RIK5d – Cindy & Zoe

Zoe Davenport, en femteårsflicka i Ravenclaw, sitter utanför ett examinationsrum och väntar tillsammans med sin kompis Cindy. Hon ville göra bra ifrån sig på det här provet, för hon hade ju trots allt sagt till professor Amend att hon ville arbeta som regressionsterapeut. Då kändes det som att hon var tvungen att ha Utomordentligt på sitt GET-prov i Reinkarnation. Hon känner sig delvis hypernervös inför uppgiften, samtidigt som hon är ganska avslappnad, eftersom det här inte var något hon borde ha några problem med att genomföra. Inte med tanke på hennes perfekta betyg i ämnet de föregående två åren.

Slytherinaren Cinderella Christie, som Zoe pratar med, har ungefär samma tankar flygande och farande genom huvudet. Å ena sidan hade hon Utomordentligt i allt, inklusive Reinkarnation, alltså borde hon kunna göra detta utan problem. Å andra sidan var det ett ämne som var svårt att definiera, svårt att få rätt i, eftersom det inte finns några direkta rätt och fel. Det störde henne något fruktansvärt. Saker hade ALLTID rätt eller fel! Inte att något bara var rätt. Det var onaturligt! Fast ämnet var ju kul, förstås, det är alltid något.

Dörren till examinationsrummet öppnas, och en asiatisk man klädd i orange kläder kikar ut. “Christie, Croydon, Davenport,” säger han och manar de tre eleverna att komma in. Croydon, eller Leonard som han hette i förnamn, var en mörkhyad Gryffindorare som Zoe tyckte var ganska söt. Han ler mot sina två kurskamrater och tillsammans går de in i rummet.

Cindy sätter sig ned i en av de mjuka fåtöljerna som fanns i rummet. Fotpall fanns till och med! Bekvämlighet var trevligt. När de får höra att de får ta av sig skorna för att kunna vara mer bekväma tänker hon att det här var ett rasande trevligt slutprov. Inte varje dag man fick order om att ha det mysigt! Leonard bemödar hon knappt med en blick, även om hon returnerar leendet. Inte lika varmt och stort som Zoe säkert gör, utan bara lite kort, för att vara hövlig. Hon tyckte inte alls att han var söt, och anledningen var något hon inte berättat för Zoe. Angel… hon var söt… Cindy drar upp de skolösa fötterna under sig och ler lite kärt för sig själv.

Eftersom Cindy aldrig sagt vem den där personen som fick henne att le gulligt, så funderade Zoe på om det kanske i själva verket var Leonard. De hade ju faktiskt delat klassrum i tre år nu. Varför hade hon inte sagt något i så fall? Ja, hon själv hade gett pojken ett brett leende, men… äsch. Hon sätter sig i fåtöljen hon också och tar av sig skorna. Examinatören berättar lite kort vad de ska göra, och Zoe slappnar av. Bara det? Det hade de ju gjort i tre år nu, så det skulle nog knappast vara några problem! Meditationen Akashabiblioteket tyckte hon om.

Även Cindy ser lite lättad ut. Trots att det var en så inexakt vetenskap… om man nu kunde kalla det vetenskap… så var det något hon visste att hon kunde klara av. Barnlek! Eller okej, inte barnlek, lite svårare var det allt. Hon sätter sig tillrätta, sträcker ut fötterna på fotpallen och blundar och börjar med att andas djupt några gånger, för att låta spänningarna i kroppen släppa.

Zoe sluter ögonen hon också, och slappnar av. Tre djupa in- och utandningar börjar hon med, innan hon tänker sig att fötterna blir tyngre och tyngre och mer och mer avslappnade. “För varje andetag sjunker jag djupare ner i en skön och behaglig avslappning,” tänker hon för sig själv, och känner hur den varma, tunga känslan sprider sig upp genom anklarna, och sedan vaderna…

Knäna känns ungefär som blytyngder på flickan med flätorna, som lyckats lätta något på den grönsilvriga slipsen den här gången. Den var alltid pedantiskt knuten, men inte nu. Det skulle bli för distraherande. Det var ju inte lektionstid längre, utan Grund-Examen i Trollkonst, då skulle allt vara perfekt. “Tyngre och tyngre… djupare och djupare… slappna av, slappna av, slappna av… jag sjunker djupare ner i en skön och behaglig avslappning”, tänker hon, och känner hur tyngden går upp i låren, och vidare in i höfterna och sedan magen…

