Corbett och Fisher stämmer träff

<Fauna> Lara Corbett styrde sina steg mot lärarrummet. Det var hög tid att studera sina kollegor och se vad de hade att erbjuda en kvinna som henne. Hon gled in i rummet likt en drottning i sina bländvita kläder, och rekognoserade utsikten.

<Traxy> Inne i lärarrummet sitter Fisken i ett hörn och trycker. Han läser i en bok samtidigt som han dricker en kopp kaffe. Eamonn sitter med ett par läsglasögon och läser igenom några uppsatser i en soffa. Fisken ser upp lite kort när han hör att någon kommer in, betraktar den främmande kvinnan lite kort innan han återgår till boken, med ett “Hm,” för sig själv. Eamonn ser också upp när han hör att någon kommer in, nickar lite kort åt främlingen och fortsätter med det han gjorde innan.

<Fauna> Hon nickar åt männen, men bryr sig egentligen inte. Vill dem ha kontakt så får dem ta den, inte hon, aldrig hon. Lara går till det stället där det finns te och tillhörande saker framdukat. Hon häller upp en kopp rykande hett te och lägger en engelsk scones med vispgrädde och sylt på en tallrik, och går sedan och sätter sig i en fåtölj där hon har utsikt genom ett fönster. Likaså har hon utsikt över vilka som kommer in och ut genom lärarrummets dörr. Hon behöver aldrig mer bekymrat sig för vad hon äter, det har hon betalat dyrt för.

<Traxy> Nästa person som kommer in i lärarummet är ganska lång och välsvarvad där det gäller. Hon har en grön långkjol på sig och en tunn, vit blus. Det rödlockiga håret har hon satt upp i en knut bak i nacken. Hon var troligtvis en person som skulle kunna vakna upp bakfull och ändå se ut som en nyutslagen ros eller någon annan cheesy liknelse. Hon går bort till tebordet eller vad det nu är för att göra sig en kopp. “Hej,” hälsar hon det nya ansiktet och sträcker fram en hand. “Maggie.”

<Fauna> Lara tycker inte om uppenbarelsen som skrider in i rummet och tittar automagiskt ut genom fönstret för att på så sätt ignorera henne. Trots detta slipper hon inte undan, den andra kvinnan befinner sig snart närheten och sträcker fram en hand. ”God dag… Corbett”, Lara hälsar svalt tillbaka och tänker minsann inte använda sig av förnamn eller nått slags smeknamn. Hon kostar i alla fall på sig ett oäkta leende. Det finns ingen person som inte har något att erbjuda. När deras händer inte längre vidrör varandra får hon snabbt upp en servett att torka av sig på. Sedan är hon snabb att sätta på sig sina sedvanliga handskar, som skyddar mot allt hon kan komma på.

<Traxy> Det är inte utan att Maggie märker en viss… ovilja från Corbetts sida, så hon dröjer sig inte direkt kvar när hon fixat sig sin tekopp. Hon går och slår sig ner i soffan istället, med ett leende åt Eamonn. Fisken har betraktat mötet de två kvinnorna emellan och kan inte låta bli att le bistert för sig själv. Han skulle reagera på samma sätt om han hade försatts i den situationen. Han tyckte inte om kvinnan, även om hon onekligen såg bra ut. Hon var itne alls hans smak. Till att börja med var hon en förbannad republikan. För det andra var hon en f.d. Raveclaware, och sådana var förhatliga.

<Fauna> Lara förde sin scones till sina fylliga läppar, medveten om att de flesta borde se henne i profil om de tittade upp just i denna stund. Hon tog en tugga, och lät tungan slicka bort den grädde som hamnat på överläppen. I denna stund hade hon skapat sig en konkurrent, även fast rivalen i fråga kanske inte visste om detta faktum. Det retade Lara att denna kvinna förmodligen inte hade behövt betala för sin skönhet. Någon gång måste man ändå betala, kanske före eller efter, tänkte hon resolut och förde temuggen till sina blodröda läppar, som kostat henne mycket. Det var inte bara fylligheten, även färgen som numer satt konstant.

