TFL2c – Chris

Christian Malford blir apglad över att komma in i Trollformellära-klassrummet och hittar där en professor i sina bästa år, med glasögon på nästippen, glimten i ögat och leende i mungiporna.

“Goddagens, Malford!” hälsar Aurelius Bexhill vänligt när han får syn på pojken. “Det var ett tag sedan. Allt frid och fröjd?”

“Ja, tack, professorn!” säger Chris, som försökt lappa ihop sina glasögonbågar med några plåster för att de överhuvudtaget ska stanna kvar på huvudet på honom. “Hur är det med er, sir?”

“Strålande, strålande!” Aurelius ler lite mot pojken, och hoppas lite för sitt stilla sinne att det är en framtida Spiritism-elev han språkar med. “Nå, är ni redo för dagens lektion?”

Chris nickar lite, så att de blonda lockarna dansar runt huvudet. Han vet inte riktigt var Marjorie är, men han kan faktiskt gå på lektioner själv ju. Han BEHÖVDE ju inte nödvändigtvis vara med henne JÄMT…

“Kalas!” Aurelius ser sig runt i rummet men hittar inga fler elever än. Hade pojken varit så tidig? “Hm,” säger han därför. “Kan ju visa er en lite lustig sak medan vi väntar, i och för sig…” säger han och kikar på Chris. “Var har ni trollstaven?”

“Här, sir!” kommer svaret, när väl Chris grävt fram sin elva tum långa järneksstav ur ryggsäcken. “Jag är redo!”

“Då så…” Professorn gräver fram ett tomt pergament ur en låda och säger “Aparecium!” samtidigt som han slår lite lätt med staven mot det. Chris ser nyfiket på och undrar vad som ska hända, eftersom ingenting verkar hända. “Äsch, fel pergament,” konstaterar gubben och gräver fram ett annat. “Aparecium!” försöker han igen, och den här gången framträder ett banalt kärlekspoem. Chris’ ögon blir stora.

“Häftigt!” säger han förtjust, men när han börjar läsa sneglar han lite frågande mot läraren.

“Eh,” svarar denne, “det var ju bara en dikt. Det är ju inget kul.” Som svar på detta tar han fram en packe pergament ur en låda. “Du säger Aparecium samtidigt som du slår lite med trollstaven mot pergamentet. Det finns en sagolikt rolig bild på mig däri, vill jag minnas! Vi får ta och hitta den, tycker ni inte det, Malford?”

Aurelius skrockar roat för sig själv, medan Chris inte riktigt vet vad han ska säga. Till slut bestämmer han sig för att svara “Ja, sir,” och låta det vara. Han tar ett av pergamentstyckena och harklar sig. “Aparesium!” Inget händer. Han försöker flera gånger.

“Aparecium,” rättar Aurelius. “App-arr-eee-shium. Man får ha tungan rätt i mun!”

“Aparecium,” försöker Chris igen och efter några försök framträder en bild som han inte riktigt vet om han vågar skratta åt eller inte. “Umm,” säger han. “Sir?”

Det som finns på pergamentet är mycket riktigt en festlig nidbild på Spiritism-professorn, där han dansar folkdans tillsammans med några spöken. Aurelius skrattar sig nästan fördärvad när han ser den, men lyckas pipa fram tio poäng åt Hufflepuff mellan skrattsalvorna. Chris vet fortfarande inte om han vågar skratta eller inte. Eftersom professor Bexhill verkar vara ganska avslappnad i alla fall, så tar han och börjar skratta muntert han också – bilden var trots allt mycket skojig.

När de två hämtat sig så står det inte länge på förrän andra elever börjar dyka upp också, så han samlar in pergamenten igen och blinkar lite mot Chris.

“Kära elever! Mina damer och herrar! Lite tystnad om jag får be! – Tack!” Han spanar ut över klassen. “Läggom edra trollstavar i labbarna, liksom sålunda!” Han lägger sin trollstav ovanpå handflatan – Chris och de andra gör likadant. “Säg nu allihop samtidigt, ‘Peka åt norr’!”

Ett flertal trollstavar i klassrummet vänds genast i samma riktning. Chris är en av dem. När de fått öva ett tag på flera olika väderstreck så är det tydligen nog.

