NAM6 – Cindy & Zoe

PostPosted: Fri Jan 15, 2010 09:13

Slytherinaren Cinderella Christie och Ravenclawaren Zoe Davenport troppade in i klassrummet tillsammans med sina klasskamrater. De småpratade lite med varandra och med några av de andra eleverna. Alla var ganska uppsluppna och nyfikna på vad ämnet skulle gå ut på, eftersom ingen av dem hade gått det förut. Det de hade hört talas om så skulle ämnet ges av Star, professorn som vägrade kallas professor, och henne var de redan vana vid, med tanke på att de bägge två hade spenderat de senaste åren med att gå Reinkarnationslära, vilket de skulle fortsätta med även i år. Det kunde bli lite väl flummigt ibland men Star brukade ändå ha intressanta saker att lära ut. Förhoppningsvis gällde detta även det här ämnet.

Stolarna och bänkarna i klassrummet var arrangerade i en cirkel istället för att stå i rader som var brukligt. De satte sig ned bredvid varandra där de fick plats, vilket var ganska nära katedern. Nå, de skulle i alla fall inte behöva kikare för att se vad som skulle skrivas på tavlan. Det var ju alltid ett plus. Inte för att Star någonsin hade varit särskilt mycket för att skriva upp saker på tavlan, men så var Reinkarnationslära inte riktigt som vanliga ämnen heller.

Zoe såg fram emot att gå ämnet, eftersom det tilltalade henne mycket enligt beskrivningen. Cindy var inte fullt lika tagen av det, men tänkte att det kunde vara intressant och annorlunda från de vanliga ämnena, och så kunde hon och Zoe alltid plugga ihop, och det var ju alltid kul. Bägge hoppas att det ska leva upp till deras respektive förväntningar, i vilket fall som helst.

När skolklockan ringde för att signalera att det var dags för eftermiddagslektionerna att ta sin början var det dock inte någon hippietös från Somerset som dök upp, utan en välklädd irländare från County Sligo. Cindy riktade en blick mot sin vän som ofrivilligt dragit efter andan när hon fått syn på läraren. Själv så förstod hon inte riktigt tjusningen. Hon kunde se professorn ur en sorts estetisk synvinkel och uppskatta hans utseende på det sättet, men det var också allt. Som elev uppskattade hon honom för hans pedagogik och metodik som lärare, och hon visste tyvärr alltför väl att Zoe skulle ha koncentrationssvårigheter så länge han fanns i klassrummet.

Mycket riktigt, Zoe hade lagt sig till med något av ett fånleende som inga armbågsknuffar i världen skulle råda bot på någon längre stund. Dels så hade hon blivit lite väl förtjust i läraren när han hade vikarierat i Förvandlingskonst en gång och fått henne att inte bara springa därifrån gråtandes eftersom det var så hopplöst för henne att utföra uppgiften (tack och lov slapp hon det där vidriga ämnet det här året – och nästa!), och dels så var han precis så som hon föreställde sig att Mr. Right skulle vara; lång, mörkhårig, brunögd, underbart leende, snäll och omtänksam och med en mjuk, irländsk dialekt talad med en underbar stämma. Och där var han, som ett brev på posten, Eamonn Sheridan.

Med tanke på att sexan hade inletts med att de fick lära sig mer om sex och samlevnad och att Zoe haft en incident där hon träffat på just professor Sheridan och givit honom en översvällande kärleksförklaring och detta förmodligen var mindre än en vecka sedan så hade hon faktiskt vett att inte bara fånle utan även se något skamsen ut. Även om man tyckte att en lärare var skitsnygg så var det ju faktiskt inget man kunde säga till dem… vilket ju var precis det som hon hade gjort. Han hade avvisat henne, som tur var (tur för vem då? kunde hon lite bittert tänka), men han hade också sagt att om hon hade känt samma sak även när hon inte var fejkgravid så fick de diskutera det. Nu var hon inte längre fejkgravid och hon var fortfarande tokförtjust i honom, men det tänkte hon inte erkänna. Herregud, nej, då skulle väl Sand komma sättandes och rycka prefektbrickan från blusen på henne! Det gick ju inte för sig att en prefekt gick och var hemligt förälskad i en lärare!

