Släktträdsforskning

Cassandra Christies fingrar löper utmed bokryggarna i familjebiblioteket. Många utav böckerna var gamla, några hundra år kanske, en del var ännu äldre. När hon når en tjock, dammig volym stannar hon upp. Fingrarna sluter sig om bokryggens topp, så att hon kan dra ut den. Andra handen får också hjälpa till, eftersom det är en tung bok som är mer än en handsbredd bred. Familjen Christies släktkrönika. Hon stönar till när boken faller ner i famnen på henne, tung som den är, och hon släpar över den till en läspulpet. Boken faller ner med en duns. Cassandras grå ögon reflekterar en sorts spänd förväntan, som bara ökar när hon slår upp första sidan.

En gång i tiden hade de hetat Christièr och kommit från någonstans i Frankrike. Kanske fanns det fortfarande Christièr-folk där. Kanske gick de på Beauxbatons. Kanske kunde hon hitta en bok någonstans som kunde berätta mer om dem. Tanken att ha levande släktingar utomlands, även om de var avlägsna, gillade hon. Det kunde betyda tillfällen.

Några hundra år efter att Guilbert Christièr lämnat sin bror Debois kvar hemma i Frankrike bytte de namn till det mer anglifierade Christie. Hon var osäker på var i Frankrike familjen kommit ifrån, men de hade slagit sig ned i North Yorkshire efter den normandiska invasionen i mitten av 1000-talet. Nu bodde den här delen av släkten i ett väl tilltaget men dystert, gammalt hus, Hill House.

Det var något som inte riktigt stämde med Hill House. Vinklarna var något, bara en gnutta, fel och det gav ett ganska kusligt intryck. Dörrar slog igen av sig själva och det var ganska mörkt där inne. Lyckligtvis bodde de mitt ute på landsbygden, så de kunde leva sina liv relativt ostörda.

Fingret stannar på ett namn, Emmeline Salieri. Salieri? Kanske fanns de listade i ”Hvem äro hvem”? Hon letar upp den för att se, men där finns ingen Salieri nämnd. Hon är nära att ge upp, då hon minns att de även hade en ”Hvem äro hvem i Europa” också. Hur hade hon kunnat glömma en sådan sak? Det var ju en av hennes favoritböcker! Cassy drar fram den tunga boken och låter även den dunsa ner på läspulpeten, mitt uppe i släktkrönikan. Flinka fingrar bläddrar fram till bokstaven S och hon rör drömmande vid sidorna om familjen Schrödiger. Vad hade de egentligen gjort för att bli omtalade med så dova och förskräckta toner?

Salieri! Där var de ju! De kom ifrån Italien ursprungligen, verkade det som, men sedan hade de spritt ut sig lite varstans. Nu fanns de enda kvarlevorna någonstans i östra Europa. Tänk om de fanns på Durmstrang! Åh, vad skulle hon inte ge för att få gå där hon också? Förresten, fanns Christièr med? Hon bläddrar bakåt tills hon kommer till bokstaven C och jodå, där är de. Tyvärr stod det inget intressant om dem.

Boken förklarade att man kunde skicka efter kopior av släktträd om man ville. Christièr kunde vänta, men Salieri ville hon veta mer om, så hon går till ett skrivbord i hörnet av rummet och tar fram en bit pergament ur en låda. Bläcket i flaskan är becksvart och glänser på fjäderpennans metallspets. En kort stunds krafsande och så är det färdigt. Vant häller hon på lite sand för att torka upp överflödigt bläck och häller sedan tillbaka den ner i en bytta. Utmärkt! Nu behövde hon bara ha tag i en uggla också… och en galleon. Det var ganska mycket pengar för en bit papper, men hon hade sparat lite.

En stund senare ser hon efter ugglan som skyndar iväg med hennes beställning. De garanterade svar inom 48 timmar, så hon hade angett Hill House som adress. Nu var det bara att vänta.

Hon behövde inte vänta särskilt länge, för det verkade som att svaret kom med vändande post. Redan följande kväll dök en uggla upp med ett papprör adresserat till henne. Cassandra slet upp papperet och läste den medföljande lappen: ”Varsågod, här är släktträdet ni beställde!”

Det fanns mycket riktigt levande Salieri-släktingar idag! Namnen lät så främmande, så utländska. Anfadern fanns på 1500-talet, men hans fru var okänd. Det fanns bara ett stort frågetecken på hennes plats. Varför då? Det förtäljde bilden inte. Hon hittade Emmeline Salieri, som gift sig med Charles Christie II, och följer den linjen bakåt och… Schrödiger? Det är som att namnet slår henne mitt i ansiktet, så överraskad blir hon. Trudi Schrödiger, gift med Otreus Salieri. Men det kunde väl inte gärna vara SAMMA Schrödiger-familj? Det var säkert bara en tillfällighet. Ett vanligt namn eller så. Det fanns bara ett sätt att ta reda på hur det låg till. Raskt skriver hon ihop en ny beställning och länsar sin spargris på de sista slantarna.

Väntan kändes längre än vad den egentligen är och hon fick flera tillsägelser för att ha varit disträ under dagen, men det var ändå värt det, för när nästa papprör dyker upp i klorna på en postuggla får hon det bekräftat. Det flöt Schrödiger-blod i hennes ådror!

Det mest spännande var hur större delen av släktträdet hade huggits av i samband med Andra Världskriget. Hade de krigat hela bunten, på något sätt? Krigat och dött utan att kunna föra släktnamnet vidare – en skymf mot familjenamnet var det och inget mindre! Det är då hennes blick faller på ett av namnen, Ilse Schrödiger, och hur hon levde till ända in på 1960-talet, ihop med en Cornelius Coggles. Såå, de förde generna vidare, även om namnet inte hängde med.

Det fanns till och med en levande släkting – Cosmio Coggles, Caramellkungen. Han som skulle öppna en godisbutik i Hogsmeade nu i höst! Samma höst då hon skulle få lov att gå på Hogsmeadeutflykter! Cassandra ler nöjt för sig själv. Hon behövde bara vänta några få veckor till…