Cinderella Christie (bakgrund)

Rollspel: SH
Land: England
Rang: Elev
Elevhem: Slytherin

Bakgrund

Bland de böljande hedarna i North Yorkshire, några mil norr om Leeds, ligger ett dystert stenhus med halmtak. Det går under namnet Hill House, döpt efter alla kullar den ligger nerbäddad mellan. Huset byggdes i slutet av 1700-talet och är i georgiansk stil med stora fönster. Det är inget litet hus, tvärtom, men så behövdes ett stort hus om de skulle få plats allihop, för huset tillhörde en stor familj. Familjen var av en gammal magikersläkt – Christie – och föredrog att leva avskilt. Långt borta ifrån alla snokande mugglares ögon. Det vore förfärligt om någon av de sju döttrarna i Hill House skulle kära ner sig i en mugglare och därmed spä ut familjens rena blod, som de varit så noga med att bevara genom åren.

Det var inte så mycket det tråkiga duggregnet som gjorde Hill House dystert, utan dess underliga arkitektur, med vinklar som bara var snäppet fel. Dörrar slog igen av sig själv eftersom vinkeln de var installerade i avvek om än bara så lite, och trots de stora fönstren verkade det ändå vara dåligt med ljus i huset. Kanske var det på grund av att huset gjorde folk illa till mods som familjen inte fick gäster särskilt ofta, kanske var det på grund av att de var ganska så enstöriga. Kanske bidrog huset till den mörka, dystra stämningen och till den kärlekslösa atmosfären.

Den äldsta systern, Margot, hade redan flyttat hemifrån och gift sig. Näst äldsta systern, Carol, utbildade sig till Botare – ett yrke hennes stränga föräldrar inte hade något emot. Leslie var näst på tur, hon skulle börja sitt sjunde år på Hogwarts nu. Den yngsta systern Eloise, en fruktansvärt bortskämd flicka, var bara nio, så det skulle dröja ett par år innan Sorteringshatten utan tvivel skulle placera in henne i Slytherin. Att hon skulle hamna där rådde inget tvivel om. Om bägge föräldrar och sex storasystrar hade hamnat i Slytherin, så skulle äpplet inte falla långt ifrån trädet. Andromeda var elva år nu och hade gått några månader på skolan. Det var en fåfäng flicka med mycket liten hjärna. Det verkade nästan som att hjärncellerna hade tagit slut efter att den nu trettonåriga dottern Cassandra hade fötts, för det var inget fel på de äldre systrarnas intelligens.

Mellanbarnet, den femtonåriga Cinderella, stod inte nära någon av systrarna. Inte mer än vad som var nödvändigt med tanke på att de ju trots allt var släkt och blod var tjockare än vatten, i alla fall, för hon tyckte sig inte ha något gemensamt med dem. Det skulle väl i så fall vara utseendet – brunt hår, fräknar på näsan (särskilt på sommaren), kalla, grå ögon och en smal, spetsig näsa som hade vissa hökliknande tendenser. De hade alltid haft håret i flätor, men Cindy hade börjat ha det utslaget på skolan. De är långa och taniga allihop och inte mycket att se på, men Cindy fann sig i att vara alldaglig. Alla kunde ju inte vara vackra, för då fanns det ju inget att jämföra med. Hon var lyckligtvis inte fåfäng, utan föredrog att studera istället, även om hon vid det här laget visste att högsta betyg i alla ämnen ändå inte skulle göra henne mer värd i sina föräldrars ögon.

Cinderella var familjens svarta får, men hon hade aldrig fått någon nöjaktig förklaring till varför. Hon studerade det bästa hon kunde, och hade som sagt alltid haft högsta betyg i alla ämnen, men föräldrarna verkade ändå tycka att det inte räckte. Hon var en besvikelse, och det grämde henne att hon inte kunde bättra på sin situation. Tänk hur det skulle vara att bo i ett riktigt hem, där värmen inte bara kom från kaminer och eldstäder, utan också inifrån. Hon hade aldrig trott att hon ens skulle veta hur det var att älska någon, för hur visste man vad kärlek var när man knappast upplevt det? Men hon hade lärt sig hur det var att älska någon, även om hon inte riktigt visste hur det hade gått till. Hon kunde inte berätta för någon om detta, för det var skamligt. Skamligt först och främst för att personen i fråga gick i Gryffindor. För det andra var personen mugglarfödd, och det var verkligen tabu. För det tredje var personen en flicka. Cindy hade aldrig känt sig dragen till pojkar, men när hon kom in i puberteten så märkte hon att hon var ännu mindre dragen till dem. Flickor däremot… De var vackra att se på, deras former inte lika kantiga. Mjuka, mer sensuella. Tyvärr så visste väl hennes förälskelse inte ens vem hon var, och om hon hade vetat det så hade hon säkert inte varit intresserad ändå. Varför skulle hon? Andromeda var den enda av systrarna som kunde klassas som söt. Istället gick hon och bar på sin kärlek i tystnad. Inte ens hennes bästa vän, en Ravenclawflicka vid namn Zoe, kände till det.

