Prefekterna vill tala med Vanessa

Sanjeev är en av prefekterna som står i sällskapsrummet och väntar på att Vanessa Wallén ska dyka upp. Dels hade de sett henne själva, men de hade även hört det ryktas om henne av andra elever. Kort sagt så var de inte särskilt glada. Jo Tegan ser ut att vilja sno åt sig en av sina quidditchspelares slagträn och gå bärsärkagång lite grann. Sanjeev ser bara bister ut, konstigt nog. Han brukade bara le och vara glad annars.

I en annan del av rummet sitter Chris och äter röda druvor medan han väntar. Meddelanden att alla Hufflepuffare skulle infinna sig i sällskapsrummet hade skickats mellan eleverna så att alla som kunde skulle kunna vara där.
Det är tråkigt att något sådant här ska hända så snart efter att Pierre återkom till Hogwarts men han befinner sig där, mest för att han vill veta vad det gäller. Nog för att han redan har hört det men han vill gärna inte tro på det ryktet. Han vill tro lika mycket på det som han tycker om fotnoten i HogwartsAgenten. Han är en av de få lyckligt lottade som har lagt beslag på en fåtölj, mest för att han satt där redan innan det här skulle ske. På bordet framför honom ligger tre böcker, papper, bläck och fjäderpenna. Han har abnormt mycket att göra eftersom han har hamnat efter i de flesta ämnena. Tills dess att Vanessa vågar sig hit så läser Pierre om något mindre intressant inom trollkonsthistorian.
Jazlynn hade fått medelandet och kom skyndande in i rummet. Hon satte sig ner och väntade på vad som skulle hända. Snälla låt det inte bli bråk, tänkte hon när hon spänt väntade på vad som kommer att hända.
Sun kommer inrusandes i rummet. “Har hon kommit än?” frågar hon med andan i halsen. Hon gillade att se folk blir utskällda, fast kanske inte Vanessa, hon var cool. Fast det skulle bli kul och se hur hon skulle slingra sig ur prefekterna. Sun gillade inte heller skoluniformerna, så hon brukade liva upp dem med halsband. Hon sätter sig i skräddarställing på golvet och väntar på att Vanessa ska komma.
Abbie kommer precis efter Sun in, och sätter sig för att hämta andan på en av de sista stolarna. Hennes ena fläta hade gått upp under dagen utan att hon märkt det, och det var väl lika bra att ta ur den andra med. Samtidigt som hon plockar ur flätorna och gör tofsar av dom ser hon sig omkring. Det var ganska mycket folk, men rummet var ju inte proppfullt än.
“Nej, inte än,” svarar Sanjeev. “Vi väntar fortfarande.”

Chris tittar inte upp från sina druvor, men han skakar lite på huvudet till svar. Han hade haft Förvandlingskonst med Vanessa och försökt konfrontera henne där, men… Han biter bistert på en kärnfri druva och muttrar lite för sig själv.
Vanessa kliver in, nynnandes på “Lucy In The Sky With Diamonds”. Hon hade motvilligt en skoluniform på, men den var översållad med knappar där det stod “Peace and love” på och så vidare. Hon hade en batikfärgad slips och fortfarande sina älskade solglasögon, och en sjal runt huvudet. Efter att ha fått 20 poängavdrag och en straffkommendering, dessutom ett hot om att “ha på sig skoluniformen, annars…”, så hade hon åstadkommit detta. Hon får syn på Sun först och säger: “Hej Sun!” glatt. “Vad händer?” frågar hon de andra som står där inne. Det var många, och de såg lite hotfulla ut…
Chris blänger bara på Vanessa till svar. Hon hade förolämpat honom och allt han trodde på och stod för och det förlät han inte i första taget!

Sanjeev får hålla tillbaka Jo för att hon inte ska flyga på flickan. “Lugna dig!” väser han innan han vänder sig mot Vanessa. “Vanessa Wallén, antar jag?”

“Tjugo poäng!” tjuter Jo argt utan att vänta på något svar. “Tjugo poäng! Vi ligger redan sist i ligan! Vi behöver fanimej alla poäng vi kan skrapa ihop! Vi har inte vunnit elevhemscupen på flera år, och om du fortsätter så här kommer vi inte ha sucken av en chans på ytterligare sex år!”

“Det hon sade,” säger en av de andra prefekterna, Billy Boland, instämmande.

“Vi kämpar inte för att göra vårt bästa för Hufflepuff bara så att du ska kunna arbeta emot oss och förstöra vartenda försök,” tillägger Mafalda Mopsler, den andra sjundeårsprefekten, i en betydligt lugnare ton än quidditchkaptenens.

“Vad är egentligen ditt problem?” undrar en femteårselev, Sanjeevs flickvän Bandhura för att vara exakt, i en ton som visade att hon var villig att lyssna på vad flickan hade att säga, även om hon inte nödvändigtvis skulle hålla med.