”Goddag,” hälsade han. ”Jag hoppas att ni har haft en trevlig sommar, och att ni har klarat er igenom de föregående två veckorna utan kvarstående men…” Han log vänligt mot dem och Cindy log vänligt tillbaka. Hennes föregående två veckor hade inte varit några problem med alls. Inget pinsamt hade ju hänt. Eamonn mindes mycket väl vad som hänt, åtminstone med en av eleverna, som dessutom visade sig befinna sig i just det här klassrummet… Kanske borde han prata med henne om det efter lektionen?

Zoe svarade med att bli högröd i ansiktet när leendet nådde henne. Fan, han kom ihåg! Hon som hade hoppats på att han skulle ha glömt bort det. Hon hade ju nästan lyckats, så varför hade inte han gjort det? Förhoppningsvis så skulle han inte vilja att hon stannade kvar efteråt och diskuterade saken med honom. Vad skulle hon säga i så fall? ”Nej sir, jag är inte alls förälskad i er, det var bara hormonerna som pratade, haha!” Hon var inget vidare på att ljuga.

”Men i alla fall,” sade han och bytte ämne. ”Ni har blivit instruerade att börja läsa om häxprocesserna tills idag, eftersom vi ska börja med att diskutera dem. Vad var själva uppkomsten till häxhysterin? Hur kunde det hända? Var det någons ’fel’ och i så fall vems?” Han lät frågan hänga i luften, så att den som ville kunde få besvara den bäst de ville. Att de satt i en cirkel skulle förhoppningsvis få dem att vara mer öppen för en diskussion än om de bara satt i rader som vanligt.

PostPosted: Sat May 15, 2010 09:41

Zoe kunde egentligen svaret, men eftersom hon verkligen inte ville dra på sig lärarens uppmärksamhet så satt hon tyst och gjorde absolut inga ansatser till att räcka upp handen och hoppades innerligt att han inte skulle få för sig att peka ut henne att besvara frågan.

Nog för att Cindy var lojal mot sin vän, men samtidigt så var hon också lojal mot sina studier, så hennes hand sköt upp istället. Zoe kröp ihop och försökte göra sig själv så liten som det bara gick utan att det skulle verka konstigt.

”Ja,Miss Christie?”
”Det var en man som mugglarna kallar för… Påveln eller något sådant, sir,” svarade Cindy och kände sig lite korkad över att ha glömt en sådan sak bara över sommarlovet. ”Han var någon sorts ledare för en av deras största mytologier. Eftersom den heliga boken som man tillber i den mytologin säger att häxor och andra som inte tror på samma sak måste dödas så gav han order om att så skulle ske.”
”Mycket riktigt. Den heliga boken kallas för ’Bibeln’ och det är en samling av kortare texter. I en av dessa texter, som kallas för Andra Mosebok eller Exodus, står det ’En trollkvinna skall du inte låta leva’. Det sägs att det i det hebreiska originalet egentligen ska stå ’en giftmörderska skall du inte låta leva’, men att det blev fel i översättningen till grekiska.”
”Så man dödade folk på grund av en felöversättning?”
”Det är ett sätt att se på saken, ja.” Det var ett bra exempel på att människor inte behöver särskilt mycket uppmuntran för att försöka ha ihjäl varandra. ” Ett instämmande mummel hördes i klassrummet. ”Vilka var då dessa trollkvinnor? Vad gjorde de för att ådra sig Påvens och kyrkans raseri?” Blicken fastnade på flickan som satt bredvid Cindy, och som såg ut att försöka gömma sig. Kanske var det så att hon kom ihåg det hon gjort och ångrade sig och inte ville bli påmind? För han är rätt säker på att kärlekskranka tonåringar inte brukar bete sig på det sättet! Bättre att låtsas som ingenting. ”Är det något ni kanske känner till, Miss Davenport?”