<Traxy|TV> Om Lara gillar långa, mörka män som sitter i mörka hörnen och dricker kaffe och ser småbistra och allmänt moody ut så kan hon gå och sätta sig hos Edgar Fisher… som nog kanske inte skulle ha något emot sällskapet, underligt nog. Han skulle nog uppskatta hennes sällskap mer än många andras i alla fall. Borta i soffan sitter fortfarande Maggie och Eamonn, som satt ganska nära. Fisken betraktar dem med viss avsky. Förbannade jävla katoliker som skulle leva lyckliga i alla sina dagar och hela den biten. Det var så han kunde kräkas. Han behövde en distraktion däremot, så att han slapp tänka på Synen han haft om honom själv och en viss elev.

<Fauna> Lara äter sin scones långsamt, och i ögonvrån betraktar hon scenen i lärarrummet. Att denna irländska nymf inte gjort sig besväret att försöka lära känna henne gör henne ingenting. Det ända som stör henne är som sagt den andra kvinnans utseende. Hon känner ändå att hon måste göra något slags drag, hur underligt det än må låta från andra som inte besitter Laras hjärna. Därför ställer hon ned fatet när sconesen är slut, lämnar den där till husalferna och vänder sitt huvud in mot rummet. Hennes blick faller på en man, Edgar Fisher, någon hon inte ännu känner till namnet och beslutar sig för att se vad han kan ha att erbjuda. Hon tar med sig sin tekopp, och går med långsamma eleganta steg fram till honom, men sätter sig inte ner bredvid honom. ”Får jag slå mig ner här”, frågar hon i en något sval ton, väl medveten om att svaret inte behöver bli det hon hoppas på.

<Traxy> “Visst,” säger han ganska svalt och på en klingande Belfast-dialekt som egentligen är att dö för, för man kan egentligen vara ful som stryk och ändå vara attraktiv som fan bara man öppnar munnen med den dialekten… men lyckligtvis är faktiskt Fisher inte helt oäven att se på… även om han alltsom oftast ser ut att ha svalt något olämpligt. Han betraktar kvinnan som faktiskt inte såg helt fel ut hon heller. Hon var inte någon 20-åring vilket bara var bra. Han föredrog kvinnor något äldre. “Hur står det till?” säger han stelt, något ovan vid att vara social.

<Fauna> Hon höjer på ena ögonbrynet. Vad annat kan hon göra, frågan var befängd. Det är nästan så att hon för lust att skratta, men det gör hon inte. ”Hur det står till” säger hon dröjande och betraktar honom med sin kalla blick. Hon svarar inte på frågan, inte bara för att den är befängd, utan därför att hon inte har något svar på den frågan. Trots detta kan hon inte undgå att inse attraktionen hos mannen. Han var helt olik Sand, men erkände hon för sig själv, kanske mer lockande på sätt och vis.

<Traxy> Han nickar kort, ger henne ett halvt, torrt leende. Han kunde inte förstå varför någon frivilligt skulle klä sig i enbart vita kläder, eftersom det var en opraktisk färg. Stod ut för mycket. Han föredrog att hålla sig i skuggorna, men så hade han inte haft världens bästa skolgång heller. Alla som trodde att Hogwarts var ett paradis bedrog sig. Han visste vad som försiggick mellan eleverna, för han hade själv varit i den situationen som ung, vilket var ett av skälen till att han avskydde allt som hade med Ravenclaw att göra.

<Fauna> Hon vände blicken från honom och satt tyst. Det var något bekant med mannen. Han hade förmodligen gått i samma elevhem som henne. Troligtvis kände han inte igen henne, och förhoppningsvis var han inte en av hennes gamla plågoandar. Att hon förmodligen skulle stöta på en eller annan av dem nu när hon åter igen befann sig i England var hon väl medveten om, men ju längre det mötet befann sig i framtiden, desto bättre. Hon förde tekoppen till sina läppar och förblev tyst, ibland var tystnade mer talande än motsatsen.

<Traxy> Nej, han hade inte varit en av hennes plågoandar. Lika lite som hon varit en av hans. Han för sin kaffekopp till läpparna och låter också tystnaden tala för sig själv. Hon var den nya lärarinnan i Örtlära, så mycket visste han. Hon hade ersatt den där gamla skatan Flint eller vad hon nu hade hetat. Hon verkade ganska vidrig, så han var glad över att slippa se henne och hennes bolmande. Jarveys brukade man dessutom inte ha som husdjur, om man inte var tokig, vilket Flint uppenbarligen hade varit eftersom hon fått sparken. “Har ni… jobbat länge med örter, Ms Corbett?”

