Daniel Autumn (bakgrund)
Upton Park (London)
Det var fullt med folk som strömmade ur tunnelbanestationen. Dels för att det var fullt med folk bärandes vinröda och ljusblå färger på väg mot Boleyn Ground, West Hams hemmaarena, och dels för att Queens Road-marknaden var öppen. I folkvimlet rörde sig en man som antingen var i slutet av tjugoårsåldern eller början av trettioårsåldern. Stegen var självsäkra och stadiga, och i de mörka ögonen syntes en viss fascination när blicken svepte över öppningen till Upton Park. Tunnelbanan hade fascinerat honom ända sedan han var liten. Mugglare var då för påhittiga! Född och uppvuxen mitt inne i London hade han haft avsevärt med erfarenhet av mugglarnas olika transportmedel och kan kände en viss respekt för deras uppfinningsrikedom. Istället för att flyga på kvastar hade de tillverkat stora metallfåglar med motorer som de kunde manövrera och få att sväva och röra sig framåt. De var dessutom snabbare än de allra flesta kvastar, vilket också var imponerande.
Bilar var också spännande saker, och motorcyklar. Motorcyklar var nästan som kvastar i hur man satt på dem, fast bekvämare. Mugglarna hade ju faktiskt haft vett nog att se till att göra sina transportmedel bekväma, till skillnad från magiker. Flyttnycklar gjorde honom illamående, flampulver smutsade ner kläderna och kvastar var obekväma, som sagt. Det fanns ju visserligen djur man kunde rida på, men han litade inte på saker som antingen kunde beskrivas som ”farlig i bägge ändar och obekväm i mitten” eller ”ett halvt ton muskler med hjärna”. Han hade faktiskt blivit så förtjust i motorcyklar att han införskaffat sig en några år tidigare och roade sig med att köra runt på Londons gator med den så snart tillfälle gavs. På fritiden ägnade han sig åt att försöka få eländet till att bli flygfärdigt, men hittills hade hans försök varit fruktlösa. Om det nu var lite som en kvast, resonerade han, så skulle det ju vara perfekt att flyga med, men tyvärr tillverkades inga flygande motorcyklar; alltså fick han försöka fixa den biten på egen hand. Det var tyvärr svårare än han trott att det skulle vara.
Det transportmedel som var allra bäst, alla kategorier, var dock spöktransferens: man blev varken desorienterad eller illamående, och med tanke på att man förflyttade sig på ett ögonblick så kunde man inte klaga på bekvämligheten heller… och man behövde inte ta sig till någon särskild plats någon särskild tid heller. När han gick sjätte året på Hogwarts hade han tagit lektioner i spöktransferens precis som de flesta andra elever och som tur var hade han fått kläm på det ganska snabbt. Efter skolan hade hans intressen tagit honom till Trolldomsministeriet och Avdelningen för Magisk Transport, och sedan några år tillbaka arbetade han på testcentret för spöktransferens, vilket han tyckte var det bästa jobbet någonsin. På så sätt kunde han återvända till skolan och lära nya generationer häxor och trollkarlar det fantastiska fenomen som spöktransferens var.
”Tjenare, Danny! Hur är läget? Extrapris på bananer idag!”
”Äh, du vet att jag inte diggar bananer, polarn,” svarade Danny och stampade på cigarettstumpen han precis kastat på marken. ”Du har inga äpplen?”
”Klart jag har! Ska det vara några Bramley, gamle surkart? Eller kanske några Pink Lady?” Fruktförsäljaren, en grov karl med inte mycket till vare sig nacke eller hår flinade medan han höll upp två ljusröd-gröna äpplen framför bröstkorgen och försökte fladdra med ögonfransarna på ett förmodat feminint sätt, men istället såg det mest ut som att han hade fått något i ögat.
”Inte visste jag att du var lagd åt det hållet, Gaz.” Han flinade menande.
