AST6 – Cindy & Zoe

PostPosted: Sat Aug 16, 2008 17:55

Maggie O’Reilly var ganska svår att inte lägga märke till. Dels så är hon ganska lång och går alltsom oftast klädd i klänningar i olika gröna nyanser – en del var dessutom något åtsittande så att de inte direkt gjorde något för att dölja hennes välskulpterade former. Något som kanske inte påverkade elvaåringar så värst, men hormonstinna tonåringar verkade ha lite koncentrationssvårigheter ibland, så att hon fick klä sig i något som kanske var lite mer diskret. Hennes hy är ganska ljus, och den i kombination med gröna klänningar och ett långt, orangerött hår bestående av en mängd små lockar, gjorde att hon påminde om den irländska flaggan. Irland var ju hennes hemland; hon härstammade ifrån Dún Laoghaire, en ort en liten bit söder om Dublin på östkusten.

Klockan är nästan midnatt en kväll mellan tisdag och onsdag, och dörren till astronomisalen, som låg allra högst upp i Astronomitornet, står öppen. Taket är förtrollat att se ut som rymden – svart och stjärnbeströdd, och med en skalenlig modell av solsystemet svävandes i mitten. Solen fungerade ganska bra som ljuskälla, och planeterna rör sig runt den med varierande hastighet.

På katedern ligger en stor, rödrandig katt som ger sig själv en ordentlig kattdusch med tungan. Han heter Big Fellow, döpt efter Michael Collins, som var en av hennes stora förebilder. Inte den Michael Collins som inte landade på månen med Buzz Aldrin och Neil Armstrong, utan den irländske frihetskämpen som dött i ett bakhåll i County Cork under inbördeskriget 1922. Maggies familj hade alltid varit mycket patriotisk…

Zoe Davenport går numera i sexan. Det var ganska häftigt ändå – tänk så fort tiden tycks gå ibland! Hon hade fyllt sexton år bara en och halv månad tidigare, ungefär. Hon kunde fortfarande minnas när hon fick antagningsbeskedet till Hogwarts och hur spännande det hade känts då. Tänk att hon var en häxa! Hon knatar uppför trappan i skolans högsta torn och kommer in i lektionssalen, där hon hälsar lärarinnan med ett litet leende. Om hon hade känt till att Maggie var förlovad med Eamonn så hade hon nog snarare varit avundsjuk som fan och därmed inte lett alls.

PostPosted: Sun Sep 21, 2008 11:32

Skälet till att Cinderella Christie valt att fortsätta läsa Astronomi i sexan hade inte så mycket att göra med att hon ville gå tillsammans med Zoe (vilket var orsaken till att hon valt de flesta andra ämnen) utan snarare det att det fanns en lärarinna som hon tyckte var förskräckligt angenäm att vila ögonen på. Det fanns förvisso andra lärare i ämnet också, men hon hoppades att de skulle ha O’Reilly idag. När Slytherinflickan dyker upp i klassrummet så blir hon med andra ord mycket nöjd och belåten, och när hon får syn på Zoe går hon genast och sätter sig ned bredvid henne.

“Godkväll allesamman,” hälsar Maggie när klockan meddelar tolvslaget med små ‘ding!’-läten. “Trevligt att få se er här igen, och det ska bli roligt att fortsätta studera astronomi tillsammans med er. Idag ska vi ha en lite annorlunda lektion… om universum.” Eftersom Big Fellow ligger på katedern så kan hon inte sätta sig på den, som hon egentligen kände för att göra, utan hon får nöja sig med att luta sig mot den istället – något som det kanske skulle glädja henne att veta var något som Eamonn också brukade göra – något som Zoe känner igen och är åtminstone tillräckligt för att få hennes tankar att börja sväva iväg. Cindys tankar är väl kanske inte heller helt fokuserade, men å andra sidan så håller de sig åtminstone i rätt klassrum.

“Allting är flyktigt – här idag, borta imorgon, och kvar finns endast minnen. Förr eller senare ska alla stjärnor slockna. Vänta några tusen år så är det ingen som kommer minnas det som händer idag. Våra minnen skrumpnar ihop till legender, som i sin tur bleknar till myter, för att sedan till slut falla i glömska, och kanske till och med hända igen.” säger Maggie filosofiskt. Zoe tycker att hon låter som att hon har läst för mycket Wheel of Time, men faktum är så har nog Maggie inte rört den bokserien… men Zoe har det och hon hade försökt få Cindy att läsa den också, vilket hon till slut hade gått med på att göra och tyckt att mugglarböcker var ganska fascinerande. “Det är oundvikligt, men så fungerar universum. Allting har en ände, för utan ände finns heller ingen början. Enligt Big Bang-teorin har universum en början, men enligt samma teori har universum även ett slut.”

PostPosted: Mon Oct 06, 2008 15:54

Klassen sitter tyst och lyssnar på dessa små – eller ganska stora, beroende på hur man ser på saken – filosofier och antecknar lite smått här och där. Zoe sitter försjunken i tankar, Cindy i dagdrömmar om lärarinnan. “Universum är oändligt – kan ni föreställa er det? VERKLIGEN föreställa er det? Jorden kan inte liknas vid en ärta i ett rum, eller ens ett hus, för utanför ett hus finns en gata, en stad, och ett land. Oändligt betyder att det är allt. Det finns inget större än universum, för universum är allt. Vi kan inte bege oss till universums gräns, eftersom det inte FINNS någon gräns. Kan ni VERKLIGEN föreställa dig det?”

