TKH5d – Cindy
Det fanns inte längre så mycket som bekymrade Cinderella Christie, en brunhårig femteårsslytherinare med fräkig höknäsa. Ännu ett prov till hennes Grund-Examen i Trollkonst skulle precis gå av stapeln, och eftersom hon hade studerat ordentligt för att komma fram till ett ämne att skriva en uppsats om så var hon inte så oroad över att misslyckas med den. Skriva en uppsats om en historisk person hon beundrade… Lät inte så svårt. Det svåra hade varit att finna just en sådan person, men efter att ha sprungit på ett spöke hade hon kommit på precis rätt ämne.
När de släpps in i Stora Salen, där individuella skolbänkar fanns utställda, går hon och sätter sig ned. Både bläck och pennor hade fått en särskilt antifusk-förtrollning över sig, men sedan när hade hon någonsin behövt fuska? Om man studerar tillräckligt hårt så är det snarare andra som fuskar för att få reda på hennes svar istället för tvärtom! Cindy ger Zoe ett uppmuntrande leende, eftersom hon visste att vännen var lite nervös inför proven. Tydligen tänkte hon skriva om den irländska frihetskämpen Michael Collins. En mugglare. Men tydligen gick det bra att skriva om en mugglare om man ville, men hon kände själv inte till några mugglare som hon kunde se upp till, så istället hade hon valt en häxa. Cindy doppar gåspennan i bläcket och skriver sitt namn och elevhem överst och sedan ”Verruca Lemsip (1706-1784)” som rubrik.
”Redan när Verruca Lemsip var liten fick hon sin första fotvårta. Hela familjen var hårt drabbade av denna genetiska defekt och var på den tiden kända för att ha mycket vårtor, särskilt i ansiktet. En del hade flera vårtor på varandra till och med. Detta fick den unga häxan att börja leta efter botemedel mot denna åkomma. Det började redan när hon gick på Hogwarts. Hon prövade allt ifrån pumpapastej till vartenda hopkok de skapade i Trolldrycksläran, men inget verkade fungera.
Allt eftersom började hon bokföra vad hon prövat och vilka resultat det åstadkom, även om det inte hade någon effekt alls på själva vårtorna. Detta nedtecknade hon sedan i en bok som hon lyckades få utgiven år 1768, betitlad ’Verrucas Wåårtbook: Otaaligha faker fom emot wåårtor äro fruktlöfa’. Den såldes inte i någon större omfattning.”
Det var egentligen ett ganska sorgligt liv, tänker Cindy för sig själv. Försaka allt och alla bara för att försöka bli av med sina vårtor. Men å andra sidan, tänk om hon själv hade tvingats ha flera lager vårtor i ansiktet? Då hade hon nog också varit ganska så desperat.
”Hela livet ägnades åt att försöka hitta ett bra botemedel mot vårtorna, men hon lyckades aldrig. Även den sista smörjelsen som hon mottog på sin dödsbädd gjorde något åt vårtorna, så därför lever hon kvar idag, som spöke. Hon hemsöker Hogwarts eftersom vårtor är så vanligt bland ungdomar i våtutrymmen som de gemensamma duscharna är på skolan, och hon antastar ibland skolelever och hör sig för om de råkar ha några vårtor, och om de har det så ber hon att få fortsätta sina experiment på dem, med dem som både försöksobjekt och assistenter.”
Hon lägger pennan på bänken lite för att vila handen, som höll på att bli lite öm av allt skrivande. Hon var fortfarande inte nervös, utan var säker på sin sak. Det här skulle gå bra. Då kom hon till frågan om varför hon valt att skriva om just denna människa… Det var ju också en fråga, men hon hade lyckligtvis ett svar på den, så hon plockar upp pennan igen, doppar den i bläcket och fortsätter skriva.
”Jag valde inte att skriva om Verruca Lemsip för att jag har något vårtproblem eller så, utan för att jag tycker det är fascinerande att ett av skolans spöken kan vara så intressant. Att de har levat en gång i tiden och haft intressen och sådant som vi också har – de har inte alltid bara varit genomskinliga, silverglänsande gengångare. Jag beundrar hennes framförhållning, att hon var så hängiven sitt livsverk att hon än idag försöker komma på en lösning på detta mycket utbredda problem, både hos mugglare och magiker.”
Sådärja. Det fick duga. Förhoppningsvis skulle hon få ett U det här året också. Hon avslutar uppsatsen och lägger ifrån sig gåspennan igen. Hon fick inte gå därifrån förrän en viss tid hade gått, så under tiden sitter hon och dagdrömmer om den vackra ängeln i Gryffindor. När hon till slut får gå, så lämnar hon in uppsatsen och ger sig av ut i det vackra solskenet.