Christian Malford (bakgrund)

Rollspel: SH
Land: England (Wiltshire)
Rang: Elev
Elevhem: Hufflepuff

Bakgrund

Regnmolnen hängde tunga över Chippenham i Wiltshire dagen då en pojke fick sitt antagningsbesked till Hogwarts. Ingen av dem blev väl direkt förvånad när det kom, då det varit väntat en längre tid nu. Det var med både stolthet och sorgsenhet Robert Malford tog sin son med till Diagongränden via flampulver ifrån det slitna huset i en by mellan Bath och Swindon. Pappan hade sparat pengar i flera år för att kunna köpa sådant som pojken skulle behöva för att kunna gå på Hogwarts.

Hos Ollivanders valdes en fin trollstav ut – 11 tum, järnek med hjärta av fågel Fenix-fjäder. Egentligen hade pojken velat ha den längre, 15”-staven, men de hade inte råd med hur mycket som helst. Skolklädnaden han skulle använda hade tillhört hans storebror George. Pojken tyckte inte om att prata om sina syskon. George, lillasyster Jeannie och mamma Madeline hade nämligen omkommit i en olycka några år tidigare (det var därför de aldrig längre använde kvastar som transportmedel), så nu var det bara de två kvar. Att förlora hustrun och två barn var en ekonomisk förlust såväl som en känslomässig. Det hade varit knapert redan innan, men att nu bara ha en inkomst, och en lågavlönad sådan, även om det nu bara var två munnar att mätta… Nej, livet var inte lätt. Ibland föredrog Bob att dränka sina sorger på stampuben The Red Lion… nå, ganska ofta i själva verket. Det var som att rollerna var ombytta: barnet var den vuxna och den vuxna var barnet som behövde tas omhand. Pojken hade fått hämta hem Bob från puben så många gånger att han på senare tid legat och gråtit sig till sömns eftersom myndigheterna säkert skulle knacka på vilken dag som helst och föra bort honom. Brevet från Hogwarts kom som en räddning för honom, även om han oroar sig för hur hans far ska klara sig på egen hand.

—

Pappan beundrar sin son, där de stod på Perrong 9¾ den första september och väntade på att klockan skulle bli elva. Bob rättar till sonens hoplappade glasögon (det är liksom bara så många gånger “Occulum Reparo” ger ett perfekt resultat…) och rufsar om i hans halmblonda kalufs. “Du skulle allt behöva ett par nya glasögon, Chris,” säger han med en något skamsen, och lätt ogillande, min. “Vi har inte råd med det, pappa,” svarar Christian Malford ursäktande. Inte för att han, en elvaårig pojke, skulle behöva ursäkta sig inför sin far, som ju trots allt var deras enda inkomstkälla, men… Han är väl helt enkelt sådan – typen som ofta ber om ursäkt för allt, även sådant de inte själva kan påverka. En titt på klockan avslöjar att den är två minuter i elva. Stora, vita ångmoln pyser fram ifrån det röda loket och stinsen går runt och påminner alla om den nära förestående avfärden genom att blåsa i sin visselpipa. Några senkomna elever skyndar sig upp på tåget. Christian skyndar sig att krama om sin far, som han tyckte så mycket om. “Sköt om dig.” “Det vet du att jag gör, pappa. Lova mig att du tar det lugnt med drickandet.” Bob dröjer ett tag innan han till sist svarar, “Jag ska försöka.” Sonens klarblå ögon visar en lött besvikelse, men han försöker dölja det bäst han förmår. “Vi ses,” säger Bob och lösgör sig ifrån omfamningen. “Du får ju inte missa tåget.” “Jag älskar dig, pappa.” “Jag älskar dig också, Chris,” är han inte sen att svara. Vid Merlins skägg, pojken var allt han hade kvar! “Så, se dig till att komma iväg nu. Skicka en uggla om du skulle sakna gamle farsgubben, din! Ha det så bra nu och lycka till vid sorteringen! Skriv och berätta var du hamnar!” Den lilla elvaårige pojken hoppar upp på tåget och vinkar sorgset till sin far medan Hogwartsexpressen börjar puffa ut från Perrong 9¾ på King’s Cross-stationen. När han inte längre kan se Bob går Chris och sätter sig i en ledig kupé.