Zoe kände hur kinderna hettade upp och hon var tvungen att harkla sig innan hon hittade rösten igen. Hon SKA kunna låtsas som ingenting! Hon behöver ju inte göra sig till en idiot inför honom bara för att hon skäms så hon kan dö! Om hon inte verkar naturlig så kommer hon ju att tönta bort sig ännu mer och det vore dumt att göra ett dåligt intryck på första lektionen! Tur att hon har ett svar att komma med.

”Det är inte oss det gäller, alltså, riktiga häxor. Eller trollkarlar, för den delen, för det var faktiskt både kvinnor och män, sir,” började hon, och sedan tog hennes argumentativa sida över, så att hon kunde hålla låda utan att bry sig om vem det var hon pratade med. ”Det var mugglare och de var kristna de också. Det påstods att de flög på kvastar till berget Blåkulla, där de hade orgier med djävulen och alla smådjävlar och liknande och de kidnappade barn som fick vara med och titta på.”

Cindy såg överraskat på Zoe. Hade hon verkligen hört rätt? Hade Zoe precis nämnt orgier inför professor Sheridan? Utan att ens rodna och försöka vända bort blicken?! Framsteg! Det hade hon faktiskt inte trott om henne. Inte på riktigt.

”Men det som är det sjuka är att det ju är lögner!” fortsatte hon. ”Alla som inte ansågs vara riktigt som alla andra blev anklagade för att vara häxor! Var någon gammal eller utstött från samhället, eller så kanske de hade förlorat sin make eller maka eller så var det någon som ägnade sig åt örter och kunde göra folk friska – alla som liksom inte passade in riktigt. Men inte bara det!” Nu hade hon verkligen fått upp ångan och gått in i rant mode. ”Det kunde vara någon som precis flyttat till byn och som man inte riktigt litade på, eller så kunde man anklaga en granne som man inte tyckte om! Och så snart ryktet spred sig om att någon var en häxa så var det i princip kört sedan!”

”Verkligen,” instämde Eamonn med en nick. ”Det var ytterst få som kunde gå ostraffade ifrån en häxerianklagelse. Häxor skulle ångra sitt förund med den Onde och under häxhysterin så fanns det till och med häxjägare som fick betalt för att hitta och döma häxor. Med andra ord var det en lukrativ marknad, eftersom de flesta byar var mycket tillmötesgående när det gällde att peka finger. Om man dömdes för häxeri så fanns det bara en dom, och det var ett dödsstraff. Häxor ansågs helt enkelt för farliga för omgivningen för att de skulle få sitta av sitt straff i fängelse. Hur många var det egentligen som dog?”

”Nio miljoner!” hördes en ung mansröst.
”Nähä,” hördes en annan, en ung man som verkade snusförnuftig. ”Det sägs faktiskt att det är osannolikt att det var så många. Det var nog snarare kanske 50 000.”
”Men då har ni inte räknat in att bara här i Storbritannien så finns det uppgifter som säger att 30 000 personer avrättades, och häxhysterin pågick i hela Europa mellan 1400- och 1700-talen. Det är tre hundra år,” påpekade Eamonn och fick bägge pojkar att tystna. ”Det är mer troligt att det var kanske 125 000 eller så, vilket fortfarande är en imponerande summa, om man tänker på att befolkningsmängden på den tiden inte är vad den är idag!”
”Men sir,” började den första ynglingen igen, eftersom han inte tyckte om att ha fel, ”det är ju bara hur många som man har på papper som avrättades. Hur många var det som dog i fängelsen i väntan på att dömas?”
”För att inte tala om alla som torterades till döds för att de skulle erkänna de falska anklagelserna!” instämde Zoe, som såg ett tillfälle att fortsätta få utlopp för sina ideologiska funderingar. ”Det var säkert minst lika många, men de talar man tyst om!”

För att föregå med gott exempel så räckte Cindy upp handen och fick ordet innan hon började säga något. Om det är en drös andra elevhem som håller på att tjafsa med varandra så fick hon vara den som visade att om man går i Slytherin så har man en viss klass och ett sätt att föra sig, och det inkluderar att inte ingå i hetsiga diskussioner hur som helst.

