SYO – Andy Shingleton (charmed)

Aurelius Bexhill är en man i sina bästa år, d.v.s. runt 80. Han har en krans av vitt hår runt huvudet, hjässan är kal, och de gammaldags polisongerna är väl tilltagna. Idag råkar han ha gammaldags, vinröda kläder på sig. Han sitter i en mörkröd sammetsfåtölj, som har en rutig ullpläd draperad över sig. Det finns ytterligare en sådan i rummet, bägge är nära eldstaden som sprakar muntert. Det var kallt ute – snö, faktiskt – och alldeles efter jullovet. Vinden ven runt knutarna och snön överföll hans polisonger så han föredrog att hålla sig inomhus så här års.
På spiselkransen står två hemtrevliga ljuslyktor som påminde om sådana tomtar brukar traska omkring med på svenska julkort. Mellan fåtöljerna har han för tillfället placerat ett bord med en liten hylla under. På hyllan under finns en plåtburk med torra digestivekex i, och ovanpå bordet står en robust kanna med två stadiga muggar bredvid. Om man kommer nära kan man känna en lätt doft av varm choklad.
Han har avtalat tid med en av femteårspojkarna, som han nu sitter framför brasan och väntar på, samtidigt som han är djupt försjunken i en dammig gammal bok.
Utanför rummet står pojken Andy och trampar, han var en aning nervös inför mötet med sin elevhemsföreståndare och vill engentligen inte gå in. Tänk om professor Bexhill skulle säga att det inte var en bra idé om han blev auror, att han inte hade tillräckligt bra betyg, eller gud förbjude att han inte var modig och stark nog. Drömmen om att bli auror hade funnits hos Andy, ända sen hans far hade dött tjänsten. Dödad i sömnen av dödsätare på rymmen undan Azkaban. Efter att ha tagit några djupa andetag rättar han till slipsen, drar handen genom sitt mellanbruna hår och knackar sen på dörren.
Eftersom han väntade på en elev hade han bett sina spökbekanta att inte störa honom, så han sitter alldeles själv i det ombonade rummet. På fötterna har han ett par mjuka och inte minst varma fårskinnstofflor. De var helt oumbärliga när det var kallt ute, och det var det ju. Snön och vinden viner i knutarna.
När Aurelius hör att det knackar på dörren tar han och går fram till den och öppnar.
“Andy Shingleton, förmodar jag!” hälsar han och ber honom att stiga in. Eftersom han bestämt tid med en femteårselev med det namnet, och en kille som han tyckte såg ut som runt femton dök upp utanför dörren hos honom, så drog han den logiska slutsatsen att det var just Andy som dykt upp.
Rummet är varmt och känns ombonat, på något sätt, även om det ligger i halvmörker med stearinljusljuset och brasan som enda ljuskälla. Han ber honom sätta sig ned i den röda sammetsfåtölj han själv inte sätter sig i.
“Får jag fresta med lite varm choklad?” Han kommer på en sak han skrivit i inbjudan och tillägger, “Åh, har ni med er någon ost, förresten? Jag har nog en burk marmelad här nånstans om ni vill ha, annars.”
Andy tar ett steg tillbaka när professorn sticker ut näsan genom dörröppningen. Öhm…det stämmer sir.” svarar han en aning obekvämt och stiger sedan in i rummet och sätter sig ner i den röda sammetsfåtöljen. Han nickar och tackar ja till chokladen och skakar sedan en aning förvirrat på huvudet, han hade varit osäker på om kommentaren med osten varit ett skämt och blir nu ännu mer osäker. “Nej sir, ähm….jag är inte så hungrig.” tillägger han snabbt, för tanken på en burk marmelad som “nog fanns där någonstans” lät inte särskilt lockande enligt Andy.
“Ingen ost? Nå, det gör inget, det.” Att pojken inte är hungrig får honom att se lite skeptisk ut. Tonårspojkar gjorde ju inget annat än att äta! Aurelius får en glasburk att flyga fram ifrån en hylla. “Skrumpfikonmarmelad,” förklarar han och sätter i en liten sked i burken. “Finns så det räcker och blir över på den här skolan, är jag rädd. Ta för er, bara, om ni ändrar er.” Han har nämligen även tagit fram plåtburken som låg på den lilla hyllan under bordet och ställer den med locket öppnat på bordsskivan, så att Andy kan ta för sig om han kände sig lite sugen. “Jaaha. Vad önskar ni er för karriär när ni slutar på skolan, Shingleton? Kanhända ni tänker er en framtid som brittisk ambassadör i Amerikatt?”
