Systerlig utpressning
”Cindy, jag behöver din hjälp med en sak.”
En oskyldig fråga, kan tyckas, för hon ansträngde sig för att låta oskyldig. Det var alltid bra att börja med att invagga folk i säkerhet, hur falsk den än var, om man ville att de skulle gå med på det man ville att de skulle göra åt en.
”Kan det vänta? Jag har en uppsats jag måste få färdig.”
En uppsats som hon inte hade velat sitta med på lovet, men som hon hade varit så illa tvungen att sitta med, vilket inte gjorde henne på allra bästa humör.
”Nej, det kan vänta…” säger Cassandra svävande, ”om du tycker det är värt priset.” Det var dags att gå från oskyldig till att mena allvar nu.
Cindy ser frågande på systern. ”Priset?”
”Ja, om du tycker det är värt att mamma och pappa får reda på att din bästa vän inte är av… fin familj, så att säga.”
Mugglare, närmare bestämt. En smutsskalle, och hennes egen syster umgicks med henne som om det var något naturligt! Det var inte naturligt alls för en Christie att umgås med mugglare. Inte när de hade varit så försiktiga med att behålla sitt rena blod genom åren! Cindy såg något annorlunda på saken, och tyckte snarare att familjens renblodshysteri snarare riskerade att göra dem inavlade än något annat. Dessutom tyckte hon inte om att få sin enda riktiga vän kritiserad.
”Lämna Zoe utanför detta!”
”Just det, det var så hon hette. Tack för påminnelsen,” ler Cassandra överlägset, eftersom hon faktiskt hade glömt Zoes namn. Å andra sidan, varför skulle hon bemöda sig med att komma ihåg en Ravenclaw-smutsskalles namn? ”Var det inte hon som stal igelkottar ifrån en Förvandlingskonst-lektion en gång?”
”Det är mellan henne och hennes elevhemsföreståndare,” svarar Cindy, som verkligen tyckte att den saken absolut inte hade med Cassandra att göra alls. Det rörde henne inte själv heller, för den delen, så hon hade inte brytt sig om att lära sig detaljerna utantill.
”Ah, professor Amend,” filosoferar den två år yngre systern. ”En mugglarälskare så det skriker om det. Fast det gör ju du också, å andra sidan. Älskar mugglare.”
Nu gick hon från att vara irriterande till att vara skrattretande. Nog för att Cindy tyckte väldigt mycket om Zoe, men… men inte på DET sättet.
”Jag är inte kär i Zoe om du trodde det,” svarar hon därför, i en ton som föreslår att Cassandra har ett antal skruvar lösa om hon nu trodde på en sådan sak.
Cassandra kan inte låta bli att småle. Det här roade henne, vilket var trevligt, med tanke på att det annars inte var särskilt mycket som verkade roa henne. Att vara road var sådant som tycktes hända andra människor.
”Jag tror inte, jag VET att du inte är kär i henne,” svarar hon avfärdande, gör en konstpaus och sedan fortsätter. ”Jag vet också vem du ÄR kär i, och det tror jag våra föräldrar skulle tycka var mycket opassande. De skulle nog ha både ett och två ord att säga om saken…”
”Hur så?” Hon försöker låta obekymrad, men kan inte låta bli att låta något misstänksam. Vad visste hon egentligen?
Cassandra låter inte svaret vänta på sig. ”Angel Field, av alla människor?” säger hon, som att hon inte kan tro det själv. ”Snacka om att du har dålig smak, syrran.”
Cindy sväljer nervöst och känner sig plötsligt kallsvettig. ”Hur…?”
”Hur jag visste? Du ser ut som en kärlekskrank hundvalp så snart hon visar sig och du är plötsligt väldigt intresserad av Gryffindors quidditchträningar. Till exempel.”
Det var inget större detektivarbete som hon hade behövt göra för att komma till den slutsatsen. Systerns dagboksanteckningar hade varit ganska upplysande, exempelvis.
”Vad vill du av mig?”
Haha, det fungerade verkligen! Inte för att hon tvivlat, förstås. Hon hade manipulerat och utpressat sina syskon ända sedan hon kom på hur man gjorde, och vilka resultat det kunde ge.
”Att du berättar för mig allt som du vet om släkten Schrödiger i Tyskland.”
Det var konstigt. Cindy hade snarare trott att Cassandra ville att hon skulle skriva en uppsats åt henne eller något sådant. Det här var ganska enkelt. Nästan lite FÖR enkelt.
”Vi har en bok om dem. ’Dödsänglarna’ heter den, finns i biblioteket.”
Var det verkligen allt hon ville? Ha information om en tysk magikersläkt? Av någon anledning betvivlar hon detta. När det gällde Cassandra var det alltid något mer hon ville.
”Kanske letar jag upp den, men då måste jag veta att den är värd besväret,” förklarar Cassandra torrt. ”Är den det?”
”Ja, det tycker jag,” svarar Cindy, som inte hade läst den, men hade sett den och bläddrat lite i den. ”Det är inte så mycket jag vet i detalj och så, men de var sju syskon i alla fall.”
”Det fanns fler än sju,” avbryter den yngre flickan.
”Ja, men de det handlar om är sju av dem,” säger Cindy tålmodigt. ”De begick hemska brott under Andra Världskriget och avrättades som krigsförbrytare efter krigsslutet.”
Varför ville hennes lillasyster veta detta? Vad i hela fridens namn tänkte hon göra med den informationen? Det var konstigt, och hon var ganska säker på att hon inte skulle vilja veta orsaken. Det var inte så kul att medge, men ibland skrämde Cassandra henne, och ganska ofta gjorde hon henne illa till mods. Det var något fundamentalt fel på henne, som Cindy inte riktigt kunde sätta fingret på.
”Vilken sorts brott?” undrar Cassandra uppfordrande, vars nyfikenhet definitivt hade väckts nu. Om de hade varit soldater var det inte så intressant, men kanske hade de gått till historien genom att ha dödat ovanligt många eller något sådant? Tysk effektivitet kallade man sådant.
”Olagliga medicinska experiment på mugglare i koncentrationsläger. Tortyr. Sådant. De lekte med döden på de mest vidriga sätt, så därför kallade man dem Dödsänglarna. Ganska läskig bok, faktiskt.” Cindy ryser vid minnet. Det var tur att de få bilderna var svartvita, för de var kusliga nog som det var. Motbjudande, rent utav. Högar med armar och ben som låg avskurna och kastade åt sidan. ”Bara en av syskonen överlevde 1940-talet, men hon var inte en av dem. Hon gifte sig med en engelsman, men jag har för mig att de dog i någon sorts olycka. Kolla upp det i någon av årsböckerna, där står nog mer om det, för jag tror inte att det står om det i boken.”
”Årsböcker? Okej, visst, jag ska kolla. Och ’Dödsänglarna’. Tack.”
Hon TACKADE henne? Nu var världen verkligen skev. Så länge Cassandra tyckte att det hon sagt var användbart, så att hennes hemlighet var säker ytterligare ett tag, så kunde det kvitta om hon sade tack eller inte.
”Varsågod,” svarar Cindy och återgår till att skriva på sin uppsats medan lillasystern skyndar sig därifrån.
Det krävde lite letande, men hon hittade boken, och började bläddra ivrigt i den. Hon satte sig i en av fåtöljerna i biblioteket och började läsa. Tid och rum glömdes bort, och det var bara hon och de sju tyska syskonen som existerade. Sju syskon som på ett beklagligt sätt tycktes fungera som en inspirationskälla för flickan. Deras uppfinningsrikedom var verkligen inte något hon kunde mäta sig med. Kanske med lite övning… Kanske…