“Hon tycker att det är militäriskt,” säger Chris torrt. Han var lite nervös i sällskap av alla dessa prefekter överallt, men han var mer arg på Vanessa än han var nervös. “Det sade hon under lektionen i Förvandlingskonst idag.” Hans blå ögon skjuter blixtar av ilska. Bandhura lägger en hand på hans ena axel för att få honom att lugna sig lite.

“Är det sant?” frågar Sanjeev Vanessa. “Militäriskt?”
Jazlynn satt kvar även om hon helst ville gå därifrån. Hon hatade bråk och kände en viss sympati med flickan som blev utskälld. Även hon nu hade kostat huffelpuff 20 poäng. “Varför sätter du på dig en skoluniform nu , då?” Frågade hon i lugn ton.
Sun tyckte att de var lite orättvisa mot Vanessa, fast hon ville gärna se hur hon skulle ta sig ur detta. Sun brydde sig inte så mycket om elevhemspoängen, men det gjorde ju vissa. Och 20 poäng var ganska mycket. Att komma efter Slytherin var kanske lite jobbigt, de brukade vara så kaxiga. Hon hade ingenting emot andra elevhem, men Slytherinare var elaka.
“Jag blir relegerad om jag inte har på mig den” säger Vanessa och rycker på axlarna åt Jazlynns sista fråga. Allt annat hade kommit bort, hon tog det ändå bara som skäll alltihop.
Åh. Så det var alltså så illa som han hade fått höra av andra. Nästan värre, hon verkade faktiskt inte bry sig. Pierre lägger ifrån sig boken och är inte riktigt lika behärskad som han ser ut att vara. Han har väldigt mycket emot såna som beter sig såpass respektlöst. Han vet inte vem som är värst, Vanessa eller Alanna.

“Vanessa! Du får tycka vad du vill om skoluniformen så länge du har på dig den. Du kan inte skita i att du är en del av ett elevhem, det du gör påverkar resten av oss också! Och om du tycker att det är militäriskt, lägg AV med det. Visa respekt för resten i det här elevhemmet!”

Han har, medan han pratat, gått närmare och även höjt rösten en aning. Hon skulle kunna ignorera honom men inte missa vad han faktiskt säger.
Sally, en femteårsflicka som var kompis med Sanjeev och Bandhura, har precis kommit in i sällskapsrummet.

“Uh, det är inte 20 poäng det rör sig om. Jag fick precis höra av Sir Edgar att det var 40 poäng som dragits av,” säger hon med en bister min.

“FYRTIO!” skriker Jo, rätteligen asförbannad. “FYRTIO! Nä nu…!”

Återigen är det Sanjeev – den här gången förstärkt av ytterligare några äldre elever – som tvingas hålla Jo tillbaka.

“NU LUGNAR DU NER DIG!” ryter han åt quidditchkaptenen, så att några av de yngsta eleverna blir riktigt rädda. “Förlåt att jag skriker,” tillägger han, även om en liten flicka redan börjat gråta. Hon tas ganska omedelbart om hand av Sally, som råkar stå alldeles i närheten.

“Vanessa,” säger han sedan, “40 poängs avdrag är mycket allvarligt. 20 var allvarligt nog, men 40 är… oförlåtligt i vår situation. Vi ligger sist bland elevhemmen. Hufflepuff har normalt sett något svårt att kamma hem poäng som det är, eftersom vi redan har folk som ser ner på oss och anser oss korkade bara för att vi råkar vara Hufflepuffare.”

Chris blänger lite på Sanjeev, och andra elever mumlar surt också. Skulle deras egen prefekt förolämpa dem nu också?!

“Nej nej nej, låt mig förklara,” manar han. “Vi, och alla Ravenclaware och Gryffindorare som har något mer än broccoli mellan öronen, vet att Helga Hufflepuff värdesatte rättvisa och sanning och människor som är trogna och lojala och som inte är rädda för att ta i lite. Det tyder på att om man är Hufflepuffare, så är man det för att man är intelligent, inte för att man är en idiot.” Spridda instämmande mummel hörs. “En del andra har dock inte samma inställning till oss, som ni säkert har upplevt någon gång, eller hur?” Fler instämmande mumlanden. “Men vi är fortfarande inte de som är snabbast på att räcka upp handen och belönas med poäng i många klassrum, och dessutom har vi haft lite otur i quidditchen. Allt detta har gjort att vi ligger sist poängmässigt, och med det anser en del att vi har bevisat att vi är idioter, bara för att vi inte har fler poäng. Ni vet allihop att de har fel, men vi gör inte tillräckligt för att hävda oss och bevisa motsatsen!”

“Dra inte in quidditchen i det här!” tjurar Jo, som fortfarande är tillbakahållen av några elever.

“Jag är så illa tvungen,” svarar Sanjeev. “Vi har ett bra lag, men vi har haft otur. Det har kostat oss värdefulla poäng. Vi ligger sist i quidditchturneringen och sist i poängställningen, och att ha en av oss som egenhändigt håller på att kosta oss alla poäng vi samlat ihop under hela året…” Nej, han kan inte ens avsluta meningen.