”Varför kallas det för the Burning Times när det var vanligast att bli avrättad genom halshuggning eller hängning, sir?”

Eamonn tyckte själv att diskussioner kunde vara ganska intressanta, men de fick ju inte spåra ur totalt, och även om han kände att han hade kontroll över situationen så var det ändå trevligt att höra en stämma som inte var färgad av ungdomens indignation över världens orättvisor. Åtminstone för att få de andra att minnas att det inte var någon sorts skrikartävling.

”För att frigöra häxorna från sina band till Djävulen så avrättade man dem, och för att vara säker på att de inte skulle komma tillbaka på ett eller annat sätt, så brände man deras kroppar efteråt. När man tänker på häxbränningarna så brukar man oftast tänka att avrättningarna skedde genom bålbränning, men som ni sade, Miss Christie, majoriteten var redan döda när de hamnade på bålet. Det förekom levande bränningar också, så det är inte helt taget ur luften.”
”Usch så hemskt,” hördes en kvinnlig elevs röst. ”Tänk att bli bränd levande!”
”Ska man vara petig,” sade den snusförnuftige pojken, ”så lär man faktiskt kvävas till döds eller åtminstone medvetslös innan man ens får brännskador, för bålet äter upp allt syre omkring en.”
”Men vad hände efteråt, då?” undrar en pojke i Hufflepuff-färger. ”Vad gjorde man av kropparna?”
”Man begravde dem så klart, pucko.”
”Era personliga åsikter om varandra håller ni utanför det här klassrummet om ni hoppas fortsätta läsa Naturmagi. Särskilt om ni är osams – såvida ni inte vill reda ut det här och nu och en gång för alla?”
”Jag har inget att reda ut,” sade Hufflepuff-pojken, medan den som kallat honom pucko bara rycker på axlarna.
”Bra.” Vissa saker tänkte han inte tåla i sitt klassrum, så det så! ”Som Mr. Montague sade, så begravde man dem, men inte på kyrkogården, där man lade alla andra till vila, utan på så kallad ovigd jord, jord som inte tillhörde en kyrka. Där hamnade även brottslingar, oäktingar och självmördare, och det var ett sätt att markera att de inte var Guds barn på samma sätt som alla andra. De häxor som visade ånger innan de avrättades kunde ibland få bli begravda i vigd jord.”

PostPosted: Sat Jun 19, 2010 18:49

Något mer hinner de inte diskutera, eftersom skolklockan lägligt nog passar på att ringa ut.
”Det får räcka för idag! Till nästa vecka så ska ni ha läst kapitlen om häxprocesserna så som de tedde sig för magikerbefolkningen på den tiden.” Eftersom det råkar vara sista lektionen på fredagen, så tillägger han även, ”trevlig helg!”

Zoe och Cindy samlar ihop sina saker och Zoe är snabb att skynda sig ifrån klassrummet innan läraren hinner hejda henne för den pratstund som hon verkligen inte ville ha. Hon hade gjort bort sig något så bedrövligt och hon tänkte inte stå där och diskutera saken med honom. Usch nej. Cindy har inget emot att skynda därifrån heller, så hon är hack i häl med sin vän.

PostPosted: Thu Jun 24, 2010 16:30

Det är nu någon gång i mitten av november, precis efter halvterminslovet. Mörkret har redan börjat falla och det är kallt och regnigt utomhus. Inte ett ordentligt spöregn utan bara tråkigt höstregn. De flesta löv har fallit från träden och eldstäderna i klassrummen är definitivt igång så att ingen ska behöva frysa. Eamonn Sheridan har tänt ljus i lektionssalen för att de ska kunna se något och väntar på att eleverna ska dyka upp. Det är inte så många som läser Naturmagi, men de få som gör det verkar i alla fall uppskatta det och gör sitt bästa, och han hälsar vänligt på dem när de dyker upp i klassrummet. Han står framme vid eldstaden och lägger på några vedträn för att hålla elden i gång och värmen uppe i klassrummet.

