SYO – Angel Field (Angfiel)

Aurelius Bexhill är en man i sina bästa år, d.v.s. runt 80. Han har en krans av vitt hår runt huvudet, hjässan är kal, och de gammaldags polisongerna är väl tilltagna. Idag råkar han ha gammaldags, bruna kläder på sig. Han sitter i en mörkröd sammetsfåtölj, som har en rutig ullpläd draperad över sig. Det finns ytterligare en sådan i rummet, bägge är nära eldstaden som sprakar muntert. Det var kallt ute – snö, faktiskt – och alldeles efter jullovet. Vinden ven runt knutarna och snön överföll hans polisonger så han föredrog att hålla sig inomhus så här års.
På spiselkransen (ett ord det tog ca 20 minuter för Traxy att komma ihåg att “mantelpiece” hette på svenska) står två ljuslyktor. Mellan fåtöljerna har han för tillfället placerat ett bord med en liten hylla under. På hyllan under finns en plåtburk med torra digestivekex i, och ovanpå bordet står en robust kanna med två stadiga muggar bredvid. Om man kommer nära kan man känna en lätt doft av varm choklad.
Han har avtalat tid med en av femteårsflickorna, som han nu sitter framför brasan och väntar på, samtidigt som han är djupt försjunken i en dammig gammal bok.
Angel och Aileen har suttit åtskilliga kvällar och diskuterat om framtida yrkesval och annat sånt som hör till när man är i den åldern. Angel själv var en aning nervös över att erkänna vad det var hon egentligen ville göra. Professor Bexhill kanske skulle tycka att hon slösade bort sina fina betyg på ett sådant jobb, han skulle säkert vilja att hon skulle jobba på ministeriet eller något liknande, Auror kanske, men Angel ville inte det. Politik var nog tillräckligt intressant men ingenting som hon ville hålla på med hela livet. Hon har kammat till sitt korta blonda hår men det faktum att hon var tvungen att springa från sällskapsrummet för att hinna i tid till mötet har rufsat till det igen. Väl framme så knackar hon försynt på dörren och väntar på ett svar innifrån på att hon får komma in. Hon är inte den som öppnar dörren på egen hand även fast hon var precis i tid. Det kunde ju hända att Professor Bexhill hade någon där på besök innan henne och hon vill inte störa.
Vanligtvis brukade ett spöke titta fram med huvudet genom dörren och fråga efter ärendet och så, men inte idag. Han väntade ju faktiskt på en elev, och då hade han bett om att inte bli störd.
När han hör att det knackar på dörren tar han och går fram till den och öppnar.
“Angel Field, förmodar jag!” hälsar han och ber henne att stiga in. Klart att han kände igen henne – det fanns inte en quidditchmatch han missade!
Rummet är varmt och känns ombonat, på något sätt, även om det ligger i halvmörker med stearinljusljuset och brasan som enda ljuskälla. Han ber henne sätta sig ned i den fåtölj han själv inte sätter sig i.
“Får jag fresta med lite varm choklad?” Han kommer på en sak han skrivit i inbjudan och tillägger, “Åh, har du med dig någon ost, förresten? Jag har nog en burk marmelad här nånstans om du vill ha, annars.”
Angel nickar när professorn frågade om det var hon och faktum är att hon själv inte tänkt så mycket på att han borde känna igen henne från Quidditchmatcherna, fast skulle hon tänk på det så vore det självklart. Det är bara det att hon själv inte ser sig som en kändis på skolan trots att hon nog faktiskt är det för många. Hon sätter sig ner och känner sig inte lika nervös längre. Rummet var trevligt och professorn verkade snäll, väldigt snäll faktiskt. När tankar om Adam dyker upp byter hon snabbt ämne i sin hjärna och tackar ja till chokladen. “Ja tack jag tar gärna choklad.” svarar hon men stannar lite upp när professorn frågade om osten. Var det allvarligt? Skulle hon haft med sig en ost dit? “Eh nej…” svarar hon lite nervöst och flackar med blicken som att hon letar efter att en ost ska dyka upp från tomma intet så hon kan visa upp den för Bexhill, men det gör den inte såklart.