…Vidare upp i mellangärdet… bröstkorgen… “Tyngre och tyngre,” fortsätter hon i tankarna, “djupare och djupare avslappnad.” Hon gäspar ofrivilligt, vilket gör att hon tappar koncentrationen för ett ögonblick, innan hon fortsätter låta avslappningen röra sig vidare, upp genom skulderbladen, genom axlarna och ner i armarna och vidare ut i fingerspetsarna. Det var mysigt att få slappna av på skoltid så här, särskilt nu under slutproven. Det kliar lite på hennes kind, men hon kan inte lyfta handen för att klia sig. Eller ja, hon KAN lyfta på handen, men hon gör det inte, för det skulle störa avslappningen.

Halsen, nacken… bakhuvudet… ansiktet med sina kinder och läppar och panna slappnar av. Hjässan… sedan går hon åt andra hållet, och låter avslappningen och tyngden fortsätta sprida sig nedåt genom kroppen. När hon når tårna igen, går hon uppåt en gång till. Det här skulle göras ordentligt! När hon för andra gången nått upp till hjässan, förflyttar hon sina tankar till den där favoritplatsen hon har. En mörk skogstjärn i en glänta i en djup urskog hon varit i en gång när de varit på semester. Hon tar några djupa andetag och känner lukten av mossa och barr. Det luktade så härligt! Solen sköljer över henne och bäddar in henne i en bubbla av skyddande ljus.

Även Zoe går igenom kroppen tre gånger, för det var så de lärt sig att man skulle göra. Egentligen visste hon att det mycket väl kunde räcka med bara en gång, tåspets till hjässa, men det här krävde något djupare avslappning än så, för att få fram ett tillräckligt detaljerat resultat. När hon är färdig förflyttar hon sin koncentration till sin speciella plats – en stor, enslig ek på en vidsträckt hed. Zoe har varit här många gånger nu, och vet att någonstans bakom eller till höger om eken finns en strand och ett hav, även om man inte kan se det ifrån trädet, och framför, lite till vänster, om man har eken bakom sig, finns en solig björkdunge. Hon trivdes här, i ekens skugga.

Att hitta vägen till ett bibliotek i en stor skog var inte en helt omöjlig tanke. Det var bara att följa stigen in bland träden och till slut komma till en stor byggnad. Inte direkt raketforskning. Cindy knuffar upp den stora ekporten och går in i det gamla biblioteket. Golvet är av träplankor, bokhyllorna av mörkt trä. Ifrån taket hänger stora kristallkronor som lyser upp det annars ganska taskigt upplysta rummet. Utan att tveka eller dröja sig kvar för att njuta av omgivningen marscherar hon rätt fram till sin egen bokhylla, i ljust trä, och drar fram första bästa bok som drar hennes uppmärksamhet till sig. Ryggen är vinröd, texten gammal. Hon slår upp den på måfå och börjar se på bilderna, tills hon dras in i dem…

Eftersom det var lite svårare att trolla fram ett bibliotek på en stor hed, där inget bibliotek fanns så långt ögat kan nå, så tar Zoe och förflyttar sitt medvetande direkt ifrån eken och in i sitt stora, luftiga bibliotek. Hennes hyllor är mer mellanbruna, och hon står på övervåningen, där hon kan se ner på bokhyllorna genom att övervåningen bara var som en loftgång. Hennes egen bokhylla befann sig där, på andra våningen, fast till vänster om där hon stod nu, så hon rör sig dit bort. På motsatt vägg ser hon en stor, brun världskarta, inte helt olik den hon sett i filmen “Fantomen”. I själva verket påminde biblioteket som sådant i lagom stora doser om ett bibliotek hon sett i ett dataspel, om sanningen ska fram, även om det var mycket ljusare och större här. Av någon anledning dras hon inte till sin mörkare bruna bokhylla, utan just mot kartan på väggen. “Om det är det bästa för allt liv överallt,” tänker hon, för så hade hon läst i en bok, och ställer sig så att hon kan se hela kartan, och låter den dra hennes uppmärksamhet till sig. Blicken faller omedelbart på en ö, strax till vänster om den hon kallade sitt hem. Östra sidan, ganska långt söderut. Dublin låg mer norrut, så mycket kunde hon om geografi, i alla fall. Vad grevskapen hette visste hon inte, men det kunde hon ju ta reda på efteråt. Zoe låter både kropp och själ förenas med kartan…