Timmarna tickar på, och under tiden har några äldre elever kommit in i kupén och satt sig ned. Chris säger inget till dem, utan tittar ut genom fönstret istället, på det vackra, förbipasserande landskapet. Det hade inte riktigt blivit höst än. När vagnen med förfriskningar rullar förbi skakar han bedrövat på huvudet. Alla de där smaskiga godsakerna…! Men han hade inga pengar till snask. Istället hade han några små McCoy’s-påsar och några torra skinksmörgåsar. Ingen direkt festmåltid. Han hade visst fått med sig en förpackning godis också, upptäckte han till sin stora förvåning. Bounty! Inte riktiga Bounty, utan den billiga kopian ASDA tillverkat själva. Nå, det spelade ingen roll för honom, eftersom han väldigt sällan åt godis. Saker med kokos i gillade han, dock! Christian märkte inte ens att de andra människorna i kupén inte köpt något de heller. Han hade fullt upp med att smaska på sina torra smörgåsar och dricka sin saft (återigen en av ASDAs egentillverkade produkter). Först reagerar han inte när en röst säger, “Samosa?” och håller fram en plastlåda, eftersom han inte tillhör sällskapet i fråga. “Hallå? Hej? Vad heter du?” försöker rösten igen. Till honom! “Öööh…” svarar han osäkert. “Chris… Christian Malford.” “Vill du ha en samosa, Chrischristianmalford?” “Vad är det för något?” Han känner sig jättedum för att fråga något alla säkert tyckte var fullt uppenbart, men han hade inte mycket erfarenhet av indisk mat. Inte mer än hemmagjorda saker, men det var ju inte alls samma sak. “Ungefär som vårrullar,” förklarar den äldre pojken som Chris först nu märker är av asiatiskt ursprung, precis som en av flickorna i sällskapet. “En sorts kött- eller grönsaksfyllning som ligger i ett kuvert av spröd deg, som sedan friterats. Jättegott!” Christian ser osäkert på honom, men den äldre pojken ler bara vänligt till svar och sträcker fram plastburken lite uppmuntrande. De där människorna verkade ju trevliga i alla fall… Han tar samosan högst upp i högen och biter försiktigt i den. Den var inte alls särskilt kryddig, faktiskt. Han hade förväntat sig något jättestarkt! “Tack,” mumlar han fram mellan tuggorna. “Jäddegodd.” “Du är ny, va?” Chris nickar för att bekräfta detta. “Vilket elevhem tror du att du kommer att hamna i?” “Jag vet inte,” säger han efter en stunds funderande. “Jag hade ingen aning om att det ens FANNS elevhem när jag började!” fortsätter pojken, som ju naturligtvis antog att Chris var mugglarfödd, och därför inte visste. Nog för att Bob och Maz varit mugglarfödda, men… inte deras avkomma, trots allt. “Ravenclaw är inte för mig,” fortsätter den blivande förstaårseleven, som inte tog illa upp över att det antytts att han hade mugglarföräldrar. “Slytherin hoppas jag få slippa! Det blir Gryffindor eller Hufflepuff. Pappa var Hufflepuff, mamma Gryffindor.” George hade gått i Gryffindor, men George fanns inte längre. Det var hans gamla skoluniform han hade med sig. Mamma hade sytt den själv. Hon var bra på att sy, vill han minnas. Chris förtränger snabbt minnet, eftersom han annars bara blev ledsen. “Då hoppas vi på Hufflepuff!” förkunnar pojken bestämt, med glimten i ögat. Christian nickar bara lite till svar, osäker på vad han ska säga, och äter istället upp samosan.