“Strålande,” svarar Aurelius och börjar hälla upp den ångande varma drycken i de två muggarna på bordet. “Det är lite varmt, så var försiktig,” manar han medan han sätter hennes mugg så att hon lätt ska kunna nå den.
“Ingen ost? Nå, det gör inget, det. Föredrar du digestive med eller utan marmelad?”
Han har tagit fram plåtburken som låg på den lilla hyllan under bordet och ställer den med locket öppnat på bordsskivan.
“Då så. Field! Alltigenom välspelade quidditchmatcher! När var det du började i laget? Var det i tvåan, redan?” Han väntar inte på svar innan han fortsätter. “Kanhända tänker ni er en framtid som quidditchproffs?”
“Med marmelad tack” svarar hon snabbt och tar för sig av ett av kexen som hon biter lite i kanten. Det skulle bli svårt att prata och tugga samtidigt och hon ville göra ett bra intryck hos sin elevhemsföreståndare och bra intryck gjorde man ändå inte genom att ha en massa mat i munnen. Quidditch? Angel har inte ens tänkt så långt att hon skulle kunna göra något med quidditchen senare i livet. Hon skakar lätt på huvudet. “Nej Quidditche är inte, jag menar, det är kul och jag är rätt bra på det va? Alltså vi har ju vunnit så jo jag kan det men inte på högre nivå tror jag inte. Jag har inte kollat på det så mycket och så men det är säkert riktigt svårt att komma in i nått lag och så..” börjar hon prata en aning osammanhängande som det lätt blirnär man ska försöka förklara något man själv inte riktigt har så stor koll på egentligen. “Jag är nog mer inne på Trolldrycker.” får hon ur sig och nickar lätt. Nu kanske det kommer in på rätt bana iaf när hon förklarar vad hon vill med sitt liv. Men det kanske inte räckte? Hon får helt enkelt se vad Bexhill säger nu.
“Marmelad, ja,” svarar Aurelius, och får en glasburk att flyga fram ifrån en hylla. “Skrumpfikonmarmelad,” förklarar han och sätter i en liten sked i burken. “Finns så det räcker och blir över på den här skolan, är jag rädd. Ta för er, bara.”
Han tar sig ett digestivekex och börjar knapra på det medan han lyssnar på flickans quidditchutläggning. Han nickar intresserat och hummar instämmande när hon pratar.
“Trolldrycker är ett fascinerande ämne. Alltid haft bra betyg i det också, ser jag,” säger han med en blick på ett pergamentstycke. “Utomordentligt i både trean och fyran. Det tyder på talang.” Han tar en klunk choklad och tar sig ett till digestive, fast den här gången kletar han först på lite sötsliskig marmelad. “Vad för sorts trolldrycker hade ni tänkt tillverka när ni tar examen? Starta eget eller jobba åt någon annan?”
Angel ler lite smått, det är ett stolt leende, ett sådant man ger när man vet att man gjort något bra men ändå inte vill skryta om det för det är dåligt att skryta om sin talang. “ja jo…” mumlar hon. Hennes kinder färgar också en aning röda av berömet för ärligt talat så får hon inte ofta beröm av någon på skolan. Hon brukade få beröm av Professor McDholl men han var borta nu. “Starta eget tror jag, jag skulle vilja experimentera lite tror jag, jag har lite idéer nu som jag skulle vilja testa. Sånna där små förbättringar som man kan göra på vissa ställen. Ha eget och sen så även kanske skriva en bok på fritiden om trolldrycker, det vore bra med en ny avancerad trolldrycksbok för den vi ska ha i sexan är urgammal.” Till föga förvåning för den som känner Angel och vet hennes passion för trolldrycker så har hon redan köpt boken som de ska ha i trolldryckkonst på FUTT-nivå och det var ett ämne hon så skulle fortsätta med oavsett om Bexhill fick för sig att avråda henne från det. Inte för att hon förstår varför han skulle göra något sådant men den skrämmande tanken hade hemsökt hennes dröm natten innan.
“Synd att vi inte har något ämne där man kan lära sig eget företagande,” tänker Aurelius högt och smuttar sedan tankfullt på sin varma choklad. “Det hade ju inte varit helt befängt.” Flickan lät entusiastisk över ämnet, som att hon verkligen brann för det. “Engagerar ni er något i Trolldrycksklubben här på skolan?” Varenda ämne hade egentligen en studieklubb, även om det bara är Trollformelklubben som finns officiellt i SH, och eldsjälarna brukade samlas där för att lära sig mer.