“Otippat”, tänker Cindy när hon får se sina kläder, som var mörka, och helt klart tillhörde en betydligt mer kyrklig person än vad hon själv ansåg sig vara. Hon ser sig om, men ser bara stenbyggnader runtomkring, och fler mörkklädda figurer. Hon går i en klunga tillsammans med andra nunnor, in i en byggnad som verkade större än de andra. Själva kyrkan. Den var bara svagt upplyst av några vaxljus, och på väggen var där ett kors. Runt sig kan hon höra det låga mumlet av kvinnor som ber till Gud. Hon kan inte säga exakt vilket århundrade det är, men det var längesedan.

När Zoe slår upp ögonen efter att ha kommit fram, så befinner hon sig på en gata, bland ganska låga hus. Hon är klädd i byxor och skjorta, och inget klädesplagg är särskilt rent. Hon är fattig. Var är hennes familj och varför är hon där? Min familj är kvar hemma på landsbygden. Jag har åkt till staden för att söka jobb, så att jag kan försörja dem, kommer svaret genast. Vi har varken mat eller pengar. Det skulle ju förklara en del. När hon gick vägen fram, så kan hon plötsligt höra musik någonstans ifrån. Hon, eller snarare han, eftersom Zoe snabbt konstaterat att hon var en ung man i det här livet, ler för sig själv, och dras som en magnet till musiken, som visar sig komma ifrån en pub. “Jag vill också ha ett instrument och spela,” tänker hon, och flyttas något framåt i tiden.

Tunga fotsteg i korridoren, skrik av kvinnor som blir slitna ur sängen och släpade ut på gården, skrik av kvinnor som trycks ner i sina sängar och våldtas, skrik av kvinnor som plötsligt tystnar, för att de slagits ihjäl på plats. Hon måste fly! Cindy, eller hennes dåvarande nunne-jag, slänger sig ur sängen och springer ut i korridoren. Smutsiga, stinkande karlar! Hon försöker springa ifrån dem, men de får syn på henne. En skäggig sak med långt, kladdigt hår fångar in henne med en näve och vrider upp hennes armar bakom ryggen, så att hon inte ska kunna vrida sig loss. “Sortez-la!” säger en av männen, som verkar vara någon sorts ledare, bryskt och den som har henne i sitt järngrepp släpar iväg med henne. Hennes särk blir alldeles smutsig, men inte på långa vägar så skitna som karlarna var. De var en salig blandning av jord, lera, svett, torkat blod och vapen. Barbarer! Språket lät å andra sidan som franska… Franska barbarer?

Han var hemma på gården, ett litet vitt hus med halmtak, men ingen var där. Hans syskon, hans älskade syskon, var döda. De hade dött av kylan, vätan och bristen på mat. Fanns det inget att äta fanns inget immunförsvar att tackla sjukdomarna som florerade. Hans föräldrar var också borta. Kvar var bara han själv, och de få slantar han lyckats få ihop i staden. Han hade inte kunnat rädda dem i tid. Om han bara hade varit kvar, så hade han kunnat hjälpa till där hemma istället, med att få ihop tillräckligt för att kunna överleva. Varför hade han gett sig av? Zoe ville gråta för sitt tidigare jags skull, men inga tårar kom. Bara mörker och en fast beslutsamhet.

Hon slängdes i en hög tillsammans med de andra nunnorna. Det var få som var fullt klädda, och de som var det hade kläderna i trasor. Hur kunde Gud ha gjort detta mot dem? Hade de inte bett till Honom flera gånger om dagen och tänkt rena tankar, så som kyrkan och abedissan påbjöd? Några av männen som vaktade dem flinade lystet, hon kan se det i deras ansikten, se deras förakt i ögonen, och hur de inte var värda mer än ruttna, maskätna äpplen. Några av hennes systrar grät, andra satt bara med käkarna hårt ihopbitna. Några blödde. En av systrarna masade sig närmre henne, och började prata med henne. Cindy drar ofrivilligt efter andan. Den andra kvinnan… det var Zoe! Hon skakar på huvudet, hon vet inte heller vilka männen är eller varför de anfallit det fredliga klostret. Var var de egentligen? “Sydfrankrike”, kommer tanken genast, och männen var klädda som militärer.