<Fauna> Örter hade Lara arbetat med länge, i sitt sökande efter skönheten. Efter många misslyckanden hade hon till slut betalat för sin skönhet, och det var inte enbart örter som givit henne det till slut. ”Örter… Det är väl det som jag främst sysslat med i alla år”, konstaterade hon lika mycket för sig själv som honom, utan att gå djupare in på det. ”Och ditt ämne är, Mr…?”, hon visste inte hans namn och det irriterade henne, eftersom han vetat om hennes. Det var i och för sig inte så konstigt eftersom hon var nyanställd. Att hon tog det mer som om han visste hennes namn på grund av hennes yttre, var självklart för henne, trots att detta kanske inte alls var sanningen.

<Traxy> “Fisher. Edgar Fisher. Jag är lärare i Spådomskonst. Brukar hålla till uppe i Norrtornet, vanligtvis.” Det här var nog mer än han språkat med någon på evigheter, åtminstone utanför sitt ämne. Han var inte mycket för att umgås med folk utan föredrog att iakkta dem från ett trevligt avstånd… i en kristallkula. “Du kanske önskar få din framtid tydd?” Det skulle inte förvåna honom i så fall. Det var ofta så folk såg honom, som någon sorts spågumma. Bah! Spådomskonst var mycket finare än så!

<Fauna> Hon skrattade till, och det var sällan hon gjorde det, trots detta lät det äkta. Hon ville verkligen inte veta var framtiden hade att erbjuda till henne. ”Tack för erbjudandet, men jag avstår nog. Det som sker det sker, oavsett om jag vet om det eller inte, jag tror inta att man alltid har en fördel i att veta vissa saker.” Nu log hon, ett hemlighetsfull men likaväl inövat leende mot honom., noga avvägt för att inte verka inställsamt eller insmickrande på något vis. ”Kanske jag, i egenskap av professor i Örtlära lika gärna kan erbjuda dig en kopp örtte istället,” frågade hon retfullt, medveten om att denna fråga kanske skulle vara att gå lite väl oförsiktigt framåt med denna man, i det spel hon nu börjat spela.

<Traxy> Usch, örtte. Det var nog bland det vidrigaste som fanns! Däremot var det en småtrevlig invit, som vore synd att tacka nej till. “Tack, men örtte klarar jag mig utan,” säger han först, bara för att jävlas. “Men du har säkert annat att erbjuda. Örter eller… annat… Msssss Corbett…” Han drar ut på titeln en del, ungefär som Snape gör i filmerna med “missssster Potter”. Egentligen behöver det inte låta så suggestivt som det gör, eftersom han kan syfta på fröer, bonsaiträd eller rötter eller annat som kan vara av intresse för honom. Det vet man aldrig. Det kan annars vara så att han verkligen försöker råflirta med henne.

<Fauna> Hon svarar honom inte först, utan för endast tekoppen med belåten min mot läpparna och tar en klunk. Ställer sedan ner koppen och synar sina bländvita handskar som har till uppgift att gardera henne mot oönskad smuts inpå bara huden. ”Det finns mer än örter och spådomar här i livet kan vara… fascinerande”, säger hon efter en stund betänketid och vänder åter igen blicken mot honom. Hon är ingen kvinna som förläget viker undan blicken, vid något som kan tänkas vara ett skamligt förslag.

<Traxy> “Exakt min åsikt,” säger han med något okynnigt flin. Om någon sågmot deras hörne skulle de förmodligen bli ganska så överraskade av att se Fisher på dels någorlunda gott humör och dels flirtande… De skulle troligtvis bli chockskadade på kuppen. “Säg mig… Har ni lust att visa mig växthusen ikväll, kanske?”

<Fauna> Åter igen gled Laras ena ögonbryn upp och ett snett leende dök upp som från ingenstans. ”Om ni så önskar”, besvarade hon honom och ställde sig graciöst upp. Vistelsen i lärarrummet hade verkligen givit frukt, mer än hon anat då hon steg in. ”Vi kan säga klockan nio, vid det första växthuset, om man kommer ifrån slottet”. Med dessa ord lämnade hon honom segervisst och promenerade ut från rummet, utan att bry sig om utifall tid och plats, passade honom eller ej.

<Traxy> “Vi ses då…” Han ser efter henne över kaffekoppens kant, skyndar sig att dricka ur det sista och tar sedan och försvinner iväg upp till Norrtornet där han inte skulle ha lektion, men väl hade annat att pyssla med. Som att rätta uppsatser och liknande, inget som har med något barnförbjudet att göra.