“Det vore en intressant bok, tror jag säkert, Field,” säger han med en liten nick. “Vissa läroböcker tror jag nästan de har kvar här, fast i nya utgåvor, sedan jag själv gick här, och kan du gissa hur längesedan det var?” Ögonen glittrar okynnigt. “Jodå, gissa på, jag tar inte illa upp!”
Angel nickar, det är verkligen synd. Fast det kanske hon skulle lära sig sig efterhand? Hon var nog tvungen att frågaom det men innan hon hinner tänka vidare på den tanken fortsätter professorn att prata om trolldrycksklubben. “Nej jag har inte gått med där…” svarar hon lite motvilligt. Hon vet inte riktigt varför men det kan ha att göra med att den där Agatha gick där och det var inte en så stor klubb heller så hon var säkert att prata med flickan. (för jag har för mig att du sagt att om det fanns en så skulle Agatha så vara med) Och Angel gillar inte Agatha. “men jag ska tänka på det.” försäkrar hon.
Sedan blir flickan helt ställd. Gissa på en professors ålder, vad hemskt, tänk om hon hade jättehemskt fel då? “Eh, 50 kanske?” säger hon lite smått blygt innan hon försöker omdirigera ämnet genom att snabbt fråga. “Kan jag gå Alkemi? Jag vet att jag inte har gått det i GET och att det blir svårt med FUTT då men jag kan plugga hela sommaren så jag kommer ikapp.” Och det kunde hon, om hon inte gjorde så mycket annat men det verkade så kul att hon gärna offrade den tiden. Och om det var tråkigt kunde hon väll alltid strunta i att läsa det sen i sexan.
Nu fick han fundera. Hur gammal var han nu, och när hade han egentligen gått på skolan? “Close but no cigar!” förkunnar han muntert. “Herreminje, det var nästan 70 år sedan jag gick här! Tänk vad tiden går!” Han skrockar lite för sig själv innan han minns att flickan nämnt något om alkemi.
“Åh,” säger han då. “Mjaa, om ni pluggar riktigt riktigt hårt så kanske ni kan lyckas gå tre årskurser på ett år… men det är ändå att ta i. Det krävs ett Utomordentligt för att få läsa det på FUTT-nivå också.”
Han lägger pannan i djupa veck. Alkemi vore ju passande med Trolldryckslära och allt, men… det skulle bli väldigt körigt för den stackars flickan. “Ni har ju alla GET-prov att tänka på i år, och då skulle ni inte bara läsa på det i Alkemi, men dessutom ta igen två andra år samtidigt. Det känns som att det skulle bli lite för mycket för att ni ska lyckas hålla er sansad fram till sommarlovet.”
Eftersom han var ny som elevhemsföreståndare så hade han inte än behövt ta hand om några elever som råkat ut för magiska åkommor av all stress. En jämnårig pojke när han själv gick i femman hade råkat förvandla sig till en äggsjuk höna och en flicka hade förstorat ögonen i tron om att hon skulle kunna läsa mer, till exempel, och varje år var det i princip samma visa – sjukvårdspersonalen gick på övertid. Han ville inte se sina elever göra samma sak om det inte var nödvändigt.
Besvikelsen i Angels ansikte är mer än märkbart, faktum är att hon slår ner blicken och hennes axlar sjunker ihop avsevärt. Hon hade ju hoppats på Bexhills stöd i det här. Fast hon samlar sig rätt snabbt och säger igen “Men jag kan plugga över sommaren, och hela året, jag är säker på att jag kan ta igen det.” Plötsligt får hon en idé som hon inte ens tänker sig för innan hon säger. “Kanske om jag hoppas av Latin? Jag har ändå funderat på det eftersom jag oftast redan kan det vi går igenom och det är tråkigt. jag tänker inte ta det till FUTT i alla fall. Om jag hoppar av det så har jag mer tid att plugga ikapp Alkemin” menar hon och hennes röst är snabb nu så det är tvivelsamt att någon kan avbryta henne. Det märks tydligt att det verkligen är någon hon vill göra. “Förlåt sir men jag bara vill verkligen gå ämnet, jag tror det skulle hjälpa mig jättemycket när jag ska ha min egen butik sen tror ni inte det?” frågar hon hoppfullt. Hon hoppas verkligen att hon kan lyckas övertyga honom.
