SPI603 – Chris
PostPosted: Fri Mar 25, 2011 16:42
Mörkret har sänkt sig över det stora slottet i de skotska högländerna och genom fönstren skiner ljus som försöker hålla undan natten en stund till, men det är inte mödan värt. I detta klassrum sitter en handfull elever i tre soffor, utställda i en hästskoform framför en gammaldags, rödaktig chintzfåtölj. I fåtöljen sitter en piggögd gubbe med vitgrå polisonger och gammaldags kläder och han verkar vara mitt uppe i att berätta en spökhistoria, vilket han gör med stor entusiasm.
“… Och Charles Dickens’ berättelse om Scrooge och hans tre nattliga besökare har sedan dess blivit en av de allra mest kända och älskade berättelserna om spöken som man kan hitta i dag,” säger Aurelius Bexhill och ser sig om i klassrummet. Att kalla vindsrummet där han undervisar i Spiritism för ett klassrum känns som att ta i, för det är verkligen inte den sortens rum. Inte på långa vägar. Särskilt klassrumsaktigt ser det heller inte ut med tanke på att det står en julgran i ena hörnet och brasan som de sitter framför sprakar muntert och kastanjer håller på att rostas över den.
Christian Malford sitter tyst och lyssnar, låter ibland blicken vandra mot de dansande flammorna i eldstaden, ibland mot sina klasskamrater i sofforna och – oftast – mot professorn själv. Han hade sett fram emot att få gå Spiritism i flera år nu, och att äntligen få gå där var … ja, inte direkt ett antiklimax, men kanske inte riktigt vad han tänkt sig. Dagens lektion har mest gått ut på att återberätta En Julsaga, och den hade han redan hört. Nu är det bara för att det råkar vara sista lektionen på höstterminen och eleverna är för distraherade av det stundande jullovet, så att berätta om Scrooge och hans spöken må vara förlåtet, kan han tycka, även om den här Hufflepuffaren helst av allt hade velat gå igenom något mer … substansiellt. Men om han velat ha saker man kan ta på så har han nog valt helt fel ämne.
PostPosted: Mon Nov 14, 2011 13:20
”Nå, men vi skulle ju prata om Borley i dag. Den lokala legenden säger att det låg ett munkkloster på prästgårdens plats under 1200-talet, ser ni,” berättar gubben Bexhill, ”och att en munk därifrån hade en kärleksförbindelse med en nunna från nunneklostret i Bures, åtta miles bort ungefär. En mycket pittoresk by även nuförtiden, faktiskt. De skulle rymma tillsammans, men upptäcktes och blev avrättade. Munkar och nunnor är menade att bara ägna sig åt Gud, inte åt köttsliga lustar, så det gick naturligtvis inte att bli kära i varandra, o nej.” Det den gamla mannen inte har sagt är att han själv kommer ifrån just Borley och växte upp granne med prästgården.
Chris fortsätter att anteckna lite smått här och där. Tänk, Essex låg det här ju i – så långt borta det är från Wiltshire! Helt på andra sidan landet, precis som Hogwarts också, om man tänker efter. Tur att de kunde ta flampulver hemifrån och till London, för det var billigare än att åka tåg och dessutom så tog det ju evigheter att ta sig från närmsta storstad, d.v.s. Bath eller Swindon, och till London. Mycket bättre att vara magiker faktiskt, det måste han ändå medge.
PostPosted: Tue Feb 14, 2012 17:36
”Den 16:e oktober 1930 flyttade pastor Lionel Foyster med fru Marianne och adoptivdotter Adelaide in i prästgården. Under dessa fem år förekom över 2000 rapporterade poltergeistfenomen, de flesta centrerade runt Mrs. Foyster. Trots detta så var enda skälet till att de flyttade därifrån fem år senare endast på grund av pastorns vacklande hälsa.” Själv kom ju Bexhill från Borley, så det är skälet till att han är särskilt insatt i detta – det är hela skälet till att han kom att intressera sig för spiritism överhuvudtaget! – och i synnerhet sedan han varit bekant med flickan Foyster som liten. De brukade leka ihop. Trevlig flicka. ”Ord formades ur tomma intet på väggarna: ’SNÄLLA HJÄLP HÄMTA’ och ’LJUS MÄSSA BÖNER’, och ofta var de adresserade direkt till Mrs. Foyster.”
PostPosted: Fri Jun 01, 2012 20:44
Chris antecknar även detta och tycker det börjar bli riktigt spännande. Tänk att det dök upp meddelanden på väggarna! Hur knepigt är inte det, på en skala? Hur skulle det kännas att vara Mrs. Foyster, egentligen? Hur skulle han själv tycka att det vore om det började dyka upp meddelanden på väggarna som var adresserade till honom? Det är klart, det beror väl på vad det är för meddelanden. Om hans mamma gav honom uppmuntrande meddelanden om att hon fanns i närheten och var stolt över honom och liknande så vore det ju inte helt fel. Det vore ganska trevligt …
”Under 1945 hittade man faktiskt ett skelett nedgrävt i prästgårdens trädgård, som fick sig en ordentlig jordfästelse på kyrkogården. Kan det ha varit skelettet efter en Marie Lairre från Le Havre i Frankrike? Hon hade varit menad att gifta sig med en Waldegrave, men hon motsatte sig det hela och stryptes därför år 1667. Waldegrave-klanen bodde i närheten av Borley på 15- och 1600-talet, och deras historia har sin beskärda del av elände, som sig bör på den tiden. Jomän. De har en egen krypta i kyrkan i Borley, och …” Bexhill hejdar sig. ”Det ska vi prata mer om, om en liten stund.”