Skepp. Stora trälårar. Rep. Han var lastare i hamnen! Zoe ser sig om bland fartygen och är tydligen på en pir. Det var ett hårt arbete, men å andra sidan fanns det ju inget annat att ägna sig åt. Familjen var borta, döda, och det var DERAS fel. Det går en rysning längs med Ravenclawflickans ryggrad. DERAS fel, som i britternas! De plågade ett redan hårt prövat folk, och svält… folk dog som flugor för att det inte fanns tillräckligt med mat, och den enda som fanns gick inte till dem som behövde den, utan till DEM! Spannmål skeppades över till England istället för att gå till det irländska folket, och det som inte gick till det heliga brittiska imperiet gick till emigrantskeppen. Varför lämnade han inte bara allt bakom sig? Han var för envis. Han tänkte inte fly till Amerika som alla andra. Inte ge upp. Pengar hade han inte heller. Med sorg i hjärtat förstår Zoe att mannen aldrig fått sin dröm uppfylld. Han hade aldrig haft råd att skaffa sig ett musikinstrument för att kunna spela, utan alla pengar ifrån lönen gick till sprit, för att dränka sina sorger och glömma. Glömma britternas ockupation och förtryck, glömma sin familj, och förmodligen även glömma sina egna skuldkänslor inför att han inte stannat kvar och hjälpt till.

“Katarer?” tänker Cindy fundersamt, och tyckte svaret som genast följde var något obegripligt: “Kättare!” Men hur kunde man vara kättare om man bad till Gud, om man accepterade Kristus som sin Messias och Guds son? Det är för konstigt. Vem hade bestämt detta? De drogs upp på fötter, lika omilt som om de var hösäckar, och ivägsläpade, utanför staden. De som inte var snabba nog för soldaternas tycke blev snabbt ‘omhändertagna’ och lämnade att dö av sina skador, om de inte redan var döda när de nådde marken. Hon hörde sina systrar klaga, gråta och skrika, och det var inget hon kunde göra för att hjälpa till. Ett snedsteg, hon faller i marken, snubblandes på sin klädnad när hon försöker resa sig, och… svart. Tomhet.

En så stark känsla av ren och skär bitterhet och uppgivenhet var något utöver det vanliga för henne. Det kändes som att hon ville ställa sig upp och skrika ut sitt tidigare jags ilska över orättvisorna han utsatts för i livet. Hur han slutat sina dagar får hon inte veta, för innan hon kommer så långt som att se efter, så hör hon examinatörens mjuka stämma, som manar dem att avsluta och komma tillbaka till verkligheten. Zoe räknar baklänges från tio till ett samtidigt som hon tänker sig att hon går uppför en trappa. För varje steg blir hon lättare och lättare, tills hon når nummer ett, då hon slår upp ögonen och gäspar stort.

Att ta sig ifrån kolsvart mörker till vaket tillstånd var inte särskilt svårt. Hon såg en trappa mitt uppe i alltihop, konstigt nog, och gick uppför den, tills hon kände att hon var tillbaka igen. Då går hon över till examinatören och börjar sin redogörelse.

“Jag var nunna i södra Frankrike. Tror det var medeltid. Vi släpades ifrån klostret med våld, av några soldater, och jag dödades när jag snubblat.”

“Fick du några detaljer?” undrar mannen intresserat, och tänker att det inte är första gången som han hört beskrivningar ifrån den tiden och platsen. Vissa människor hade i princip samma upplevelser. Egypten, häxbränningar, och inte minst katarer…

“Ja, jag fick två ord i snabb följd,” förklarar Cindy. “Katarer och sedan kättare. Men jag förstår inte hur fromma nunnor skulle kunna vara kättare?”

“Alla är kättare i någon annans ögon, om man inte delar exakt samma religion på exakt samma sätt,” kommer svaret, vilket får Cindy att nicka. Det lät ganska förståeligt, faktiskt. “Katarerna var ett kristet religiöst folk i södra Frankrike på medeltiden, som förföljdes och fördrevs. Vissa legender säger att de hyste den Heliga Graalen, och att det var därför de förföljdes.”