Burken med skrumfikonmarmelad får inte Andy att ångra sitt beslut. Skrumpfikon tillhörde inte hans favoritfrukt att göra marmelad på. “Njaa” svarar han med ett skevt leende. “Jag hade nog snarare tänkt mig att bli auror.” Egentligen varför gossen promt vill bli auror vet inte riktigt charmed. Om det faktiskt är hans dröm eller om han på något vis känner sig skyldig att bli det eftersom hans pappa var det är osäkert. Svaret finns nog djupt nere i Andys undermedvetna och där har charmed inga planer på att göra ett besök.
Auror? tänker Aurelius och tillägger, en till och jag vinner en brödrost! “Vansinnigt intressant yrke!” instämmer Aurelius med en nick. “Det betyder ju vidareutbildning efter skolan, är klart, och det är svårt att ta sig in på aurorakademin, men med utmärkta betyg och lite fallenhet så bör ni inte ha några problem.” Var hade han nu betygskriterierna? Han börjar rota bland sina papper. Varför hade han inte besämt sig för att leta fram ynglingens betygspapper när han visste att han skulle träffa honom?
Andy nickar, han är väl medveten om de höga betyg som krävs och de många åren av utbildning man får på köpet. Men pojken vill bli auror, varför fattar ju som sagt inte charmed, vilken smart unge som helst borde ju fatta att om ens farsa dött på grund av yrket är det kanske inte världens bästa om man vill bli över 40 bast. Men Pappans död hade en helt tvärtemot inverkan på Andy. Han ville till varje pris bli auror, kosta vad det kosta ville.
“Aha!” säger han till slut triumferande när han lyckats hitta papperet. Han nickar godkännande åt det han kan läsa sig till. “Utmärkta betyg, Shingleton, jag får be att gratulera!” Han kikar lite till. “Om ni vill komma in på Aurorakademin är det nog en god idé att försöka höja Trollformelläran och Örtläran till Utomordentligt, för det är hård konkurrens för att komma in där.” Vilka ämnen läste gossen på GET-nivå nu då? “Forntida Runor och Talmagi är väl inte jätteviktigt för en Auror egentligen, men Maskeringsmagi måste ni höja er till ett Utomordentligt om ni vill fortsätta läsa ämnet i sexan. Det är ett ämne som är nyttigt att ha i bagaget. Latin är inte lika viktigt, men kan ändå vara bra att ha, och det måste ni ha Över förväntan i för att få fortsätta med. I allmänhet är det väl en god idé att få så höga betyg som möjligt om man vill bli Auror,” tillägger han tankfullt. “Är det några särskilda ämnen ni känner er sugen på att läsa på FUTT-nivå? De ämnen ni inte redan läst, menar jag då.”
Andy nickar åt det Bexhill säger, han höll med till 100%. Pojken var väl medveten om hur hård konkurensen var men han var inte orolig, han skulle minsann klara det! “ähm….jaa..” svarar han och kliar sig omedvetet i nacken. “Elementmagi skulle jag gärna vilja läsa. Och trolldomsjuridik tror jag också att jag vill läsa.” Andy tänker efter, han hade studerat ämneslistan riktigt noga men nu kommer han plötsligt inte ihåg vilka ämnen det var han ville läsa. han räknar på fingrarna, elementmagi och trolldomsjuridik. Det var två ämnen, hur många hade han kommit upp till när han kollade igenom listan. “jaa. det är väl de ämnena som jag inte har läst förut, sen ska jag fortsätta på maskeringsmagin och grundämnena.” Andy tittar frågande på bexhill, som för att få bekräftelse på att han gjort ett bra val.
“Det låter som en strålande idé,” håller han med om. “Du har ju bra betyg så du behöver inte oroa dig över att inte få läsa Elementmagi eller Trolldomsjuridik, för betygskraven för att få läsa dem överskrider du med råge.” Det var faktiskt inte helt utan att han lät riktigt stolt. “Så hur kommer det sig att ni skulle vilja bli Auror, Shingleton? En livslång dröm, kanhända?”
