Malfords jullov

Christian Malford spanade ut genom tågets fönster medan Hogwartsexpressen rullade in på perrong 9¾. Han är lite oroad över mötet med sin pappa, så han har inte sagt så jättemycket den senaste halvtimmen. Han säger hej då till sina kamrater och går av tåget.

Robert Malford, propert och snyggt klädd, lösgör sig ur skuggorna bara tillräckligt för att Chris ska kunna få syn på honom, vilket han också får. Far och son kramar om varandra.

”Jag har saknat dig.”
”Jag också,” erkänner Chris, men det tar emot. ”Snygga kläder,” säger han sedan. ”Nya?”
Bob tittar på sin son som har de gamla slitna kläderna på sig.
”Fick du inte paketet jag skickade?”
”Jo. Men alltså… de är i tvätten,” ljuger Chris och skäms.
”Aldrig använt dem, va? Väntat på att jag ska skriva och be dig skicka tillbaka dem?” Han väntar inte på svar innan han suckar och fortsätter. ”Jag klandrar dig inte. Jag har verkligen varit en riktig skitstövel sedan…” Nej, han SKULLE säga det! ”Sedan din mamma dog.” Han börjar gå mot utgången. Chris följer efter, men han vet inte riktigt vad han ska säga, så han håller tyst. ”Det finns inga ursäkter för det jag gjort. Det är ett under att du alls vill kännas vid mig.”
”Så farligt är det inte…” försöker Chris, men blir genast avbruten.
”Jo, det är det!” insisterar pappan. ”Min älskade son, den enda jag har kvar i hela världen, och det enda han önskar sig i julklapp är att socialen inte kommer och tar honom ifrån mig.” Chris ser något ertappad ut. ”Jag hittade den här när jag städade.”
Papperet som sträcks fram är en önskelista till Jultomten som Chris skrev året innan han antogs till Hogwarts. En tioårings sista hopp om frälsning.
”Jag…”
”Du behöver inte förklara för mig. När jag hittade den här lappen… så slog det mig att jag höll på att mista även dig, och det skulle jag aldrig klara av. Inte dig också.”
Vid det här laget har de nått Den Läckande Kitteln, och går igenom puben ut till bakgården, där de ger sig in i Diagongränden, som var julpyntad så det stod härliga till.

”Så jag bestämde mig för att det fick vara nog nu, att de inte kommer tillbaka bara för att jag tycker synd om mig själv. Började skriva, som terapi. Skrev en hel bok faktiskt.”
” ’Det gömda landet’.” Det måste det vara!
Bob ser nästan lite besviken ut.
”Du har redan hört talas om den?”
”Halva skolan har läst den, typ,” svarar Chris med en axelryckning. Det var ju inte direkt så att han tänkte erkänna sitt utbrott i Stora Salen bara några veckor tidigare.
”Jag skrev den åt dig. För din skull.”
”Det står ’Till Chris’ i den, vet jag. Folk undrade om jag känner författaren.”
”Vad svarade du på det?”
Chris rycker på axlarna igen. Vill inte säga vad han egentligen sade.
”Jag visste inte att du blivit författare.”
”Jag ville att det skulle bli en överraskning.”
”Det lyckades.”
”Hade ju velat säga det till dig själv, förstås, när vi sågs, men…”
”Det är okej.”
”Säkert?”
Det här var fortfarande okänt territorium för Chris, så han är fortfarande inte helt hundra på att han inte bara drömmer.
”Jag vet inte,” säger han därför. ”Men jag antar det.” Han ser sig om. ”Varför är vi här, förresten? Varför är vi inte bara på väg hem?”
”Det är en del saker vi behöver,” svarar Bob med ett leende. ”Ingen jul utan julklappar.”
Chris låter bli att säga att han vant sig vid att inte få några julklappar, för han ville inte att om det nu var en dröm, att drömmen skulle ta slut. De har stannat utanför Eeylops Ugglemarknad, djuraffären i Diagongränden.
”Skulle du vilja ha en följeslagare?”

Chris gör stora ögon – klart att han vill! De går in och ser sig omkring. Det var fyra sorters djur som var tillåtna på skolan: katter, ugglor, råttor och paddor. Några paddor var han inte intresserad av, de passade bäst ute i naturen. Ugglor kunde han låna på skolan om han ville skicka brev, och dessutom var de inte så keliga. Han står först och kikar på en grupp fluffiga, grå kattungar som var förbaskat söta, men så faller hans blick på något annat. I en bur står en liten kastanjebrun råtta med tassarna mot gallret och morrhåren vibrerar medan den nosar i luften. Chris sträcker fram ett finger, som råttan luktar lite på. Chris ser mot sin far.