Gaz skrattade högt. ”Äh, skit ner dig, polarn! För fan!”
De var tvättäkta London-bor rakt igenom bägge två och ingen utav dem tog illa upp av den andres retsamma kommentarer. Det var så snacket gick i East End.
”Ge mig ett pund av de röda, är du bussig.”
Egentligen så köpte han bara röda äpplen för att han inbillade sig att de livade upp lägenheten, och färgen påminde honom om hans forna elevhem. Att äta dem skulle aldrig falla honom in – röda äpplen var alldeles för torra och mjöliga för att vara värda besväret. Det var alltid bra att ha något att visa upp om man tog med sig en snygg brud hem efter en runda på puben.
”Ska du på matchen?”
”Nä, jag har saker jag måste greja med.”
”Vadå, som att meka med bågen igen? Förstår inte varför du envisas med att försöka laga något som inte är trasigt! Endera dagen kommer du att sitta där bland alla skruvar och muttrar och undra var den tagit vägen och hur du ska kunna sätta ihop den igen, tro mig.”
Utåt sett ledde han ett ganska normalt mugglarliv, och att meka med motorcyklar var inte helt ovanligt, men att förklara att han inte så mycket mekade som försökte få den att upphäva tyngdlagen kunde han ju inte gärna säga. Det var något han fick hålla för sig själv, precis lika mycket som vad han egentligen jobbade med, eller hur han kunde ha råd att vara borta i en vecka och komma tillbaka med en smarrig solbränna när han av allt han lät påskina bara var en bilskollärare… Han bemödade sig inte med att besvara kommentaren, utan visade bara ett höjt ögonbryn.
”Du, förresten, Trisha har ju fyllt sexton nu, alltså…”
”Jaså?”
För magiska elever betydde det att de kunde börja spöktransferenslektioner, men han var ganska så säker på att det närmsta Gazs dotter kommit magi var att se Paul Daniels på TV, eller undra var tusan hon var på söndagsmorgonen och varför hon inte kunde minnas något av kvällen före.
”Ja, hon börjar ju tjata om att skaffa körkort och sådär, du vet… Du kanske skulle kunna ta med henne på en runda och visa hur man gör?”
Helt fel associeringar dök upp i Dannys huvud. Trish var ju inte svår att se på, om än lite väl billig, kanske. Chav ut i fingerspetsarna. Man kunde ge henne en Bacardi Breezer och se vart det ledde, men det var han inte sugen på. Sanningen att säga blev han lite äcklad av tanken, eftersom hon trots allt var till hälften Gaz, och Gaz var inte tilldragande för fem knutingar. Långsamt inser han att det frukthandlaren egentligen hade pratat om var att ge henne lektioner, att lära henne hur man kör bil.
”Alltså, polarn… jag har ingen bil?”
”Du har la så du kan låna en på jobbet?”
Danny skakade lite på huvudet. ”Inte nu längre, det är så förbannat krångligt. Byråkrater, du vet.”
Gaz nickade besviket och sträckte över påsen med äpplena samtidigt som han tog emot betalningen.
”Det var värt att fråga i alla fall. ”
”Visst. Ses!”
Danny tog äppelpåsen och vandrade iväg mot tunnelbanestationen, som fortfarande var fullpackad med folk, men han knödde sig fram och genom biljettspärren och gick ned för trapporna till han kom till perrongen. Det spelade ingen roll vilket tåg som skulle komma, för han brukade bara åka ett par hållplatser innan han vände tillbaka. Det var något rastlöst hos honom, som att han inte kunde sitta still alltför länge utan var tvungen att hålla sig på resande fot, och tunnelbanesystemet var en bra distraktion.