“Ja, och det är ett sätt att lösa det på,” instämmer professorn med en stilla nick. “Det är naturligtvis bara ni som kan avgöra om ni känner er redo för jobbet. Jag kan höra mig för med professor… uh…” Vad var det människan hette? Han har faktiskt ingen aning! “Med Alkemi-professorn,” bestämmer han sig för, “eftersom det är upp till honom eller henne att undervisa er. Det blir ju extrajobb för den också.” Han ler lite uppmuntrande mot henne och håller upp kannan med den varma chokladen i. “Påfyllning?”
Angel strålar upp och tackar gladeligen för chokladen. Hon hade visserligen inte hunnit dricka upp allt men hon var ner till hälften och den hade börjat kallna. “Åh tack så mycket, visserligen vill jag helt inte bli av med ett GET i Latin men jag tar nog hellre Alkemi i sådana fall. Om det inte finns möjlighet att testa GET fast jag inte går på några lektioner under året? Jo det kanske inte går men ja jag måste fråga.” säger hon en aning halvleendes som att hon ursäktar sig för sin starka vilja och törst efter att ha bra betyg. För i grund och botten är det det som detta handlar om, att få ett bra betyg för att sedan ha något att visa upp utifall att folk såg ner på henne som mugglarfödd. Hon skulle minsan visa dem att även mugglarfödda kunde magi perfekt om det så skulle behövas.
“Försöka kan ni ju, men om ni inte läser ämnet på hela året så kommer det ju vara en tredjedel av provet ni inte kommer att ha läst om,” spekulerar han medan han fyller på Angels mugg. “Ni är väldigt… målmedveten, måste jag säga, Field… Är ni alltid så här fokuserad?”
Folk som var fokuserade på sina saker var antingen genier eller vansinniga. Ibland var det en tunn linje mellan de två. Voldemårt hade ju trots allt varit begåvad och målmedveten, men att kalla honom för geni var definitivt för magstarkt för honom. Nej, han hade haft flera vänner som dött på grund av Dödsätarna, vilket var orsaken till att han tagit upp kampen mot dem, så den så kallade Mörkrets Herre var ingen Bexhill hade något som helst till övers för.
Angel har vett nog att rodna lite och blicken hamnar på professorns fötter några sekunder innan hon tittar upp igen. “Ehm jo för det mesta antar jag.” Hon var nog faktiskt det i det mesta fast hon själv inte inser det. “Men jag tar inte på mig mer än jag klarar av heller, och jag kommer klara av det, jag ser bara till att plugga mer det är allt.” Sen att hon antagligen skulle bryta ihop totalt någon månad innan GET-proven är inget hon ens reflekterar över. Enligt henne kommer hon vara lugn som en filbunke och klara allt galant även om hon inte tänkte ge sig med mindre än U i alla ämnen. “Tror professorn jag borda se till att läsa några fler ämnen också? I sexan menar jag.”
“Åh,” säger Aurelius, som först nu inser att han bara pratat om Trolldryckslära och Alkemi, “ja, eh…” Han ser ner i sina papper. “Då ska vi se,” han petar till ett par gammaldags glasögon. “Ni måste förresten nå ett U på GET i Alkemi för att få fortsätta med det på FUTT-nivå, eller har jag redan sagt det?” Han hummar lite för sig själv medan han jämför Angels betyg med betygskriterierna.
“Det enda ämnet bland de ni läst sedan ettan som ni inte kan fortsätta med på FUTT-nivå, åtminstone enligt betygen ni fick i fyran, är Förvandlingskonst. Att ha ett Ö i det ämnet är minsann inte fy skam, men tyvärr krävs det ett U. Alla andra ämnen kan ni fortsätta med om ni så önskar. Det är dock bra att skära ner på de ämnen man inte verkligen brinner för, eftersom det är stressigt att plugga på alla FUTT-prov, och man kan inte gärna göra allt på en gång.”
Fingret följer listan.
“Eftersom era betyg i fyran var strålande, så kan jag meddela att om de ser ut som de gjorde i fyran, så kommer ni att ha fritt fram att välja och vraka bland de ämnen som bara läses i sexan och sjuan. Drakologi, Elementmagi, Magiskt Helande/Botande, Mugglarstudier, Studier av Magiska Föremål, Trolldomsjuridik, Ufologi och,” om professorn själv får välja, “Spiritism.”
Han försökte pusha lite för sitt eget ämne, men han tvingade ingen. Nej, hellre elever som verkligen var intresserade än folk som såg lika miserabla ut som vissa av spökena som fanns på skolan!
“Om vi ser på de ämnen som skulle kunna gagna er som fantastisk trolldrycksberederska, så har vi ju redan varit inne på två av dem, men det finns ju också Örtlära som är bra att läsa, eftersom många trolldrycker ju innehåller växter. Sedan beror det lite på vilken SORTS trolldrycker ni vill ägna er åt. Om det är helande brygder, så finns det ett ämne för det, är det djur finns ett ämne för det, är det för att bekämpa mörkmagiker så finns det också ett. Har ni funderat på någon inriktning?”
Angel ser ganska förvånad ut eftersom hon inte riktigt tänk så långt. “njae.. jag tänkte nog allt… fast det är dumt inte sant? Man borde göra lite mer inriktat på något så att man blir duktig på det?” fast hennes problem är ju att hon vill vara duktig på precis allt. “Tja jag gillar ju djur, och helande drycker är bra för de… ja helar och jag tycker om att kunna hjälpa folk.” resonerar hon högt för sig själv. Spiritism och ufon och sådant var inget för henne och hon hade tänkt hoppa av astronomin dessutom. Örtläran var en aning tråkig ibland men hon vet att den är nödvändig för trolldrycksläran därför tänker hon inte hoppa av den i alla fall. “Hur är det med trollkonsthistoria? Det är ju kul i och för sig men det kanske tar tid från annat som är viktigare för mig i framtiden?” undrar hon. Hon tyckte att det var ett kul ämne men som sagt hon var villig att ta bort det om det gjorde att hon inte hade tid för sådana ämnen som hon också tyckte var riktigt kul.
“Trollkonsthistoria kan ge dig en bättre förståelse för trolldryckslärans historia, som ju kan vara en bra idé. Annars, jaa… Det allra viktigaste är ju som sagt Trolldryckslära och Örtlära, och Alkemi kan jag ju tänka mig är bra också då, men i övrigt så kan du egentligen välja sådana ämnen du tycker om. Om du vill inrikta dig särskilt till medicinmarknaden vore Magiskt Helande/Botande och Skötsel och Vård av Magiska Djur inte dumt.” Han tar sig ett till digestivekex och knaprar på det medan han väntar på en reaktion. Det här var ju trots allt om ungdomarnas framtid, så då är det ju de som får passa på att fråga allt de kan tänkas komma på.
Hon nickar och det måste märkas att det snurrar lite i huvudet på flickan. Hon vet faktiskt inte riktigt ut eller in vad hon ska välja för det är så mycket hon vill läsa och det finns så lite tid, om ändå dygnet hade fler timmar på sig än de tjugofyra som vanliga dödliga får nöja sig med! Hon tar upp ett digestivekex till och börjar tankfullt att mumsa på det omedvetet. “Jag kanske ska… jag vet inte. Jag vil så mycket hela tiden och jag vet inte vad jag ska välja bort för jag vill allt men det går ju inte att göra allt. Det är väll därför som man är bra på vissa saker, just för att man inte kan vara duktig på precis allt. Jag tänker kämpa för att få U i alla ämnen och jag vill verkligen vara duktig för elevhemmet och för mig själv men ibland känns det så mycket förstår ni? Men det är roligt mycket så det känns konstigt…” hon vet inte riktigt vad hon vill komma fram till det hon vet är att hon vill få det sagt till någon vuxen som kanske kunde göra det lite klarare för henne.