“Bra bra, då ska vi se… Scriptura trollstav!” Han håller upp trollstaven i vädret och ritar upp något som ser ut som ett stort #-tecken. Sedan placerar han ut små ringar och kryss i rutorna, tills han får tre i rad. “Magnifikt onödig trollformel oftast, men ändå en kul grej som avslutning på dages lektion. Säg först orden till staven håll sedan upp staven i luften. När du klämmer hårdare på den kommer det ut svart färg som svävar i luften. Svårare än så är det inte. Hopp och lek!”

Hoppar gör väl inte gossebarnet direkt, men leker gör han gärna, även om han inte riktigt vill erkänna det, för det var ju lite barnsligt. Han var ju 12 år gammal nu, trots allt! En svart droppe är allt som staven klämmer ut i början. Sedan sprutar den ut en svart bläckplump i luften. Efter det kan han långsamt få fram lite text, även om det ser ut som att han skrivit det med en halvtrasig reservoirpenna – inget bläck alls på några ställen, alldeles för mycket bläck på andra.
Postat: fre jul 28, 2006 4:47 pm

När alla elever fått leka en stund med “Scriptura”-trollformeln förklarar Aurelius lektionen avslutad. Eleverna samlar snabbt ihop sina saker och går därifrån, men Chris dröjer sig kvar. Professorn ler lite mot honom.

“Strålande jobbat, Malford! Fast det är inte därför ni stannat kvar, antar jag?”

Pojken skakar lite på huvudet. “Nej, sir. Jag undrar… vad är Spiritism egentligen, sir? När kan man läsa det och vad behöver jag göra om jag vill läsa det?”

“Håhåhå!” hoar gubben lyckligt. En som ville läsa hans favoritämne! “Spiritism är läran om våra eteriska vänner – de som avlidit men dröjer sig kvar i andeform av en eller annan anledning. Vi pratar lite om medialitet också… Att kontakta de andar som man inte kan se, men vet finns runt omkring oss ändå. De klassas inte som spöken, eftersom spöken är… ja, sådana som dröjt sig kvar. Andar kan vara ens nära och kära som avlidit, men de finns ändå kvar runtomkring oss, de vakar över oss och ser att vi har det bra.”

Han rynkar pannan lite över denna förklaring, för det var inte riktigt samma förklaring han brukade ge när folk frågade, och han vet inte heller riktigt varför han sagt det. Tyckte pojken att det kanske var en beskrivning som inte stämde överens med det han ville att ämnet skulle vara? Chris’ ansiktsuttryck var något svårtytt. Vad pojken sedan sade förvånade honom ännu mer.

“Gör de verkligen det, professor Bexhill? Vakar över oss?”

“Ja,” svarar Aurelius när han fått fundera en stund på vad han ska säga och varför pojken frågat. “Ja, det gör de. Om man har någon närstående som dött, så finns han eller hon aldrig långt bort, även om man kanske inte kan se honom eller henne. Det kan kännas tryggt ibland, att man aldrig i sanning är ensam.” Vad var klockan? Det var sista lektionen för dagen, så han hade tid att prata om pojken ville det.

Chris nickar lite och ser sig sedan lite hoppfullt omkring, samtidigt som han försöker att låta bli att börja gråta. Han var stor nu, och hans mamma hade varit död i flera år, dags att gå vidare… men det var så svårt. Han saknade sin mamma något oerhört. Visst att han hade sin pappa kvar i livet, därhemma i Wiltshire, men mamma var ändå mamma. Klumpen i halsen har vuxit sig så stor att han släpper ifrån sig en ofrivillig snyftning, vilket leder till att hans känslomässiga dammar brister, och han börjar gråta floder.

Aurelius låter dörren slå igen lite tyst, så att förbipasserande elever inte skulle se pojken gråta och reta honom för det. Han trollar fram en näsduk som han ger till Chris. Något hade ju hänt, uppenbarligen. Det var en svår situation. Han kände folk som kunde tala med andar, men han ville inte föreslå det för pojken, eftersom han inte ville ge honom falska förhoppningar eller framkalla någon sorts psykos. Om han ville läsa Spiritism, så var det lyckligtvis fyra år tills dess, och under den tiden bör han ha fått lite mer distans till saker och ting.