“Häftigt,” släpper hon ur sig innan hon hunnit tänka. “Jag menar… Okej”, säger hon generat och funderar på vad mer hon sett. “Jag såg klostret, av sten… Såg hur vi knäböjde i kyrkan. Var i min säng när de kom. Rummet hade ingen dörr, det hade ingen av våra sovrum.”

“Inte helt ovanligt i kloster,” förklarar mannen stillsamt. Man hade ju inte velat att de skulle ha… fuffens… för sig i sängen, trots allt. Dessutom brukade sängarna göras obekväma med flit, för att klosterliv var minsann ingen dans på rosor. Äktenskapet med Gud var ett hårt och strängt förhållande. “Tack, Miss Christie,” säger han sedan, och vänder sig till Zoe, som sitter och ser ut som ett miniatyråskmoln. “Miss Davenport, hur gick det för er?”

“Vi exporterade mat till Amerikabåtarna och England istället för till vårt egna folk som dog av svält och undernäring,” svarar Zoe med illa dolt förakt. “Min familj dog av svält och sjukdom medan jag var i staden för att tjäna ihop pengar åt oss, eftersom vår potatisskörd slagit fel, precis som alla andras. Jag ville spela musik, men fick aldrig råd att skaffa ett instrument eftersom jag var fullt upptagen med att supa upp mina surt förvärvade slantar för att kunna glömma.”

“Aha,” säger examinatören, som verkar föga förvånad. “Var någonstans var detta?”

“Irland,” svarar Zoe genast och först nu verkar hon inse att hennes bleka Nottinghamdialekt hade fått sig en lätt grön nyans. “Meh!” utbrister hon därför överraskat. “Hur låter JAG då?!”

Cindy fnissar lite tillsammans med sin vän.

“Jag tror jag ska kalla dig Paddy i fortsättningen,” säger hon med ett flin.

“Bah,” svarar Zoe envist och skakar lite på huvudet, med armarna i kors. “Inte då.”

“Irland,” avbryter examinatören, som ju gärna ville få eleverna att bli klara någon gång, eftersom det var fler som väntade. “Vet ni möjligtvis ungefär detta var?”

“Mitten av 1800-talet tror jag.”

Inte för att hon sett några bilar eller något sådant, men det var ändå den känslan hon fått av det. Kläderna hade sett ut som om de var ifrån någon miniserie baserad på Charles Dickens eller möjligtvis Catherine Cookson, och de brukade väl utspelas ungefär då?

“Nu när du fått uppleva den Stora Hungern med egna ögon, så att säga, hur känner du inför detta kapitel i brittisk och irländsk historia?”

“Var ska jag börja?” En melankolisk suck får hon ur sig innan hon fortsätter. “Det var så fruktansvärt ologiskt, att det var svält och ändå skickade vi bort en massa mat till dem som inte hade lika illa ställt. Vad är det för rättvisa? Britterna gjorde naturligtvis inte någonting för att hjälpa till heller, de bara gottade sig åt vårt elände!”

“Tekniskt sett så förekom det faktiskt bistånd ifrån England under den tiden,” menar den orangeklädda mannen, “men den var illa organiserad och hjälpte inte stort, och det var inte känt bland allmänheten.”

Zoe nickar bara bistert, och tänker att det tror hon vad hon vill om, för hon har minsann upplevt motsatsen!

“Tack, Miss Davenport. – Mr. Croydon, er tur.”

Leonard beskrev ett liv som träl hos vikingarna, vilket inte lät som något särskilt skojigt liv. De två flickornas liv hade inte heller varit direkt skojiga, men de hade åtminstone inte behövt vara slavar. I alla fall inte i just DE liven…

När han var färdig gick de tre eleverna därifrån, nöjda med sina prestationer.

“Jag skulle bjuda er på honungsöl, men jag har inget,” säger Leonard ursäktande. “För att fira att vi klarat av ett av proven!”

“Det är tanken som räknas,” svarar Zoe med ett litet leende. “Tack ändå.”

“Tack,” mumlar även Cindy till svar, och de försvinner iväg till matsalen, för även om de inte hade något honungsöl att klunka i sig, så fanns det alltid lite lunch.

%d bloggers like this: