Cassandras julklapp
VARNING: Innehåller en något störd flickas dödande av en fågel.
Det lovade att bli en grådisig juldagsmorgon. Frosten låg som ett täcke över de månbelysta kullarna runt Hill House och den tolvåriga Cassandra var redan uppe, trots att klockan inte var mer än fem på morgonen. Hon hade vaknat av en duns mot fönsterrutan. Resten av familjen sov tungt fortfarande, men hon tyckte om morgonen. Det var så stilla och tyst överallt, och hon kunde vara alldeles för sig själv.
Noga påbylsad med varma kläder gick hon ut köksvägen, noga med att vara så tyst som möjligt för att inte väcka någon. Att hon inte ville väcka någon var inte av hänsyn till deras skönhetssömn, utan helt enkelt att hon inte ville få någon som tyckte att det var på tok för tidigt för henne att gå ut på egen hand.
Hennes varma andedräkt bildade ett moln framför henne när den mötte den kalla, mörka morgonluften. Om några timmar skulle småsystrarna vakna och skynda sig ner till granen för att slita upp sina presenter. Givetvis skulle de få fler presenter än hon själv, men det var hon van vid nu, och hon brydde sig inte längre.
Det enda som hördes var hennes egna andetag, och frasandet av frosbitna grässtrån under hennes skosulor. Det var inte svårt att hitta var hennes rum låg. Det var på andra våningen, åt baksidan till, och hon kände huset och dess omgivande marker utan och innan. Nedanför på marken under hennes fönster låg en liten fågel, vars vinge verkade vara bruten. Hon visste inte vad det var för sorts fågel, men för hennes del spelade det ingen roll. Med ett litet leende lyfter hon upp den skadade fågeln så försiktigt och kupar den i sina händer, så att den inte ska flaxa och ramla ner och skada sig ännu mer. Hon hyssjar vänligt åt den, samtidigt som hon inte går tillbaka in i huset, utan istället går hon iväg åt motsatt håll, bort över kullarna. När hon kommit ur synhåll för huset gömmer hon sig i ett buskage, där hon sätter sig ned på knä och klappar fågeln på ett lugnande sätt.
“Så ja, så ja,” manar hon stilla. ”Allt ska bli bra.”
Den lilla fågeln studerar henne med vänliga ögon. Den vet inte om den ska vara rädd för människan eller inte. Det verkar ju som att människan vill väl, i alla fall, så den gör inget motstånd, utan litar till att allt ska bli väl, precis som hon sagt.
I nästa stund får den ingen luft. Den försöker flaxa och komma undan, men smärtan från den brutna vingen gör försöken kraftlösa. Den kan inte yttra några ljud, utan kan bara röra näbben i ett ljudlöst skrik. Sedan blir allt svart. Det inre ljus som varit i de svarta pepparkornsögonen är släckt. Människobarnet ler fortfarande för sig själv.
”Så ja,” säger hon lika mjukt och stilla som förut.
Cassandra tar av sig sina vantar och stoppar ner dem i vardera ficka, ur vilken den ena av dem hon plockar fram en liten kniv med ett mörkt blad, och för den över den livlösa fågelns hals. Noga med att inte få något blod på kläderna så låter hon den fortfarande varma vätskan färga hennes fingrar. Hon ler exalterat för sig själv. Vilken julklapp hon hade fått! Det var mer än hon hade kunnat önska sig… och det var precis detta hon hade behövt. Inte en kotte fanns i närheten och hade kunnat se henne, utan hon hade kunnat göra precis det hon längtat efter så länge.
Hon satt med den döda fågeln i händerna en stund, uppfylld av en upprymd känsla i både mage och bröst, innan hon tänker att det är dags att gå tillbaka. Hon vill inte, men det var trots allt kallt ute, och hon behövde smita tillbaka till sitt rum utan att bli sedd. Fågeln lät hon vara där den var – det finns alltid djur som behövde lite hjälp på traven när det gäller mat så här dags på året. Hon gick bort till en porlande bäck i närheten, där det fanns ett litet vattenfall, som bara frös till is när det varit riktigt kallt bra länge, och det hade det inte varit än. Det iskalla vattnet fick det att brännas om fingrarna, men hon var tvungen att tvätta bort blodet både ifrån händerna och kniven innan hon gick in, för om någon såg henne så skulle det bli obekväma frågor. Med blod på händerna skulle det vara svårt att hitta på en bra ursäkt till varför hon varit ute, men utan… Hon hade inte kunnat sova utan gått på en liten promenad, bara.
Lyckligtvis så skulle solen snart komma och värma upp omgivningen lagom för att smälta frosten, så att man inte kunde se hennes fotspår och följa dem, och följande natt skulle ny frost bildas. Sina stela och värkande fingrar sticker Cassandra in i sina vantar igen, och smyger tillbaka in i huset. Hon lyckas ta sig osedd till till sitt rum, eftersom alla fortfarande låg och sov, där hon tar av sig ytterkläderna och allting annat också, hoppar i nattlinnet och går och lägger sig igen. Hon lägger händerna under kinden för att värma dem, men också för att hon fortfarande kan minnas lukten och värmen av den lilla fågelns blod.
”God jul,” önskar hon sig själv och med ett stilla leende somnar hon igen.