“Det ÄR mycket, annat vore ju synd att påstå,” svarar han lugnt. “Man får göra sitt bästa, mer kan ingen kräva. JAG kräver åtminstone inte mer av er än så, Field, och om någon annan får för sig att kräva annat så får de med mig att göra.” Professor Bexhill skjuter en färgglad broschyr över skrivbordet till henne. Den heter “FUTT och jag: Framtiden väntar på dig”, och är fullt av glada elever. “Läs den här,” föreslår han vänligt. “Innehåller information om alla FUTT-ämnen, deras betygskriterier och även vad de kan leda till. Listor på olika utbildningar och vad som krävs i studieväg för att kunna söka in. Mycket användbar, den där.”
Angel tittar lite förvånat upp på mannen i fråga och småler lite generat över att han var så snäll mot henne. Hon vet ju att han har rätt och det känns skönt att få det bekräftat av en vuxen som förstår henne och som dessutom är villig att försvara henne på det sättet. Det kändes lite som att då gick det att klara av det också, han trodde på henne. Nu kanske alla de känslorna är lite väl överdrivna men för en liten femtonårig flicka som känner sig ganska osäker i övrigt är det inte så konstigt att det är sådant som flyger omkring i hennes tankar. Hon tar emot broschyrerna med ett tacksamt leende och bläddrar genom dem lite förstrött som man gör när man får en bunt med papper i handen. Planerna för dem är att gräva sig ner i dem ordentligt senare på kvällen och verkligen läsa allt hon kan om olika yrken och vad hon skulle kunna göra. Hon vet ju att det är trolldrycker hon vill jobba med och hon vill äga sin egen butik men hon inser också att det är bra att ha något annat att kunna gör utifall att det inte skulle fungera. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga mer för det känns som att det inte finns så mycket mer att säga från hennes sida men samtidigt vill hon ju inte börja dra sig därifrån om de inte var färdiga. Hon tittar lite osäkert upp på professorn för att se om han kanske sa något.
“Ni kanske vill ha lite tid att gå igenom broschyren ordentligt innan ni bestämmer er?” föreslår Bexhill när Angel inte säger något, utan mest verkar ha tankarna upptagna på annat håll. “Om det är så, så kan vi naturligtvis dricka ur våra muggar och fortsätta en annan dag, om ni så önskar.” Professorn ler lite vänligt mot henne, så att kanske hennes tunghäfta lättar lite. “Det är mycket att fundera på, och ibland kan det vara så att man behöver lite tid för sig själv att tänka och läsa, och kanske tala med lärarna i de ämnen man är särskilt intresserad av, för att höra vad de har att säga om saken.”
Angel nickar och svarar snabbt “Jo det är jättemycket val och så vet jag inte, för jag vet vad jag vill bli men sen känns det som att jag kanske inte kan bli det ibland och att jag kanske borde satsa på något annat. Sen är det några som tycker att har man bra betyg ska man ju bli Auror eller liknande, något mer spännande än att ha en trolldrycksbutik, och då känns det lite dumt ni vet?” det är en väldigt retorisk fråga och flickan väntar inte för att få ett svar utan fortsätter istället att prata för det är skönt att få av det från hennes tryckande bröst. “Borde jag då kanske inte göra mer av mitt liv, min mamma och pappa är båda sådär framgångsrika på sina jobb och mamma jobbar på bank och pappa på stort företag i Japan och det känns som att om jag ska ha en trolldrycksbutik kanske de vill att jag ska göra mer. Jag tror inte att de blir besvikna på riktigt men det är ändå press, som kanske jag har mest på mig själv än någon annan.” hon tar en liten paus men inte länge för det är så skönt att få allt hon tänkt sagt äntligen. “Aileen ni vet, min bästa kompis hon vill bli Auror och det vill Avery också och då känns det så mesigt att äga en butik, eller kanske bara arbeta i den. Men det är ju ändå det jag vill göra och man ska ju göra det man vill göra eller hur.” hon tittar upp på professorn för att få något typ av svar på det hon just sagt. Kanske ett ord om att det inte var någon fara men det märks att flickan verkligen känner sig lite osäker på vad hon ska göra, vilket hon känt ganska länge nu.
