SPI6 – Cindy & Zoe

PostPosted: Fri Jul 30, 2010 13:06

(Med risk för att chockskada mig själv, presenterar jag härmed SH:s allra första SPI-lektioner! :party Starring Aurelius Bexhill, Cinderella Christie och Zoe Davenport och diverse ospelade muppar.)

Mörkret har sänkt sig över det stora slottet i de skotska högländerna och genom fönstren skiner ljus som försöker hålla undan kvällen en stund till, men det är inte mödan värt. I detta klassrum sitter en handfull elever i tre soffor, utställda i en hästskoform framför en gammaldags, rödaktig chintzfåtölj. I fåtöljen sitter en piggögd gubbe med vitgrå polisonger och gammaldags kläder och han verkar vara mitt uppe i att berätta en spökhistoria, vilket han gör med stor entusiasm.

”Den lokala legenden säger att det låg ett munkkloster på prästgårdens plats under 1200-talet, ser ni,” berättar gubben, ”och att en munk därifrån hade en kärleksförbindelse med en nunna från nunneklostret i Bures, åtta miles bort ungefär. En mycket pittoresk by även nuförtiden, faktiskt. De skulle rymma tillsammans, men upptäcktes och blev avrättade. Munkar och nunnor är menade att bara ägna sig åt Gud, inte åt köttsliga lustar, så det gick naturligtvis inte att bli kära i varandra, o nej.”

I soffan till vänster om gubbens fåtölj sitter en flicka med hästsvans och följer ivrigt med i allt som sägs. Enligt uniformen går hon i Ravenclaw, och enligt klasslistan och henne själv lystrar hon till namnet Zoe Davenport. Bredvid henne sitter en flicka som faktiskt har håret i en likadan hästsvans just i dag, men hennes slips är till största delen grön och klasslistan har henne uppskriven som en Cinderella Christie. Föga troligt att hon kommer att gå på bal i glasskor och räddas från sitt otacksamma liv därhemma med hjälp av en stilig prins, men sagor är sagor och verklighet är verkliget. Cindy är också djupt försjunken i att lyssna på professorn, som fortsätter sitt berättande.

”Den 16:e oktober 1930 flyttade pastor Lionel Foyster med fru Marianne och adoptivdotter Adelaide in i prästgården. Under dessa fem år förekom över 2000 rapporterade poltergeistfenomen, de flesta centrerade runt Mrs. Foyster. Trots detta så var enda skälet till att de flyttade därifrån fem år senare endast på grund av pastorns vacklande hälsa.” Själv kom ju Bexhill från Borley, så det är skälet till att han är särskilt insatt i detta – det är hela skälet till att han kom att intressera sig för spiritism överhuvudtaget! – och i synnerhet sedan han varit bekant med flickan Foyster som liten. De brukade leka ihop. Trevlig flicka. ”Ord formades ur tomma intet på väggarna: ’SNÄLLA HJÄLP HÄMTA’ och ’LJUS MÄSSA BÖNER’, och ofta var de adresserade direkt till Mrs. Foyster.”

”Det låter mer katolskt än anglikanskt,” tänker Zoe högt. ”Alltså, det här med mässa och det. Kan det ha med den där historien om nunnan att göra?” Tänk om det var så? Det vore ju ganska intressant, eftersom legenden talade om nunnor och sådana brukar ju vara katolska, eftersom protestantiska kyrkor inte direkt ägnar sig åt kloster.

”Vet ni vad, Davenport? Kanske, kanske inte. Under 1945 hittade man faktiskt ett skelett nedgrävt i prästgårdens trädgård, som fick sig en ordentlig jordfästelse på kyrkogården. Kan det ha varit skelettet efter en Marie Lairre från Le Havre i Frankrike? Hon hade varit menad att gifta sig med en Waldegrave, men hon motsatte sig det hela och stryptes därför år 1667. Waldegrave-klanen bodde i närheten av Borley på 15- och 1600-talet, och deras historia har sin beskärda del av elände, som sig bör på den tiden. Jomän. De har en egen krypta i kyrkan i Borley, och …” Han hejdar sig. ”Det ska vi prata med om om en liten stund.”

Cindy fortsätter att lyssna på utläggningen. Tänk ändå, över 2000 fenomen! Och fransyskor som blir strypta av sina fästmän, död och elände och nunnor som blir inmurade för att de blivit kära i någon annan än den där Jesus hon har hört talas en del om. Mugglare var verkligen mer fascinerande ibland än vad man kunde ta dem för!