Han upptäcker att hans egen chokladmugg börjar sina lite, så han skyndar sig att fråga om han vill ha påfyllning, och om han vill det, så häller han först upp åt Andy och sedan åt sig själv. Att komma tillrätta med elevernas motiv för att vilja bli aurorer tyckte han var oerhört viktigt, även om han ser mer upptagen ut med att sprida ett jämnt lager sötsliskig marmelad på ett kex än att vara intresserad av svaret. Det var mest en taktik för att få eleverna att tro att frågan var inte var så viktig, och därför få dem att vara uppriktiga istället för att bara försöka komma på ett svar som de tror att han skulle tycka om att höra.
Andy mummlar ur sig ett “Ja tack.” på frågan om mer choklad. “Öhm…..min pappa….” Andy gör en kort paus här, han är ganska säker på att Bexhill inte vet att hans pappa är död. Andy har då inte sagt det till någon och han är säker på att varken Keira eller hans mamma gjort det heller. Därför ser han ingen anledning i att låta Bexhill få veta det nu heller. “….är auror och jag antar att jag har blivit inspirerad av det. Jag vill göra något viktigt med mitt liv, något som spelar någon roll.” Han stirrar ner i sin mugg och granskar det brunaktiga skummet som flyter på chokladens yta.
Professorn lägger huvudet på sned och ser lite fundersam ut. En liten bekymmersrynka syns i pannan på honom. Pappan var auror. Kände han inte en Shingleton som var auror? Som tyvärr inte fanns hos dem längre. “Ahh,” säger han därför. “Inte… inte Anthony Shingleton, väl?” Detta var i så fall stora nyheter! Det var Anthonys son han hade framför sig! Om nu pojken bekräftar att så var fallet, så kommer Bexhill bli djupt imponerad.
“Ähm….joo.” Svarar Andy och vrider en aning på sig i fåtöljen, som plötsligt känns mycket obekväm. “Kände professorn min pappa?” Andy kan inte låta bli att fråga. Bexhill var ju ganska gammal och Andy hade ingen aning om hur länge gubben jobbat på Hogwarts, antagligen ganska länge. Kanske var det därför professorn visste vem hans pappa var, eller, hade varit.
“Jaa, vi har råkats ett antal gånger i tjänsten, skulle man kunna säga. En förträfflig karl. Så beklagligt det som hände.” Professorn höjer chokladmuggen i en klirr-lös skål. “Må hans minne för alltid leva kvar hos oss.” De hade väl inte varit direkt närstående, det vore ju synd att påstå, men de hade kämpat för samma cause, sida vid sida i Fenixordern. Inte bokstavligen sida vid sida, men i alla fall i samma förening. Han hade velat komma på begravningen, men hade tyvärr varit upptagen hela dagen och kunde inte komma ifrån. Han hade hört ifrån några andra som varit med att det hade varit en mycket vacker ceremoni.
Andy nickar och stirrar ner i sin kopp. Han vet inte riktigt vad han ska säga. Det här samtalet hade tagit en helt annan väg än vad han trott att den skulle göra. Det kändes konstigt att prata om sin pappa, det var något han inte hade gjort på väldigt länge. När han var liten och det precis hade hänt pratade Andy hela tiden om sin pappa, hela tiden. Till slut hade Keira fått nog och bett honom att hålla käften och sedan dess hade han slutat att prata om sin pappa.
“Då vet ni med andra ord helt och hållet vilka risker yrket innebär. Er far skulle vara stolt över ert yrkesval, det är jag säker på.” Professorn ler lite svagt mot Andy, och sitter tyst ett tag och funderar. Lite då och då smuttar han på den varma chokladen. “Det kräver mycket arbete och bra betyg, förstås. Ta den här, den är mycket intressant.” En mycket seriös broschyr betitlad HAR DU DET SOM KRÄVS FÖR ATT BLI AUROR? skjuts över bordet. Om Andy tar emot den, så kan han se att inom de dovt färgade pärmarna så döljer det sig en guldgruva av information om auroryrket, Aurorakademin, betygskriterier och liknande. Allt man behöver veta om man funderar på att bli auror, helt enkelt.
Andy ler en aning och nickar, han var säker på att Bexhill hade rätt. Hans pappa skulle ha varit stolt. Det är bara synd att hans mamma inte ville se det, att hon skulle vara så jobbig.
Andy tar emot broschyren, läser titeln och bläddrar lite i den. “Tack, professorn.” säger han glatt. Han väger det lilla häftigt i handen, så fort han lämnat professorns kontor skulle han lusläsa den från pärm till pärm. Aldrig hade väl hans dröm verkat så nära som nu, bara två och ett halvt år kvar i skolan, det var ju ingenting.