Cinderella Christie och Zoe Davenport vandrar in i klassrummet och tar plats i cirkeln som de vid det här laget är vana vid. Slytherinflickan hänger ifrån sig sin mantel över fåtöljens rygg och petar sedan till sin vän som verkar ta lite längre tid på sig än hon borde. Den skamsenhet vännen känt efter en incident under vecka två av höstterminen har tydligen – äntligen – glömts bort totalt.
”Sluta stirra!” väser Cindy. ”Inte ens prefekter ska stirra på sina lärare på det där sättet.”

Zoe blir högröd i ansiktet och skyndar sig att bli av med manteln för att kunna sätta sig ned och stirra framför sig istället. På ingenting. Ingenting är inte lika trevligt att stirra på som lärare som är alldeles för snygga och underbara för sitt eget bästa, vilket (om sanningen ska fram) är minst halva skälet till att hon överhuvudtaget har valt det här ämnet. Eamonn Sheridan, I heart you. Till skillnad från Vissa Andra Elever och Vissa Andra Lärare så finns det inte en chans i helvete att den stilige professorn skulle se på den unga Ravenclaw-flickan på det viset, och det vet hon mycket väl. Men ändå … Man kan ju alltid drömma, eller hur? Det är väl inte förbjudet?

När alla har satt sig ned och Zoes blick åter vänds mot läraren, som överhuvudtaget inte noterat att hans minsta rörelse hade studerats med en viss förtjust iver, så kan lektionen äntligen ta sin början. ”Vi började prata om nyhedendomens historia förra veckan, och av dem riktade vi särskilt in oss på Wicca, som, som ni kanske minns, var något som hade sitt upphov främst genom skrifter av Gerald Gardner och hans OTO-kompis Aleister Crowley.” Jodå, det kunde de allt komma ihåg lite till mans (och kvinns!) som det verkar, eftersom spridda nickningar kan synas. ”Om det är någon som är intresserad av just Crowley så finns det en film mugglarna gjort som handlar om just honom och några av hans teorier. Den är fiktiv, men ändå. ’Chemical Wedding’ heter den.”

Cindy var på vippen att anteckna titeln när hon hejdat sig – mugglarfilm? – men sedan fortsätter hon att skriva. Chemical Wedding, mugglarfilm, punkt. Hon vet ju att det inte är något fel på mugglare och även om hon själv tillhörde en magikerfamilj, och en rätt duktigt snofsig sådan till på köpet, så betydde det inte att hon tänkte isolera sig helt från omvärlden och bara ignorera allt vad mugglare heter. Angel är ju en mugglare och Zoe är ett halvblod, och det är verkligen inget fel på någon utav dem, och nåde den som tänker påstå att det är det! Eller ja okej, hon skulle väl inte gå så långt som till att slåss för deras ära bara för att någon förolämpat dem eller så, men principen i alla fall.

En film som rekommenderas av professor Sheridan är en film som Zoe definitivt tänker söka upp och beglutta med största iver. Nu hade han inte så mycket rekommenderat den som att bara nämna att den finns, men för Zoe så spelar det inte så stor roll vilket. ’Chemical Wedding, om Crowley’ antecknar hon och fortsätter att lyssna som den kunskapstörstande unga dam hon är. Nej, rättelse: kunskapstörstande och suktande och småförälskade unga dam hon är. Visst att hon kunde minnas den där pinsamma incidenten, men alltså, Han hade ju uppenbarligen glömt bort det, eftersom han inte försökt att prata med henne om det sedan dess. Som tur är! Puh! Nej, bättre som det är nu, då hon kan titta på honom och beundra formen av hans näsa, hans haka, panna … hur tänderna visas när han ler och linjerna som då dyker upp vid hans ögon. Åh, och vilka ögon sedan! Som djupa, underbara brunnar … mjuka som sammet … och så det där håret som är mörkt och så är han lång och stilig? Orden räcker liksom inte till för att beskriva riktigt hur mycket hans uppenbarelse attraherar henne och gör henne fullkomligt knäsvag.