”Harry Price, tillsammans med en mängd frivilliga, bodde i huset en tid 1937 och flera incidenter kunde rapporteras, men inget av samma skala som när familjen Foyster bott där. Vid midnatt i slutet av februari 1939 så brann prästgården ner till grunden,” till hans stora besvikelse, ”och resterna kom att rivas, så att endast minnet av huset återstod 1944.” Ett minne, ja. Ett minne som han alltid kommer att bära med sig. ”Efter Prices död 1948 har man anklagat honom för att ha förfalskat bevis eller åtminstone ha hjälpt till med spökerierna, men han var trots allt inte där hela tiden, och folk upplevde saker redan innan han satt sin fot i byggnaden för första gången, så det kan ju diskuteras.”

”Vad finns på platsen i dag? Byggde de en ny prästgård?” undrar en pojke mitt emot de två flickorna. Cindy vänder blicken mot honom när han börjar tala och studerar honom med en neutral min. Leonard eller något sådant, en Gryffindåre som Zoe verkar ha gillat i ett par år nu. Visst är det han? En blick mot Zoe, som också vänt blicken mot honom och ler intresserat, bekräftar detta. Tur att hon inte har glömt bort att hon bara är sexton. Att vara förälskad i lärare är ju ingen nytta med. Särskilt inte en som är så äckligt mycket äldre, dessutom!

”Åh, en samling bostadshus, bara,” svarar Bexhill med en något besviken röst. Det hus han själv vuxit upp i ligger bara ett stenkast därifrån. ”Byborna är sedan många decennier tillbaka trötta på historien, så man gör bäst i att inte göra något väsen av det. Så kan det gå – historien fascinerar gammal som ung än i dag, och ingen kan med säkerhet säga vad som skedde i Englands mest hemsökta hus. Det är kanske det som lockar.”

Leonard nickar instämmande åt svaret, vilket Zoe noterar med ett visst mått av intresse. De läste flera stycken ämnen ihop och han är en trevlig kille. Inte lika underbart fantastisk som hennes drömprins professor Sheridan, förvisso, men ändå. Hon gillar honom. Han har en väldigt fin hållning, som om han är jättebra på att dansa. Själv är hon helt och hållet värdelös och ser ut som att hon borde avlivas för att förminska sitt lidande. En av hennes storasystrar hade en gång sagt att hon var vig som havande kylskåp. Lite väl taskigt, kan man tycka. Eller åtminstone orättvist.

”Sedan 1974 har kyrkan undersökts grundligt och det verkar vara där fenomenen finns nu. De flesta av dessa fenomen – poltergeistaktivitet, kalla fläckar, apparitioner, ljud och liknande – tycks kretsa kring familjen Waldegraves krypta.” Det vore en idé att ta med sig eleverna till föräldrahemmet och arrangera ett nattligt besök i kyrkan, men han betvivlar starkt att rektorn skulle gå med på detta.

”Vad är egentligen en poltergeist?” frågar Cindy, som förvisso har hängt med på vad som sagts, men inte riktigt på alla detaljer. I bland är det svårt att hänga med när man lyssnar på någon som är så insnöad på sitt egna expertämne att de glömmer bort att alla inte är lika insatta som de själva. Hon har själv en släkting som är väldigt inne på att prata öronen av alla som orkar lyssna om sitt favoritämne: stjärnkikare. De har visserligen haft grundläggande lektioner i hur ett teleskop är uppbyggt och liknande, så att de ska förstå instrumentet och veta hur man sköter det och använder det till dess fulla potential. Det är inte samma sak som att orka lyssna på vad minsta beståndsdel heter och vem som uppfunnit dem och så vidare. Så länge de gör jobbet så tänker hon inte klaga!

Poltergeistar har Zoe hört talas om förr, och hon lär ha sett filmen någon gång dessutom. Den hade varit sådär. Det var någon scen i den med en köttbit som var full av larver som hade fått henne att titta bort och må lite illa, men rent i allmänhet så föredrar hon TV-serien Poltergeist: The Legacy som hennes äldsta storasyster gett henne i julklapp nu senast, och som hon plöjt igenom med stort intresse. Vilket underbart koncept! En organisation som säger att de typ är arkeologer och så är de i själva verket en sorts paranormala forskare och medlemmar av en paraplyorganisation som sträcker sig över hela världen och fördriver demoner och liknande. Hur AWESOME är inte det att ha som jobb, helt seriöst?! Kanske borde man bli professionell spökjägare? Kanske är det meningen med hennes liv? Åh, hon måste försöka ta reda på om Cindy är lika intresserad av ämnet som hon själv är, för är hon det så kan de ju slå sig ihop! Det är ju typ två år kvar av skolan, så två år att planera ett framtida yrke. Bäst!