“Ingen orsak!” svarar professorn med ett leende. “Har ni förresten någon särskild inriktning ni är intresserad av?” Pojken Woodrow hade ju velat bli både auror, botare, quidditchproffs och djurskötare på samma gång, och det hade de lyckats kombinera genom att Aurorakademin hade eget quidditchlag, och det fanns en gren inom aurorerna som brukade använda djur, och att läka sår var det ju alltid bra att kunna, särskilt om man tänkt sig en framtid inom bekämpandet av mörkmagiker. Flickan Brackenbury hade ju funderat på en inriktning med botaregenskaper… Det var bra kombinationer, på det hela taget. Alltid bra att ha något specialområde, även om det givetvis inte var något fel med att vara mer allmänt inriktad.
“Hmm….” Andy tömmer muggen med choklad samtidigt som han funderar. “Jag gillar förvandlingskonst och maskeringsmagi, det är kul. Kanske skulle jag kunna inrikta mig på det och kanske bli en animagus också, en vacker dag.” Att börja försöka bli det på skoltid var inte Andy så där jättelockad av. I alla fall inte nu i femman, han hade nog att göra med allt plugg till GET-proven ändå.
“Åh, det låter fascinerande, vill jag lova!” hummar professorn trivsamt. “En förklädnadens mästare! Det låter spännande. Brukar ni ägna er åt teater och rollspelande och liknande, eller kanske bara vanlig utklädning? Det är utmärkta sätt att öva upp sin förmåga att maskera sig.” Professor Bexhill är mycket nöjd med sina femteårselever, det är en sak som är säker! Tre aurorer, en trolldrycksmakerska… Det skulle gå bra för dem i livet, det var han alldeles säker på!
“Hmm..” svarar Andy en aning förvirrat. “Nä, inte direkt, det har jag egentligen aldrig tänkt på.” Pojken rynkar en aning på ögonbrynen, att han aldrig tänkt på det! Hur skulle han någonsin kunna bli en bra auror om han inte kunde förklä sig och lura folk med att låtsas vara någon han inte var?Hur kunde han vara så dum?
Professor Bexhills stolthet över sitt elevhem kommer by the way att sänkas ganska rejält när det blir dags för den yngre Shingletonarens yrkessamtal. Denna har inte lika höga ambitioner som sin bror, knappt några ambitioner alls har hon faktiskt, när allt kommer omkring.
“Kanske dags att börja göra det,” hummar Bexhill för sig själv. Han kikar lite på klockan och upptäcker att den är ganska mycket. Det började bli dags att gå och fundera på refrängen, så att säga. “Tja, det var väl det jag hade att ta upp med er idag, Shingleton. Är det något mer ni skulle vilja diskutera med mig, eller är ni nöjd för stunden?” Han satt gärna kvar och diskuterade om Andy ville, för eleverna fick gå före andra uppgifter nu när han var elevhemsföreståndare. Det var inte mycket mer med det.
Andy rycker lite på axlarna och nickar lätt åt professorns förslag. “Öhm….nä, jag är nöjd.” Svarar Andy och reser sig klumpigt upp ur stolen, han hade inte riktigt vant sig vid att plötsligt vara en halv meter längre än vad han varit för bara ett halv år sedan. Andy tycker att mötet gått ganska bra, han hade fått svar på de frågor han hade och han riktigt längtade efter att få lusläsa sig igenom sin fin broschyr. “Jaa, tack då professor Bexhill.” säger han och kliar sig i nacken och på ett tecken att det är okej för honom att lämna professorns kontor.
“Tack själv!” svarar professorn och petar med sina glasögon. “Trevligt att få en pratstund med er,” tillägger han och visar inte pojken ut, eftersom det trots allt inte var särskilt svårt att lokalisera dörren. SÅ stort var ju rummet trots allt inte, och det hade bara en dörr. Att samtalet är färdigt bör vara uppenbart.
“Öhm…dessama.” Svarar han med ett leende innan han försvinner ut genom dörren. Väl ute i korridoren igen tittar han ner på sin broschyr som han håller i med båda händerna. Plötsligt slås pojken av att det inte är så lång tid kvar nu. Tills han går ut alltså. Bara lite mer än två år. Vart hade tiden tagit vägen egentligen? Det kändes som om det var igår som han stod på perrong nio och trekvart för första gången och kramade om sin mamma. Han hade känt sig så stor då. 11 år liksom, det var ju inte att leka med. Och nu var det bara några år kvar tills han var myndig. Shit.