PostPosted: Fri Jul 09, 2010 12:48

Lyckligtvis omedveten om Zoe och hennes lustar så fortsätter Eamonn. ”Det ni har läst till idag handlar om grundtankarna med nyhedendomen, och som det står på sidan 37, så finns det dem som säger sig utöva nyhedendom samtidigt som de bekänner sig till en helt annan livsåskådning eller till och med religion. Vad tror ni om det? Kan man verkligen vara nyhedning samtidigt som man tillhör en annan religion?”

Zoe är alldeles för upptagen med att sitta och fantisera om läraren i fråga att hon knappt är vid medvetande. Det går i alla fall inte att föra ett normalt samtal med henne, det är en sak som är säker. Alltså går frågan henne helt förbi, eftersom det enda hon kan tänka på är hur det skulle kännas att kyssa de där läpparna och … om hon inte passar sig så kommer hennes tankar att vara sådana att de måste förpassas till B&B och riktigt så roligt ska vi inte ha det på jobbet. Alltså lämnar vi henne därhän en stund.

Cindy har ingen som helst anledning att drömma och längta efter att utbyta saliv med en medelålders karl, hur trevlig han än må vara, eftersom den hon gärna skulle byta saliv med ur lärarkåren inte är en karl överhuvudtaget, utan en vacker kvinna, med former som om de vore skulpterade av en skicklig konstnär, och … wow. Att kvinnan i fråga råkar vara förlovad med mannen som Cindys bästa vän trånar efter är ironi på högsta nivå, även om Cindy sjäv inte har en aning om detta. Hon har däremot en åsikt om frågan som ställdes, så hon räcker upp handen.
”Det beror väl lite på hur man bekänner sin tro,” säger hon när hon får frågan, eftersom ingen annan har brytt sig om att räcka upp handen. ”Man kanske bara dras till det här med nyhedendom för att man tycker det är trevligt med vissa delar, som till exempel kvinnors jämställdhet. Om jag har förstått saken rätt så får inte kvinnor vara präster i vissa religioner, men i nyhedendomen så är bägge könen likställda. Att man tar tillvara på örter och använder dessa som botemedel istället för bara kryddor kan vara en annan sak – det behöver ju inte betyda att man faktiskt tror på det där med en gud och gudinna och hela den biten.

”Att man har det som en hobby och ett intresse istället för en religiös tro, menar ni?” Eamonn får en nick till svar från flickan. ”Mycket bra, Miss Christie, så kan det absolut vara. Någon som har några andra funderingar?” Flickan bredvid henne såg minst sagt tankfull ut, och även om hon vanligtvis inte är sen att lägga sig i diskussioner så verkar det inte vara av intresse just precis idag. Nå, det är inte alltid man är på humör. Tonårstiden kan ju vara besvärliga grejer, trots allt. Eftersom ingen annan säger något så får han ta och byta ämne. ”Vad tror ni om dem som säger att t.ex. Wicca är satanistiskt?”

”Om det finns kristna som håller på med nyhedendom som en hobby så finns det väl inget som hindrar att satanister också gör det?” säger Cindy, som sätter en armbåge i sidan på Zoe för att få henne att vakna till liv lite. Det går sådär, kan man väl säga. Hon verkar vakna upp ur sin rosaskimrande trance tillräckligt för att kunna inse att de sitter på en lektion och att någon sorts diskussion pågår.

Zoe försöker snabbt att komma på vad som har sagts så att hon kan vara med lite bättre. Hon får ju inte avslöja hur hon föreställer sig själv på katedern, med läraren över sig och att ingen utav dem har särskilt mycket till kläder på sig … Eftersom den senaste frågan fått fler att vakna till och börja diskutera så förstår hon snart vad som gäller och ger sig in i leken med entusiasm.