” Poltergeist,” förklarar Bexhill med illa dold entusiasm, ”är tyska och betyder buller-ande. Även om poltergeist är ett parapsykiskt fenomen som sådant, så är det egentligen inte frågan om någon ande alls. Det är nämligen så att poltergeistaktivitet oftast uppträder runt barn och tonåringar. Är de satta i pressade situationer, vantrivs eller är mycket frustrerade, så kan energin inte alltid kanaliseras ordentligt och låta det få utlopp på annat sätt än att få saker att flyga runt och liknande. Det är en sorts psykisk, felriktad energi i från levande person. Kommer man till rätta med det grundläggande problemet så blir man också av med poltergeistfenomenet.”

”Men hur förklarar det Creppie?” säger Leonard. Tydligen är han riktigt intresserad av ämnet han också. Kanske det är värt att fråga ifall han också vill vara med och bli spökjägare efter FUTT-examen? Då är de ju typ halvvägs till att ha ett alldeles eget Legat! Zoe kan förvisso absolut ingenting om arkeologi, men kanske kan de hitta någon som gör det? Kanske är Leonard egentligen en svinhäftig kille som kan en massa saker, precis som Derek? Leonard blir plötsligt minst dubbelt så attraktiv som han varit typ tio sekunder tidigare!

”Creppie, ja. Det är ganska fascinerande, kan erkännas.” Bexhill sträcker sig efter en plåtburk, lyfter av locket och låter den vandra mellan eleverna, som kan ta för sig av – inga torra digestivekex utan faktiskt härligt smuliga shortbread-kakor! ”En förkroppsligad poltergeist är inte varje dag man stöter på. Det har att göra med hur många ungdomar som finns här på skolan, och att platsen är så genomsyrad med magi gör ju sitt till det också, helt klart. Det är som att all uppdämd frustration och andra omvälvande känslor har packats ihop och bildat en alldeles egen livsform. Fullkomligt remarkabelt!”

Likt de allra flesta elever brukar Cindy försöka undvika poltergeistens närvaro, så långt det nu går i alla fall. Det är ganska korkat att medvetet försöka bli dragen i håret, bli bankad i huvudet av böcker (fast hade inte Madame Atrox haft den goda smaken att porta poltergeisten från biblioteket för några år sedan?) ”Finns det inget sätt att göra sig av med … den? Det? Honom?” Vilket pronomen använder man åt förkroppsligade tonårskänslor som svävar omkring och ställer till ofog i tid och otid? ”Eller är det helt och hållet omöjligt?”

”Jag vet faktiskt inte, men jag håller på att försöka ta reda på det!” kommer det stolta svaret och eftersom kakburken har hunnit gå sitt varv runt sofforna så tar han emot den igen och tar sig en kaka innan han sätter tillbaka locket och ställer undan burken igen. De kan få mer om en liten stund. ”Det är ett mycket fascinerande ämne och jag försöker verkligen att se vad som kan göras åt saken. Inte så att han märker det, förstås. Man måste vara diskret, om man inte vill hitta alla sina anteckningar använda som näsdukar.” Usch, det hade han varit med om en gång, när han kom tillbaka till sitt kontor för att rätta uppsatser. OM Creppie hade fått sig en utskällning!

PostPosted: Fri Jul 30, 2010 13:59

”Vad är det för skillnad mellan spöken och gastar och andar? Är det ens någon skillnad?” säger en person som hittills inte lagt sig i diskussionen. Det är en annan pojke, som går i Hufflepuff och som flickorna tror kan heta Ranjit Shah. De har inte direkt gått ämnen ihop förr, är de hyfsat säkra på – i alla fall inte några tillvalsämnen, vilket gör att det är lättare att lägga folk på minnet eftersom det är färre elever där.