“Nej,” erkänner några elever så smått – de som hängt med i resonemanget och som lyssnat ordentligt och är intresserade. Några andra kväver en gäspning, vilket i och för sig var lite underligt med tanke på att de gick sjätte året nu och det betydde ändå att de valt att läsa ämnet helt frivilligt. Det borde motivera till studier, och det gjorde det också i flickornas fall, även om tonårshormoner hade fått grepp om Cindy.

“Precis. Därför kan vi inte se oss själva i förhållande till universum, eftersom allt vi kommer använda som referens har gränser. Jorden är inte en ärta i ett hus, eller ens i ett land. Jorden är inte ens ett dammkorn på en kontinent eller en atom på en planet, och vi är ännu mindre än så.”

“Spelar det verkligen någon roll, galaktiskt sett, om jag kliver upp och går till jobbet?” tänker Zoe och skriver snabbt ner citatet på sitt pergament, eftersom det kom ifrån Liftarens Guide till Galaxen och det var en sjukt bra bok.

“Så hur uppkom universum?”

“Big Bang,” svarar en pojke som verkar komma ifrån Gryffindor och som Zoe därför inte direkt kände.

“Just precis – eller ja, det är åtminstone en teori,” svarar Maggie. “Universum var fruktansvärt förtätat för ungefär 12-15 miljarder år sedan. Man tror att universum skapades genom en jätteexplosion. En sekund efter smällen bildades de första protonerna och neutronerna, därefter väte och helium. Det tog runt tre miljoner år innan de idag kända galaxerna kom till. Universum utvidgar sig hela tiden sägs det också. Å andra sidan kan man ju säga att eftersom universum är oändligt och det inte finns något utanför det, eftersom det inte FINNS något ‘utanför’, så är Big Bang en omöjlig teori vad gäller att ha skapat universum. Universum fanns redan där, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Däremot är innehållet möjligen tillkommet genom det som föreslås i Big Bang-teorin.”

Cindy vaknar till liv lite granna och antecknar lite smått på sitt pergament, men eftersom hon bara lyssnat med ett halvt öra hittills så blir det inte särskilt sammanhängande det som hon skriver ner. Kanske ska hon ta och fråga Zoe i efterhand vad som egentligen sades. De skulle ju kunna jämföra anteckningar eller så.

“Om all massa i Universum var en stor boll – vilket i sin tur är omöjligt eftersom universum är oändligt – och bollen sedan exploderade och delade in sig i stjärnor, galaxer och planeter, ja, då förefaller Big Bang-teorin mer trolig, men inte i meningen att smällen i sig skapade universum. Vad fanns i så fall innan universum fanns, när universum inte har någon början och inte något slut?”

Fortfarande ganska ‘heavy’ koncept, som Star säkert skulle säga, tänker Zoe som fortfarande hänger med och tycker att det är väldigt fascinerande att lyssna på. Det fanns inga självklara saker, även om vetenskapen ville låtsas som det. Spännande, det där.

“Hur kommer då allt att sluta? Precis som fallet är med Big Bang så går meningarna isär. Man säger att universum inte alls kommer att ta slut, att universum drar sig samman igen för att bilda ett nytt Big Bang, eller så kommer Domedagen. Naturligtvis är det svårt att sia om, men universum har alltid funnits och kommer alltid att finnas, oavsett vad som händer med dess innehåll och dess befolkning.”

Huvudsaken är att de själva inte kommer att närvara vid det tillfället, eftersom det ligger ganska så långt in i framtiden. Om man inte ska ta domedagsprofetiorna om december 2012 på allvar då… och det kanske man skulle göra. Men det skulle bara göra en deprimerad, å andra sidan. Bättre att låtsas som ingenting eller åtminstone låtsas som att det hela bara var ett påhitt.

“Forskarna vet redan nu att solen kommer att förvandlas till en röd jätte och sluka i stort sett hela solsystemet, för att sedan eventuellt sjunka ihop till en vit dvärg. Ingen vet med säkerhet. Det enda man kan säga är att det är långt till dess. Solen är fortfarande relativt ung, och den kommer att lysa över Jordens befolkning i ytterligare flera miljoner år, och vad som händer sedan – ja, det får framtiden utvisa.”

Det var inte så långt till 2012, så det skulle ju vara under deras livstid, som sagt, och det var bara att vänta och se vad som hände. Förmodligen ingenting alls. Zoe har skrivit ner “2012?” i marginalen och funderar på om hon ska ge sig på att fråga något om det eller inte, men vet inte riktigt vad hon ska säga. “Miss, kommer jorden att gå under år 2012?” lät liksom så fjolligt.

Cindys anteckningar blir mer och mer förvirrade, så till slut lägger hon bara ifrån sig fjäderpennan och bestämmer sig för att läsa mer om detta i boken istället, eller be Zoe om en genomgång. Längre hinner de inte, för klockan ger ifrån sig det diskreta ‘ding!’ som innebar att det var dags att ge sig av tillbaka till sällskapsrummet och gå och sova. De två flickorna samlar ihop sina saker och går därifrån. De skiljs inte åt förrän de kommit till den stora trappan, där de var tvungna att gå åt två skilda håll. Cindy vandrar vidare ner mot fängelsehålorna där Slytherin hade sina kvarter och Zoe vandrar uppåt mot Ravenclawtornet.