‘Har ni funderat på att gå och prata med kuratorn?’ överväger Bexhill att fråga henne, men gör det inte. Det behövdes egentligen inte, inte med tanke på att han lagt i en lapp i alla de där broschyrerna han delade ut som sade att kuratorn var en trevlig kille som man kunde samtala med om man mådde lite mentalt risigt inför GET-proven och inte visste var man skulle ta vägen och tyckte att elevhemsföreståndaren var lite mossig att prata med om sådant… och om kärleksproblem, för hur kul var det egentligen att gå och prata om vem ens hjärta klappade lite snabbare för med en gubbe som mycket väl skulle kunna vara ens morfar eller farfar? Nej, en yngre förmåga vore ju att föredra i sådana fall, faktiskt.
Professorn gör sitt bästa att hänga med i flickans ordflöde, och ler vänligt medan han lyssnar. Han hoppas att hon tänker dra efter andan snart, så att hon inte tuppar av, för det vore ju lite trist om han behövde ge henne mun-mot-mun-metoden. Folk kunde så lätt få för sig saker, om inte annat. När han så till slut får en syl i vädret harklar han sig lite.
“Hrm-hm,” börjar han. “Om era vänner vill bli bli Aurorer, så betyder det inte att ni behöver haka på, Field,” säger han något tillrättavisande. “Alla har vi vårt syfte i livet, och för några är detta syfte att bli aurorer, andra blir ministrar, lärare, journalister, eller butiksinnehavare. Inget är mer glamoröst än något annat. Att vara auror kan vara ett mycket otacksamt yrke, och att kombinera det med ett familjeliv kan vara förödande. Tänk er om ni har make och barn och ni inte kommer hem en kväll, för att skurken ni försökt sätta dit har andra planer än på att hamna i Azkaban? Hur kul är det för er make att få er chef knackandes på dörren därhemma och säga ‘jag beklagar, men jag har dåliga nyheter’?”
Något han tyvärr varit med om själv, vilket man kanske kan ana, eftersom han låter ganska personligt involverad just för tillfället. Att han sagt ‘make’ var inte för att han var homofob, utan mer för att han ibland kunde vara lite gammaldags, även om han hade något mer moderna värderingar.
“Er mamma på banken och er pappa i Japan har sina syften där de är, det är inte deras liv att bli aurorer heller. Om det ni vill ägna ert liv åt är att ha en trolldrycksbutik, så tycker jag att det är det ni ska satsa på. Vem ska aurorerna rådsöka om de hittar någon blivit förgiftad av något skumt elixir, om inte Angel Field, framstående trolldrycksbryggerska? Det skulle vara ovärderlig kunskap! All framgång mäts ju inte i pengar, trots allt, det får ni lägga på minnet,” säger han med piggt gnister i ögonen och det där trygga grandfather-leendet.
Angel funderar lite på vad han säger och tycker det känns skönt att han faktiskt säger att hon inte behöver bli auror. Det är något som hon som sagt har funderat på ett tag, att hon kanske ska satsa på ett annat yrke med tanke på hennes betyg, eller i alla fall de betyg som hon satsar på att få. Att hon skulle behöva prata med kuratorn är dock lite överdrivet, det hon behöver höra är bara att hon inte ska välja det som hon fått för sig att andra kanske tycker att hon ska göra, för hon vet innerst inne att man inte ska lyssna på andra på det sättet. Dock fastnar hennes tankar på en sak som han inte säger rakt ut kanske men som ändå finns där. Man dör i förtid om man jobbar som Auror? Hon börjar tugga lite nervöst på underläppen och lyssnar inte på ett ord han säger efter det vilket är väldigt synd eftersom det är saker som hon skulle behöva höra, men istället så sitter hon och funderar på Aileen och Avery. Aurorer dör alltså i förtid? Och Aileen och Avery skulle bli Aurorer… då kommer du dö i förtid?! Tanken slår henne som en hammare i bröstet och hon mest bara sitter där som innan. Det syns inte på henne vad hon tänker på men det märks att hon stelnat till lite, men för att kunna lista ut vad det var han sagt som fick hennes reaktion så måste man nog vara tankeläsare. När hon inser att han slutat prata så svarar hon automatiskt “Jo, absolut, tack professorn.” Hon har ingen aning om vad hon svarar på men lyckas ändå låta intresserad och en aning gladare även om hon egentligen bara är en aning mer panikslagen men nu på grund av något helt annat än tidigare.