”Spöken, gengångare, gastar och annat är egentligen bara olika namn för samma sak!” svarar professorn med ett pekfinger i luften. ”Och med det menar jag folk som borde njuta av sitt efterliv, men som av någon anledning dröjer sig kvar på en nivå som ligger mellan vårt fysiska plan och det mentala andeplanet. De är oftast fredliga och relativt enkla att bli av med.” Han gör en konstpaus innan han fortsätter. ”Andar, däremot, är en term som används om alla energier, oavsett om det rör sig om är döda människor eller djur, naturandar, änglar, andliga vägledare eller våra nära och kära. Det finns många olika sorters andar, och man talar gärna om att det finns sju nivåer av andevärlden, och kvalitén på dessa nivåers invånare varierar stort. Så länge ni minns att det är bäst att undvika den allra lägsta så kommer ni att klara er fint. Det ska vi gå in på lite mer en annan vecka. Vi kan ju inte ta upp allt på en och samma gång!”

Nej, de kan väl inte det, antar Zoe och känner sig aningen besviken över detta. Hon älskar att lära sig nya saker och det här med andar och spöken och hemsökta hus och grejer är verkligen något hon tycker är superintressant! Och så kan hon inte få lära sig allt på en och samma gång, det är ganska sorgligt, faktiskt. Tänk om man på något sätt kunde ha en trollformel eller något sådant som gör att all kunskap flödar in i huvudet samtidigt? Det vore ju perfekt! Särskilt nästa år, då de skulle ta sin FUTT-examen – något hon verkligen inte ser fram emot alls!

Cindy tycker också att det är något av en besvikelse att inte få lära sig precis allting på en och samma gång, men hon är lite mer tålmodig än sin ivriga vän. Enda skälet till att hon överhuvudtaget valt det här ämnet var för att hon inte riktigt visste vilka ämnen hon ville gå och hon vet fortfarande inte vad hon vill bli när hon ”blir stor”, och att haka på med några nya ämnen med en god vän är ju faktiskt inte dumt. Då har man ju i alla fall sällskap.

Flickorna blir ännu mer besvikna när läraren strax därefter förkunnar att lektionen är slut för kvällen. Hade det redan gått över en timme? De har varit så inne i berättelsen om Borley och pratet om olika andar att de alldeles glömt bort att lektionen är tidsbestämd och att de dessutom kommer behöva gå tillbaka till sina sovsalar efteråt eftersom det är sent på kvällen eller till och med mitt i natten nu! De lägger ner sitt anteckningsmaterial i väskorna och tar artigt farväl av den gamle läraren innan de vandrar därifrån. De har sällskap så långt de kan – vilket tyvärr inte är särskilt långt alls, eftersom de två sällskapsrummen ligger i helt skilda delar av slottet, eller rättare sagt, det ena ligger i ett torn, det andra i källaren. Medan de gör sig i ordning var och en på sitt håll så kan de inte låta bli att se fram emot nästa lektion. Synd bara att behöva vänta en hel vecka tills dess!

PostPosted: Fri Jul 30, 2010 14:57

Nästa gång vi gör ett besök i vindsrummet med de tre sofforna och den ensamma chintzfåtöljen framför brasan, så är det senare på hösten och mörkret faller betydligt tidigare än vad det gjort senast vi gjorde ett studiebesök. Alla elever är församlade, trots att flera av dem är hängiga på grund av en av de där säsongsbetonade förkylningarna som härjar. Zoe sitter och känner sig frusen och okoncentrerad och Cindy har ont i halsen. Typiskt också – de som verkligen kommit att se fram emot Spiritism-lektionerna och tycker att vindsrummet är helmysigt.

För några veckor sedan hade några spöken varit och hälsat på, så att de kunde ställa frågor till dem om hur det känns att vara spöke. Det hade varit en jättekul lektion – det hade inte ens känts som en lektion överhuvudtaget! Den här veckan så var det föredrag om hemsökta platser och de lyssnar på detta med samma intresse som vanligt, om än inte riktigt samma nivå av entusiasm, eftersom de helt enkelt inte orkar. De borde ha legat i säng i stället, men här är dem. Å andra sidan verkar professorn, Aurelius Bexhill, också lite nedtonad och han får avbryta sig för att hosta flera gånger. Det här skulle nog inte bli någon vidare lektion för någon utav dem!