Efter en stund dyker en sportig flicka upp utanför kupén. “Hej hej allihop! – Bandh, schyssta kläder! Adam, du har fortfarande inte ångrat dig? Synd, du hade passat bra som Vaktare. Du då, Sal? Vadå, inte vill bli Jagare? Tänk om vi förlorar en massa chanser till att vinna elevhemscupen på grund av dig? Skamligt, hörru! – Blir det någon midnattsfest i år, Sanj? Det var ju typ ÅR och DAR sedan den senaste!” Till slut hämtar hon andan och får syn på Chris. “Hej hej! Josephine Tegan heter jag, men kalla mig Jo. Jag är en av prefekterna i Hufflepuff, och kapten för Quidditchlaget. Om du behöver hjälp är det bara att fråga! Vem är du?” “Christian Malford.” “Gillar du quidditch, Chris?” “Lite grann.” Hon ser nästan lite stött ut, som om han precis förolämpat henne personligen. Sedan ler hon finurligt. “Bra, det är något du kan jobba på hela året, så kan du få spela med oss när du börjar tvåan!” Jo är också redan på det klara med i vilket elevhem Chris ska gå. Han önskar att han själv var lika säker på saken. “Vi ses sen!” kvittrar hon och kilar iväg bort i korridoren.

—

“Hög tid att byta om, eller vad säger ni?” De tar på sig sina svarta klädnader över sina andra kläder utan att tänka det minsta på hur de ser ut, men Chris är plågsamt medveten om sina begagnade kläder. Inte för att de är använda förut, det var alla äldre elevers (om de inte behövt skaffa nya på grund av att de vuxit ur de gamla), utan för att han skulle börja ettan och hans klädnad passar inte särskilt bra, den är klart och tydligt flera år gammal – och dessutom välanvänd. Han sitter tyst och skäms lite i sitt hörn, men ingen av dem andra verkar lägga märke till hans klädval. Tänk om de skulle skratta åt honom sedan, bakom hans rygg? Tyvärr gör de dystra tankarna att han inte alls skiner upp, utan snarare ser riktigt moloken ut. Inte har han något husdjur att muntra upp sig med heller. Bob hade föreslagit att de kunde ta på sig stövlarna och ge sig på jakt efter en padda åt honom, men Chris tyckte inte om paddor, och när istället råttor kom på förslag så var ju vilda råttor inte direkt keliga och tama, som Chris påpekade, och dessutom skulle de ju inte längre vara fria. Om någon hade fått för sig att upplysa honom om den franska revolutionens tre slagord – Frihet, Jämlikhet, Broderskap – så skulle de hittat en hängiven supporter i den pojken.

—

Tåget stannar i en stor ångpuff på stationen i Hogsmeade, och eleverna är inte sena att kliva av, alla lyckligt och förväntansfullt tjattrande. “Förstaårselever häråt!” “Där har du samlingsplatsen, Christian. Om du går dit så kommer du och dina blivande klasskamrater tas med till slottet. Vi åker i vagnar nämligen… fast det vet du ju säkert redan.” Sanjeev ler lite fåraktigt, i synnerhet som Chris nickar som att han redan har hört det där förut. “Lycka till vid sorteringen!” säger Bandhura. “Vi håller tummarna för dig!” instämmer Sally. “Vi ses senare!” avslutar Adam, innan de fyra vännerna masar sig igenom folkmassan och vidare bort mot de hästlösa vagnarna. Chris känner sig inte särskilt peppad ändå. De har säkert redan glömt honom.

