TKH2c – Chris

Eamonn Sheridan ser ut över sina elever i klassrummet, där bland annat en andraårspojke med ihopplåstrade glasögon sitter. Christian Malford är pojkens namn, han har en billig penna i handen (den hade varit en gåva av Madame Lilly innan hon försvann, som hört att han haft lite bekymmer med en penna som gått sönder och inte kunde köpa sig en ny och tyckt synd om honom). Han sitter och vrider på den lite fundersamt medan ett fönster öppnas på vid gavel, eftersom det nu var ganska varmt ute och lätt blev lite kvavt i klassrummen på eftermiddagen när solen ligger på.

“Genom århundradena har folk, både magiker och mugglare, använt magi,” börjar Eamonn när eleverna lugnat ner sig marginellt. När han väl börjat tala sjönk ljudnivån.

Några Gryffindorflickor fnissar lite med varandra när de sett professorn, som må vara på tok för gammal för dem, men som ändå såg bra ut och var den sortens person Zoe Davenport dregglade över i hemlighet och skulle tycka var giftasmaterial… i alla fall i dagdrömmar. Hon må vara 14 år gammal, men hon var inte dum. Att uppskatta folks utseende och personlighet var en sak, att tro att man skulle bli ihop med dem var bara orealistiskt. Eftersom Chris inte var lagd åt det hållet alls, så far inga sådana tankar genom Chris’ blonda rufslockiga huvud.

“Mugglarnas magi brukar kallas ‘folkmagi’, och består till största delen bara av vidskepelse. Till exempel har de dragit barn genom ihåliga trädstammar för att skydda dem från ondska eller bota dem från sjukdomar.”

Eamonn hade gått med på att ha lektion för den här klassen, eftersom alla andra varit upptagna och han hade velat ha något att sysselsätta sig med. Historia var ju alltid intressant.

“Inom folkmagin var man mycket uppfinningsrik vad gäller att hitta på olika sätt att bota krämpor på,” fortsätter han och visar upp ett gammalt träsnitt ifrån fornstora dagar. “Vårtor skulle strykas med en fläsksvål som grävdes ned i marken öster om huset vid fullmåne, för att nämna ett exempel.”

Chris’ hand far i vädret. Hittills har han suttit tyst och antecknat och tittat på de rörliga bilderna i läroboken, men det var en sak han undrade över nu.

“Ja, Mr. Malford?”

“Fungerade det, sir?” undrar han när han tagit ner sin hand. “Blir man av med vårtor om man gör så?”

Eamonn ler lite snett, vilket får en Ravenclawflicka att rodna, och Gryffindortjejerna fnissar lite igen. “Tankens makt är inte att underskatta,” svarar han. “Vem vet? Något måste ju fungerat, eftersom det är den berättelsen som lever kvar. Det står ju inte nedtecknat någonstans att marmite skulle hjälpa mot vårtor…”

Detta var faktiskt felaktigt, men det kände ju inte Eamonn till, eftersom han inte studerat just gamla mugglarkurer särskilt ingående. En häxa vid namn Verruca Lemsip hade på 1700-talet förgäves försökt att hitta diverse botemedel mot sina förskräckliga vårtor. Hon hade prövat allt och lite till. Marmite, eller åtminstone det klägg som så småningom skulle komma att bli dagens mörkbruna, brittiska smörgåspålägg, var ett av dem. Enligt boken hon skrev kan man läsa att Marmite “haddo én verfkreckeliig lewckt og waar okrifteliight kladdiight”.

Chris nickar, och om han skulle vilja, och ifall han kände till att den fanns, så hade han kunnat gå till skolans bibliotek och leta upp “Verrucas Wåårtbook” och läsa om diverse underliga huskurer, allt på gammaldags engelska.

“De som försökte sig på sådant här, såkallade kloka gummor och gubbar, hade en fascination för blodiglar och tyckte att många sjukdomstillstånd kunde botas med antingen blodiglar på huden, eller åderlåtning – alltså att skära folk så att de kunde blöda ned i en skål. Genom att dränera blod trodde de att onskan som orsakade sjukdomen lämnade kroppen.”

En annan Hufflepuffare ryser lite demonstrativt åt detta. Det var ju lite äckligt. En Slytherinare ser lite intresserad ut att vilja pröva detta på en av sina klasskamrater. En Ravenclaware med bläckplumpar på både händer och ansikte antecknar så att pennan nästan glöder, medan en Gryffindorare väger lite uttråkat på stolen. Det var sent på året, snart dags för slutproven, så de flesta ville bara komma iväg för att gå ut i friska luften eller plugga.

“Några frågor? Inte det? Kila iväg då!”

Gryffindorflickorna fnissar sig ut i korridoren, Ravenclawflickan rodnar när hon passerar läraren, och Chris bara ler lite mot honom och säger ett artigt “Hej då, professor Sheridan,” när han passerar.