PostPosted: Mon Sep 17, 2012 11:21
Chris tycker på det hela taget att det är ett fascinerande ämne och lyssnar med spänning. Det här är ett ganska mysigt ämne, måste han nog ändå påstå, även om det kanske hittills inte varit riktigt så som han hade trott att det skulle vara. Inte så noga, kanske. Om han känner att han måste lägga mer tid på annat så är det ju inte mer än att han kan hoppa av ämnet, om det skulle vara så. Samtidigt känns det lite taskigt mot den gamle gubben, som ju varit snäll mot Chris en gång i tiden, och det vill han ju gärna återgälda, om han kan.
”Harry Price, tillsammans med en mängd frivilliga, bodde i huset en tid 1937 och flera incidenter kunde rapporteras, men inget av samma skala som när familjen Foyster bott där. Vid midnatt i slutet av februari 1939 så brann prästgården ner till grunden,” till Bexhills stora besvikelse, ”och resterna kom att rivas, så att endast minnet av huset återstod 1944.” Ett minne, ja. Ett minne som han alltid kommer att bära med sig. ”Efter Prices död 1948 har man anklagat honom för att ha förfalskat bevis eller åtminstone ha hjälpt till med spökerierna, men han var trots allt inte där hela tiden, och folk upplevde saker redan innan han satt sin fot i byggnaden för första gången, så det kan ju diskuteras.”
Chris känner på sig att det är ett ämne som professorn säkert gärna diskuterar och gärna diskuterar både långt och länge. Det låter som att det är något som ligger honom varmt om hjärtat. Mer varmt om hjärtat än spöken i allmänhet, kanske. Vem vet, kanske professor Bexhill känt någon av de inblandade? Det vore lite fräsigt. Han fattar mod till sig och räcker upp handen. När Bexhill nickar åt honom att ställa frågan som han är intresserad av så tar Chris ner handen igen och undrar, ”Vad finns på platsen i dag, sir? Byggde de en ny prästgård eller är det bara en ruin kvar?”
”Åh, en samling bostadshus, bara,” svarar Bexhill med en något besviken röst. Det hus han själv vuxit upp i ligger bara ett stenkast därifrån. ”Byborna är sedan många decennier tillbaka trötta på historien, så man gör bäst i att inte göra något väsen av det. Så kan det gå – historien fascinerar gammal som ung än i dag, och ingen kan med säkerhet säga vad som skedde i Englands mest hemsökta hus. Det är kanske det som lockar.”
PostPosted: Mon Dec 24, 2012 18:17
Ja, vill man vara med om något så spännande som spöken så är det ju kanske en bra idé om man går till en plats där man så gott som är garanterad att få en upplevelse av det övernaturliga. Chris antecknar svaret i stödord, och tycker det är synd att prästgården inte finns kvar. Tänk att kunna besöka stället och se hur det ser ut, och om det ser ut som på alla bilder? Men så kan det gå. Kanske inte värt att försöka återuppbygga huset efter att det brunnit ner. Finns väl alltid nya hus man kan bygga istället, som har mindre knäpp akustik och liknande.
”Sedan 1974 har kyrkan undersökts grundligt av diverse spökjägare och det verkar vara där fenomenen finns nu. De flesta av dessa fenomen – av typen poltergeistaktivitet, kalla fläckar, apparitioner, ljud och liknande – tycks kretsa kring familjen Waldegraves krypta.”
Egentligen så vore det en så ypperlig idé att ta med sig eleverna till hans föräldrahem och arrangera ett nattligt besök i kyrkan, men Bexhill betvivlar starkt att rektorn skulle gå med på detta, ens för sjundeårselever. Det är synd, men å andra sidan så kanske det är bra att han slipper ha hand om en drös tonåringar på skolresa. Han blir ju trots allt inte yngre.
”Nå. Någon som har några fler frågor?”
Det är ju frågan det, förstås. Chris får fundera lite, men skakar sedan på huvudet då han inte kan hitta på något vettigt att säga. Hans klasskamrater verkar också ha dåligt med frågor, men nu är det å andra sidan hyfsat sent på kvällen – natten, till och med – så det är kanske inte så konstigt. Man kan tycka att de borde vara vana vid den här tiden, med tanke på att de trots allt haft kvälls- och nattlektioner i Astronomi ända sedan ettan, men det är ändå knepigt att försöka hålla sig vaken. Som tur är tycker han att Spiritism är mer intressant än Astronomi, så det har varit lättare att hålla sig vaken här.
När ingen har några frågor så förklaras lektionen vara avslutad, med uppmaningar om att läsa på mer grundligt om Borley till nästa gång, och sedan får de lov att gå. Alltså samlar Chris ihop sina saker och traskar därifrån, i riktning Hufflepuffs sällskapsrum. Tur att han inte har några lektionen på morgonen, i alla fall!