Först och främst hade han en tolvårig, hysteriskt gråtande pojke framför sig. Vad gör man med sådana? Eftersom Aurelius Bexhill råkar vara vänligt inställd till barn och ungdomar, så tar han en arm runt pojkens axel och leder honom till närmsta stol, där han sätter honom och drar fram en stol till sig själv också. Han säger inget, utan låter pojken gråta ut först. Det var säkert så att han kände att han inte kunde gråta i sovsalen, och när saker blir omkringburna på det där sättet… Nej, det är inte bra. Inte bra alls.

När han fått slut på tårar så sitter han och hulkar och snyftar istället. Bexhill räcker honom ytterligare en näsduk och sedan en kopp med varm choklad, som han trollat fram.

“Känns det bättre nu?”

Chris stammar fram ett “j-ja, t-tack s-si-hir,” och snyter sig i näsduken. Han tar emot chokladmuggen och tar sig en klunk, men det blir nästan så att han sätter det i näsan, eftersom han fortfarande snyftar.

Aurelius skjuter fundersamt ut underläppen och väntar på att tystnaden ska brytas. Han ville inte lägga sig i gossens privata angelägenheter, inte om inte gossen själv ville dela med sig av det. Om han varit hans elevhemsföreståndare, visst, då hade det varit en annan sak. Då hade det varit hans plikt att veta allt. Nu var han mer av åsikten att han borde hjälpa pojken ifall han kan… men han vill inte verka påträngande.

Chris har väl hunnit ner till ungefär halva muggen innan han samlat sig så pass att han kan säga något utan att det låter alltför hackigt.

“F-för några år sedan… t-tre-fyra kanske… så…” Han snyftar till. “Mina syskon dog.”

Aj sjutton, tänker Aurelius för sig själv. Det förklarar saken.

“Mamma också… flygolycka… bara pappa och jag kvar…” Han kniper ihop ögonen lite för att inte börja gråta igen, och tar sedan ett djupt andetag och dricker lite mer. Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta, eller om han ens behövde säga mer än det.

Ja, vad skulle man säga om det? ‘Jag beklagar sorgen’ lät så fullkomligt platt och menlöst. Ungefär lika meningsfullt och empatiskt som ‘det är många som ringer just nu, du är placerad i kö, var god dröj kvar i luren så tas du om hand så snabbt som möjligt’.

“Huh,” säger han medlidande, i brist på annat. “Så orättvist livet kan behandla en ibland,” säger han med en suck och klappar Chris på ryggen. Chris torkar sina tårar och snyter sig en sista gång. “Känns det bättre nu?”

“Mmmh,” svarar han först och rättar sig sedan. “T-tack, sir,” tillägger han med en sista gråtstamning. “Hur gör jag om jag vill lära mig mer om Spiritism?”

“Ser till att få minst A i Försvar Mot Svartkonster på GET-provet, så att ni kan välja Spiritism till sexan,” svarar den äldre mannen med ett uppmuntrande leende. “Ni är hemskt välkommen då.”

“Tack, sir.” Chris reser sig upp och vet inte riktigt vad han ska göra med näsdukarna, så Aurelius trollar bort dem lika lätt som han trollat fram dem. Han ler lite blekt mot läraren, eftersom det nu var den ANDRA läraren han brutit ihop inför. Den första hade varit Proteus Pimley, under Kvastflygningen i ettan. Han hade fått speciallektioner på grund av det. Han kunde inte låta bli att tycka om Pimley för det.

“Om det är för långt tills dess kan jag ge några förslag på böcker ni skulle kunna läsa.”

“Verkligen? Det vore jättesnällt, sir!”

Att se pojken gå från sprinkler till solsken värmde professorns gamla hjärta, så han ler tillbaka. “Om ni har tid, så kan ni följa med mig till mitt kontor, så ska vi se vad vi kan hitta som faller er i smaken.”

Ett tacksamt leende är allt som syns i pojkens ansikte, så Aurelius samlar ihop sina saker och låter pojken följa efter honom till dörren.