Displayen meddelade med sina lysdioder att man skulle hålla sig undan från perrongkanten för att ett tåg var på väg in på stationen, och ett tiotal sekunder senare satte det karaktäristiska vinddraget igång, rufsandes om i hans korta, mörka hår och ett mullrande blev allt högre och högre tills dess att det halvmånformade tåget kom rusandes in på spåret framför honom. Han fick ducka för att inte slå huvudet i dörrposten, eftersom han var tvungen att klämma in sig alldeles vid dörren när denna stängdes och hans hjässa befann sig sex fot ovanför marken, vilket inte det böjda taket gjorde. Tåget tog fart och åkte vidare på sin resa norrut, mot Upminster. Kanske skulle han hoppa av redan efter nästa stopp istället, och transferera sig hem om han kunde hitta ett bra ställe att göra så ifrån. Annars kunde han ju alltid gå hem.
Solen sken, det var lördag och hela helgen låg framför honom. Kanske kunde han gå till puben runt hörnet och se matchen på storbilds-TV:n de hade där. En pint lageröl eller två, kanske se om det fanns någon snygg brud att fördriva tiden med… Det lät som en bra plan! Hans föräldrar, Michael och Elizabeth, misstyckte ändå redan över deras ende sons livsstilsval, men som han själv såg det så var han fortfarande ung och det fanns andra saker att göra i livet än att hålla på att bekymra sig över saker man ändå inte kunde påverka. Bättre att ta dagen som den kommer, det var hans motto. Han hade ett jobb som han skötte bra och vad som pågick på hans fritid var hans ensak. Ministerieanställda behövde trots allt inte vara någon sorts helgon, i synnerhet inte om de umgicks med mugglare som inte visste vilka de var, vilket var hela orsaken till att han oftast umgicks i mugglarkretsar. För personerna han var bekant med i Upton Park så var han bara en ganska grabbig slarver till kille. En West Ham-supporter, stöddig men schysst, ibland kanske lite för arrogant för gemene man och med en förkärlek för lageröl, cigaretter och att pröva raggningsrepliker på intet ont anande kvinnor.
Inom magiska kretsar var han ingen särskild, bara ytterligare en namnlös Ministerieanställd. Autumn var inte något stort namn, än mindre Bexhill, som han var på sin mammas sida. Hans morfarsmor hade förvisso varit högstatus, en Bones, men det var inget någon brydde sig om nuförtiden. Han var ändå ganska tacksam över att inte vara född i någon snofsigare familj än den han tillhörde, eftersom han då skulle behövt leva upp till en massa förväntningar, och han är inte riktigt den sorten som vill befatta sig med sådant. Att leva ett dubbelliv hade inte hunnit ikapp honom än, och även om den senaste tjejen han varit ihop med till slut dumpat honom efter att ha proklamerat, ”Men nu får du fanimej se till att växa upp och agera din ålder!” vilket han personligen inte hade varit särskilt imponerad av. Megan hade hon hetat, och han hade dumpat henne samma kväll utan några större betänkligheter. Om hon inte kunde acceptera honom för den han var så kunde han lika gärna klara sig utan henne.
Tåget rullade in på East Hams station och när dörrarna öppnades, med den stränga förmaningen om att se upp för mellanrummet mellan tåget och perrongen, så passade han på att hoppa av och stolpade iväg uppför trapporna tills dess att han kom ut i dagsljuset igen. Det fick bli en promenad ändå. Han visste vart han var på väg och vandrade efter ett gäng West Ham-supportrar med halsdukar och tröjor bjärt signalerande förhoppningar om en seger i eftermiddagens match. Själv tänkte han ta sig ett dopp i havet istället. Tahiti hade han hört skulle vara ganska behagligt så här års. Det enda han behövde hämta i lägenheten innan han kunde ge sig av var en handduk. Solglasögonen hade han redan tagit på sig. Sedan kunde han alltid ta sig en sväng om Texas, som hade de bästa grillade stekarna någonsin, och ändå komma hem lagom tills dess att det var dags att börja förfesta. Livet var till för att levas, och Danny Autumn levde sitt med ett snett leende, en cigarett i mungipan och fartvinden susandes i öronen.