“Hon är inte en av oss,” säger Chris till slut. Rösten är oerhört vass och kall, vilket är enormt okaraktäristiskt för den annars så tysta och beskedliga pojken. “Om hon vore det så skulle hon inte göra så här.”

“Hör på lite nu,” säger Mafalda efter en stund. “Det enda vi kan göra är att be dig att ha på dig din skoluniform, Vanessa. Vi ber dig, som dina vänner—”

“Hon är inte min vän!”

“Som dina vänner,” fortsätter hon, eftersom hon vägrar bli emotsagd av en andraårselev, “så ber vi dig att tänka på att din lilla privata revolution skadar oss allihop och gör inget för att ändra skolans traditioner. Om du vill protestera, så gör som de där Ravenclawarna gjorde för några år sedan och skriv en protestlista och lämna in till rektorn. De flesta av oss kan nog tänka sig att skriva under. Vi tänker däremot inte ställa upp på den här taktiken som inte ändrar på något, mer än att försätta oss alla i klistret.” När Lillyan i femman utsett Mafalda Mopsler till prefekt så var det ett noga övervägt val. Mafalda skulle gå långt här i livet, då hon var förståndig och förnuftig nog åt hela Hufflepuff. “Vi är värda mer än att bli trampade på av en av våra egna, och Madame Lilly är sannerligen värd mer respekt än så!”

Lojala som de är, vilket ju var ett av kännetecknen för en Hufflepuffare, så applåderar flera av eleverna instämmande.

“Vi kan inte utesluta dig från elevhemmet, och det vore inte rätt av oss att göra så även om vi kunde det, men så här får det inte fortsätta,” instämmer Billy Boland.

“Jag tycker vi överlåter det här till Madame Lilly,” föreslår Mafalda nyktert. “Hon är vår elevhemsföreståndare, trots allt.”

“Och morsa!” inflikar någon skojsamt, men blir nertystad, även om några spridda fnissanden hörs.

“Och jag är säker på att rektorn har sitt att säga om det också,” avslutar Sanjeev.

Hufflepuffarnas ögon vänds mot Vanessa för att se hur hon reagerar på detta.

 

“OK. Jag ska ha skoluniform på mig” säger Vanessa efter ett tag. Det de sade verkade vettigt, och hon ångrade sig lite att hon inte hade tänkt igenom det först, för att bara förlora poäng var ju meningslöst. Inte för att hon brydde sig om poäng, men det fanns det tydligen andra som gjorde. “Men jag kommer aldrig att gilla den” fortsätter hon. “Och jag kommer aldrig att ha på mig den mer än nödvändigt” säger hon. “Förlåt” säger hon sedan och gör en ansats att gå till sitt sovrum. Hon var lite ledsen, och besviken över sig själv för att ha gjort andra människor så olyckliga. Även om det var för en struntsak som poäng, vilket hon aldrig skulle förstå. Hon tänkte gå upp och meditera för att bli lite lugnare, sedan skriva ett brev till sina föräldrar och hoppas att de fick det brevet innan de fick brevet som säkert skulle komma från skolan.

 

Pierre säger inget mer då allt vettigt redan har sagts, efter en blick mot Vanessa återvänder han till sin plats men inte riktigt sina böcker. Inte än. Det kan förstås dyka upp mer som händer och dessutom är han lite för upprörd för att kunna koncentrera sig.
Amanda stod bland de andra prefekterna och var minst lika besviken på vanessa som de andra. Men hon såg att Vanessa var sårad och Amanda följde henne upp till sovsalarna.

“Vanessa. Jag hoppas du förstår varför vi gjorde så här. Vi är trogna och lojala mot varandra men vi är oxå stolta. Stolta över vårt elevhem och våra färger och vårt motto. Det hoppas jag du oxå är och du förstår att när du får 40 poäng i avdrag så reflekterar det hur hela elevhemmet ser ut. Det sårar vår stolthet och som Sanj sa så tycker folk redan att vi dumma som frukostflingor, vi behöver inte späda på deras fördomar”

Amanda lade en hand på hennes axel och såg henne i ögonen.

 

“Take it easy, jag ska ha skoluniform på mig” säger hon sedan och fortsätter att gå. Det skulle hon, men hon såg då inte fram emot det.
Layton har lite smått skrämt suttit och sett på hela spektaklet, hur kunde han inte göra det när han äldre bror är prefekt i Hufflepuff. Lawrence har mycket riktigt tillsammans med övriga prefekter stått och skällt ut flickan även om Lawrence inte sagt så mycket. Hon tyckte inte om att göra såhär mot nån men vad skulle han annars göra.

Layton tycker faktiskt lite synd om Vanessa. Var de tvungna att vara så arga och sårande? Han har god lust att gå efter henne men tror inte hon vill prata med någon nu. Nog för att Layton tycker det är dumt att orsaka poängavdrag och att han tycker det är onödigt att inte ha skoluniform… ja så kan han inte låta bli att tycka synd om henne. Hon var lite lustig också måste han medge.