utan istället kan hänvisa folk till ett kontor … ja, hemma.”
Griselda nickar igen. Hon måste ha hyfsat starka nackmuskler vid det här laget. ”Och Maighréad?”
”Kan alltid rycka in som vikarie om det behövs, men annars jobbar hon på sin bok. Att vara här på skolan ger henne också tillgång både till Astronomitornet och biblioteket.”
”Ni har tänkt igenom det här, känner jag”, säger Griselda och petar till sina glasögon igen innan de halkar ned för mycket. ”Jag tror att det finns något som kan passa er i den södra flygeln, i närheten av Ravenclawtornet. Det vore passande.”
”Onekligen en fördel.”
”När vill ni flytta in?”
”Så snart som möjligt, om det går bra?” Eamonn är inte helt säker på om han bett om för mycket på en gång, men det verkar vara lugnt.
”Det går bra”, säger Griselda nämligen och nickar och petar till glasögonen som är på väg söderut igen. ”Jag ser till att allt är iordningsställt innan dess.”
”Tack, Griselda”, säger Eamonn. ”Verkligen.”
”Nå”, Griselda småler. ”Du kan antingen se det som att jag hjälper en vän och kollega, eller att jag ser efter mina intressen genom att ha dig tillhanda dygnet runt och dessutom en vikarie som kan snabbinkallas om så skulle behövas, utan att störa övriga ämnen. I vilket fall som helst så underlättar detta båda våra jobb.”
Ja, jo, en helt altruistisk gest är det ju inte tal om, det förstår han också, och han hade inte förväntat sig det heller. Efter att ha diskuterat det finstilta lite mer så är de sedan klara och förseglar överenskommelsen med en handskakning (skriftligt kontrakt kommer när de har hunnit skriva det), och går sedan skilda vägar.

—

De nya rummen visade sig ligga ett femtiotal meter från ingången till Ravenclaws sällskapsrum. Nära, men inte FÖR nära. Som forna Ravenclaware kunde varken Maggie eller Eamonn inte låta bli att trivas så här nära sina forna sovsalar.
Rummen fick de naturligtvis möblera själva, men rummen var tillräckliga för att kunna sova och äta i och så vidare. Eftersom det fanns ett tomt mindre rum mittemot i korridoren så kunde Maggie ha det som ett arbetsrum, förklarade Griselda, eftersom Eamonn hade kvar det kontor han hade i närheten av lektionssalarna.
Kontraktet var påskrivet och livet återgick snart att gå sin gilla gång igen. Paret hade framförhållningen att sätta olika formler på dörren och liknande, för att ljud inte skulle läcka ut till eventuella små tjuvlyssnare (man kan ju aldrig så noga veta), samtidigt som eventuellt stoj och stim utifrån korridoren inte skulle störa deras privatliv.
Mr och Mrs Sheridan invigde i alla fall inflyttningen genom att dela en varm kyss med varandra framför eldstaden – de var äntligen hemma igen.