Zoe var också något som föräldrarna inte behövde känna till, för det var lite skamligt det också. En Christie som umgicks med en Ravenclaware var motigt, men inte nog med det, Zoes pappa var en mugglare, och även om hennes mamma var en häxa så var det inte tillräckligt. Hennes storasystrar var inte så nogräknade med vilka Cindy umgicks med, och av någon anledning hade de aldrig berättat om Zoe för föräldrarna. Det skulle väl i och för sig inte kunna göra hennes situation mycket sämre även om de visste, men hon ville inte ta den risken om hon kunde slippa.

När hon började ettan så hade föräldrarna sagt att om hon fick högsta betyg i alla ämnen, så kunde hon få ett djur att ta med sig när hon började tvåan. Cindy hade uppfyllt sin del av det avtalet – lyckligtvis hade hon läshuvud – men husdjuret hade uteblivit. Det kanske bara var ren tur att hon fick bra betyg, och ettan var ju inte så svår, så kanske om hon fick högsta betyg även i tvåan? Samma sak där. De hade fortsatt att upprepa samma lögn även nästföljande år, men då hade hon redan övergett hoppet. Hon fortsatte studera det bästa hon kunde, för om hon inte fick högsta betyg så skulle de förmodligen bestraffa henne för att hon varit lat. Hon siktade nu på att få högsta betyg på GET-proven, men var inte helt säker på att hon skulle lyckas med det. Hon längtar till den dagen hon fyller 17, eftersom hon då kan bestämma över sitt eget liv, men tyvärr var det ett par år kvar tills dess.

Ibland var hon bitter över sitt liv, med all rätt, och i vad hon skulle kalla sina svagare stunder, så önskade hon att hon hamnat i Ravenclaw istället. Det hade bara markerat skillnaden mellan henne och resten av familjen ännu tydligare, men hon hade hamnat i Slytherin hon också. Även om hon var olik resten av familjen, så var hon ändå samtidigt lite för lik dem också. Hon är målmedveten och tävlingsinriktad, och vill vara bäst på allt hon tar sig för. Att misslyckas är inget alternativ, för då kan hon bli riktigt grinig och otrevlig. Hon skulle inte dra sig för att fuska här och där om hon kunde få sin vilja fram, men att fuska på prov är inget som hon skulle komma på att göra. Hennes största talang är trots allt att det går bra för henne i skolan, så hon behöver inte fuska, utan kan hävda sig bra där ändå.

Till en början hade hon varit ganska högfärdig och otrevlig, men livet på Hogwarts har slipat ner de vassaste kanterna. Allt eftersom hon och systrarna har vuxit upp så har hon mer och mer lagt märke till hur hon själv alltid blir illa behandlad och de två yngsta systrarna bortskämda, så vad hade hon egentligen att vara högfärdig för? Familjen är inte ens särskilt rik. Bortsett från hennes opassande bästa kompis och ännu mer opassande förälskelse så umgås hon helst med Slytherinare. Att klättra över andra för att nå toppen är inte främmande för henne, och hon har trots allt mycket rent magiskt blod i ådrorna. Det gör henne bättre och mer värd än andra, inklusive hennes förälskelse. Tänk om hon gått och kärat ner sig i Dolores eller Agatha eller någon sådan istället? Det hade gjort livet så mycket enklare. Men nu var det inte så, och Cinderella Christie är splittrad inför kärleken till en flicka, lojaliteten till sin bästa vän och lojaliteten gentemot familj, släkt och elevhem. Att hon verkligen har hamnat i rätt elevhem råder det inget tvivel om. Egen vinning kommer alltid före andras.