”Alltså, hur skulle Wicca kunna vara satanistiskt? Konceptet Gud vs Satan finns ju inte ens i den Wiccanska tron. De erkänner inte att något sådant skulle finnas, så hur skulle de kunna tillbe Satan om de inte tror att han finns? Wicca är nyhedniskt, inte kristet eller satanistiskt.”
”Men enligt de kristna, i alla fall om man hårdrar det,” inflikar Eamonn, ”så är alla som inte tillber Gud förledda av Satan, vilket i sin tur gör att Wiccaner tillber falska gudar och i och med det så tillber de i själva verket Satan.”
”Det enda det bevisar är väl i så fall att kristna lider av svåra vanföreställningar,” säger Zoe på ett sätt som förenklar det hela lite väl mycket. ”Och att de vägrar att lyssna på andra. Det tycker jag säger mer om dem än det gör om Wiccaner, som jag tycker verkar vara betydligt vettigare än de där stolpskotten.”

Kanske inte varje dag man blir anklagad för att ha vanföreställningar av sina elever, men det får väl gå. Om det är något Eamonn uppskattar så är det elever som tänker till lite och vågar kritisera och stå för det de tycker, och Zoe var just en sådan person. Även om han själv råkar vara katolik, om än en lagom sekulariserad sådan. Däremot tycker han att man borde ha ett visst mått av respekt för sina medmänniskor, oavsett deras religiösa tro.

”Vad tror ni på själv, Miss Davenport?”
”Vet inte. Inte på Gud i alla fall.”
”Enligt en troende kristen betyder det att du kommer att hamna i helvetet när du dör, och de ser det som sin plikt att rädda din själ. Vad skulle du säga om det kom någon som försökte övertyga dig om att ta Gud till dig och tro på honom/henne/den/det?”
”Jag skulle be dem dra dit pepparn växer!”
”Verkligen?”
”På ett artigt sätt.”

Glad över att väninnan äntligen hittat tillbaka till sitt normala jag igen så kan hon inte låta bli att le åt svaret, för hon kan verkligen se några fromma tjommar framför sig som står med bibelböcker i handen och ler vänligt mot Zoe och hon säger något hövligt men avfärdande tillbaka, medan en sorts undertext dyker upp och översätter talet med ”Gå och dränk er i en dopfunt och lämna mig i fred! Och ta er hatiska jävla dogma med er!” eller något liknande.

”Det är inte särskilt vänligt av dem att försöka övertyga en om att deras tro är rätt och ens egen är fel,” säger Cinderella sakligt. ”Men de gör det ju inte för att vara taskiga, utan för att enligt deras tro så kommer man att lida för evigt i Höllvätte eller vad det heter?” Hon ser frågande mot läraren som vänligt men bestämt rättar henne. ”Helvetet. Så de ser det som att de försöker göra dig en tjänst, ungefär som att du befinner dig i ett brinnande hus och de vill rädda dig därifrån, men du envisas med att sitta kvar i din favoritfåtölj för att du vägrar erkänna att det brinner. Har jag förstått saken rätt då, sir?”

”En bra liknelse, skulle man kunna säga, Miss Christie. Det är precis det som motiverar dessa missionärer, kan man väl nästan kalla dem. De ser det som sin kristeliga plikt att rädda sina medmänniskor från detta hemska öde som oundvikligen väntar dem efter döden. Men,” han ler lite mot Zoe som genast ler fåraktigt till svar, ”det de naturligtvis inte har i åtanke är att alla inte vill bli räddade. Inte för att de sitter kvar i ett brinnande hus, utan för att de i själva verket sitter i ett helt ANNAT hus i en helt annan del av stan – där det mycket riktigt inte alls brinner. För som en Wiccan skulle se på saken så finns det ju inget helvete där ens själ fängslas och kroppen plågas i evinnerlig tid, så det finns inget som de behöver räddas i från.” Mer än så hinner de inte, för skolklockan passar på att ringa ut. ”Läs kapitel sju och åtta till nästa vecka, så ska vi börja gå in på olika naturväsen då. På återseende!”

De två sjätteårseleverna samlar ihop sina saker och till skillnad från när de var yngre och det inte kunde bli rast snart nog, så har de ju faktiskt VALT att gå det här ämnet för att de är INTRESSERADE av det. Därför går de därifrån i lugn och saklig takt, eftersom de har flera timmar innan det är dags att gå till nästa ämne.