Nej, någon tankeläsare är han definitivt inte, så han vet inte alls vad som rör sig i femteårsflickans huvud. Däremot är han ganska observant – dels berodde detta på att man var tvungen att vara observant för att tampas med Dödsätare, åtminstone om man ville göra det framgångsrikt, och dels för att en ouppmärksam paranormal undersökare inte var en bra paranormal undersökare… och Aurelius Bexhill hade ett helt livs erfarenheter av paranormala fenomen, och räknade sig även till den bättre sortens spökjägare. Flickan hade stelnat till, även om hon inte förvandlats till en glasspinne, och så hade hon börjat bita sig i underläppen, vilket var ett tydligt tecken på nervositet, även om man inte var tränad i att vara uppmärksam på småsaker. Men å andra sidan lät ju flickan sedan verkat något muntrare, så… Äsch, om det är något får hon väl säga till, tänker han och rycker mentalt på axlarna. Kanske kunde han berätta en historia för att lätta upp stämningen lite? Kanske få dem att prata om någonting lite roligare än bara vad man vill bli när man blir stor?
“Har ni varit på ett ålderdomshem för magiker någon gång?” säger han därför, med muntert glittrande ögon. “Där finns det gott om gamla trolldrycksmakare och drakskötare och aurorer och grejer,” däribland allsköns gaggiga magiker av bägge kön, “och de är i fenomenalt skick.” Mestadels. “Fast äldre. Större näsor och öron. En gång såg jag en gammal magiker med näsa så stor att han var tvungen att matas med sugrör!”
Han skrockar lite för sig själv, för det hade varit en syn för gudarna det, minsann.
“Tänk att vara i så gott skick när man är gammal och grå? Det är något att aspirera till,” säger han med ett leende. Att han själv inte räknades in i kategorin ‘gammal och grå’ var uppenbart. Han må vara lite sådär lagom gammal och håret var ju inte direkt svart – men det hade det å andra sidan aldrig varit.
“Det är en sak som är bra med att ha magin flytande i ådrorna, Field, det är som ett föryngringselixir! Kanske kan ni ta vid och lyckas framställa De Vises Sten ni också, precis som Nicholas Flamel?”
Angel förstår inte riktigt varför professorn berättar om ålderdomshem och sånt, det hade de i mugglarvärlden också så det är inte som att det är ett nytt fenomen för henne. Att hon helt missar poängen med historian är ju ganska så uppenbart som så men hon ler ändå mot professorn, inte ett strålande leende utan mer ett sådant uppmuntrande leende som att hon inte vill visa att han tycker han verkar lite gammal och gaggig själv som helt byter ämne sådär. Nu ser hon honom inte som gammal och gaggig direkt så men just i den situationen så verkar han lite så. “Okey” säger hon och nickar. Hon har slutat tuggat på läppen eftersom hon blivit medveten om att hon gjorde det men klart att tankarna ligger kvar och maler om att Aileen och Avery kommer riskera livet varje dag i sitt yrke. Det får henne också att känna sig lite feg över att hon inte kommer att göra det, i alla fall inte lika påtagligt.
“Nå… Är det något mer ni känner för att diskutera med mig, Field?” Det fanns inte så mycket kvar i muggen nu, men å andra sidan så kunde han ju alltid hälla upp mer om det skulle vara så. Han satt gärna kvar där ett tag till och pratade med henne, men han tror nog att han fått fram allt det som han ville säga, och om det var något annat flickan ville prata om, så lyssnade han gärna på det, men föredrog hon att traska iväg och leka med sitt navelludd eller liknande, så gick det ju bra det också.
Angel skakar på huvudet, hon visste ungefär vad hon var tvungen att göra nu för att kunna bli det hon vill bli. För även om hon känner sig lite skuldmedveten över att inte vilja gå ut i världen och döda onda trollkarlar på en daglig basis så känner hon att trolldrycker är det hon vill hålla på med. Hon kunde kanske kämpa för att uppfinna en trolldryck som skyddade mot dödsförbannelsen? Det skulle definitivt få henne en Merlin order av första graden i alla fall. Med de tankarna i huvudet, som får henne att genast må bättre, säger hon ganska glatt adjö till mannen och tar och traskar därifrån. Hon tackar självfallet för all hjälp han gett henne och liknande för hon tycker det är ganska otacksamt att låta bli.