—

“Christian Malford!” Den blonda pojken med de rufsiga lockarna går upp på den lilla upphöjningen framför lärarbordet och är definitivt plågsamt medveten om att hans kläder var pinsamma. Några viskningar hade alltid hörts borden emellan, men nu åtföljdes en del av dem med hånskratt ifrån Slytherins bord. Som svar viskas det upprört vid ett annat bord, innan några händer därifrån vinkar glatt och uppmuntrande emot honom. Jo gör tummen upp, dessutom, med bägge händer! Någorlunda stärkt av stödet (de hade inte glömt honom!) från i alla fall ETT av borden lyfter Chris på den luggslitna Sorteringshatten och drar ner den över öronen. Eller ja, inte så mycket drar, förresten, den snarare faller av sig självt. “Åh, en Malford,” mumlar hatten i hans öra. “Jag minns din bror… en solklar Gryffindorare, liksom mor din, vill jag minnas, medan din far… jaa… Hufflepuff, inte sant?” Hatten tycks fundera en stund. “Förvisso finns där en del mod, men mer en sorts lojalitet… en strävan att alltid göra sitt bästa, och ingen möda skys för att hjälpa andra. Rättvisa och sanning är dina stora kvaliteter… Ja, ingen tvekan om saken. Det är klart du ska vara i—” Chris hörde aldrig egentligen vad hatten skrek ut i Stora Salen, för han blev alldeles för omtöcknad av upplevelsen för att minnas riktigt vad som hände. Han hade tydligen lyckats få av sig hatten i alla fall, verkade det som, och gått bort mot bordet som fört mest liv. “Starkt jobbat, Malford! Jag visste att vi skulle få se mer av dig!” hör han en tjej hojta, men resten är han inte medveten om. När han flera timmar senare ligger och försöker sova är det fortfarande orden “Starkt jobbat, Malford!” som ringer i öronen. Han somnar med ett leende på läpparna.

—

Christian Malford är en ganska blyg och försiktig pojke, som inte vill släppa folk alltför nära inpå livet. Han tänker ofta på (och saknar) sin mamma, men även syskonen saknar han mycket. Han är inte särdeles ensam – han har flera jättebra kompisar – men ibland behöver han vara själv och tänka. Han tänker nämligen förskräckligt mycket, vilket gör att han ofta har ont i huvudet. Han är strävsam och inte rädd för att ta i om så behövs, och han må vara envis ibland, men han är inte den som alltid ska ha rätt. Skolan går hyggligt, men han är inte så intresserad som han borde vara. Han sitter hellre och luktar på blommorna…

Unge herr Malford ställer alltid upp för sina vänner, och han är lite utav en trofast gammal hund. Inget kan få honom att förråda en vän – så länge vännen har rättvisan på sin sida, då. Han är inte dum, nämligen. Skärpt, visst, men inget utöver det vanliga.

Chris tappar sällan humöret, utan brukar vara lugn, sansad och stabil. Han tänker gärna en stund extra än kastar sig in i något han sedan tvingas ångra. Ibland har han svårt för att uttrycka sig verbalt, och har då en tendens att blanda ihop ord, eller till och med stamma. Det brukar lösa sig om han får varva ner och jorda sig lite. Lillgammal är han också i det att han oftast verkar vara betydligt äldre än vad han faktiskt är.

När han var liten tyckte Chris mycket om att titta på “Thomas the Tank Engine” och har alltid velat ha ett fint Märklin-tågset, men hans föräldrar har aldrig haft råd (eller plats) med något sådant. Inte för att det spelar honom så stor roll EGENTLIGEN. Han tycker det är roligare att så saker i trädgården och sedan sköta om dem, eller klippa gräset (han brukar klippa grannarnas gräs på somrarna för att tjäna en liten slant, som han sparar), eller måla staket (ytterligare några små slantar ifrån grannarna). Han har även delat ut tidningar på helgerna. Eftersom han tycker om att vara ute brukar han vara lite solbränd. Som person tycker han om att hjälpa andra, och förväntar sig inget mer än ett tack som svar. Därmed inte sagt att han låter sig utnyttjas: han vet bättre med sig än så!

Det är fortfarande för tidigt för honom att veta vad han vill bli när han växer upp, men han vill varken bli brandman, polis eller astronaut i alla fall. Han nöjer sig med trädgårdsmästare eller något. Något som gör att han kan vara utomhus och använda händerna mycket, och som han inte blir sönderstressad av. Han vill ta det lugnt, och önskar att andra kan stressa ner de också. Var sak tar sin tid, är hans motto. Han vill att världen ska förändras till en bättre plats, men vet inte att han själv kan hjälpa till att få det att ske.