”Fenomen av typen hemsökelser, apparitioner, psykokinesi och liknande behöver inte härröra från döda människors osaliga andar.” Bexhill sträcker sig efter ett glas vatten och harklar sig innan han fortsätter. ”Det finns helt enkelt för många olika sorters andar för att ett sådant påstående ska vara trovärdigt. Vissa är döda av en eller annan orsak, andra har bara inte återfötts än, och ytterligare andra tillhör inte den fysiska världen alls, för att de i själva verket är saker som naturandar och liknande.” En bedrövlig, rosslande hostning skakar om hans kropp och får Zoe, som är en av dem som sitter närmast, att genast sträcka över en av näsdukarna som ligger framför dem på bordet. Han hade nämligen varit förutseende nog att införskaffa en samling näsdukar just utifall att det skulle vara lite väl förkylt på hans lektioner.

Cindy sitter tyst och önskar att hon kunde få avnjuta en kopp honungste eller något annat som kan tänkas göra det minsta för att lindra känslan av att ha taggtråd i svaljet. Som om han kunde läsa tankar så tar professorn och förser dem allihop med en kopp varm choklad, till elevernas stora lättnad. Att smutta på den varma drycken hjälper bättre än att inte ha något varmt att dricka alls, och dessutom var det riktigt god choklad till på köpet. Vad hade han för recept, månntro?

Zoe skyndar sig att krypa tillbaka under manteln som hon tagit med sig, trots att hon inte hade behövt sticka så mycket som en nästipp utomhus för att ta sig från Ravenclaws sällskapsrum och upp till det här vindsrummet. Det är kallt ändå. Är det så att hon håller på att få feber? Fy så hemskt – de som ska ha Naturmagi i morgon och allt. Det går ju inte att ligga i sovsalen och vara sjuk då. Hon måste ju vara där och visa upp sig inför den oemotståndligt skitsnygga irländska läraren!

”Det finns olika skäl till hemsökelser kommer ni att finna,” fortsätter Bexhill och snyter sig ljudligt i näsduken. ”En del går igen för att de har ouppklarade affärer, en del vill hämnas sin död, en del har omkommit på ett traumatiskt sätt, eller så har många dött på samma ställe, vilket platsen tycks minnas.” Rösten blir till en kraxning mot slutet, övergår i en hostning som inte går över förrän han läppjat lite på den varma chokladen. ”En del vill helt enkelt inse att de är döda, eller så är de helt enkelt så livrädda – om ni ursäktar uttrycket – för att dö att de stannar kvar. Oavsett skälet så förekommer det parapsykisk aktivitet på platsen i en eller annan form.” Han hostar igen och ursäktar sig sedan. ”Jag tror vi får ta och sluta tidigare i kväll, gott folk. Det här går ju inte.”

Awww, sluta tidigare! Inte bara att hon sitter och fryser och känner sig eländig, särskilt som en huvudvärk har börjat smyga sig fram dessutom, nu ska hennes favoritlektion bli avkortad bara för att de har en förkylning? Okej, det är väl kanske bara bra att sluta tidigare, med tanke på hur sent det faktiskt är, och allihop borde ligga till sängs för att bli bättre. Särskilt Bexhill, han är ju en gammal gubbe, så det är säkert jättejobbigt för honom att ha lektion, kommer hon på och ändrar åsikt. Ja, sluta tidigare i kväll är nog en bra idé, trots allt.

Hurra! är den enda tanke som susar igenom Cindys tankar när hon hör förslaget om att sluta tidigare. Vanligtvis skulle hon bli besviken, men nu, när hennes halsmandlar är svullna och grimaserar av smärta varje gång hon sväljer så är det bara välkommet. Då kan hon gå raka vägen till Slytherins kvarter, göra sig i ordning för kvällen och sedan (förhoppningsvis) kunna somna snabbt och därmed få vila sig ända till morgonen. Ska hon orka gå på lektioner eller inte? Äsch, hon får sova på saken.

”Hemsökelse brukar man säga om en plats där det förekommer paranormala fenomen. Hus med spöken i är hemsökta hus, till exempel. Ni minns prästgården i Borley?” Jodå, eleverna nickar. Utmärkt! De lyssnar på vad han har att säga! Finns inget bättre än engagerade FUTT-elever! ”En del spöken är bundna till en viss plats, för att det är där de levde, verkade, dog eller finns begravna – medan andra är istället bundna till vissa ting, och en del är helt obundna. Sådana är mycket ovanliga, åtminstone hos spöken som härstammar från icke-mugglare.” Han hostar igen och hela gruppen tar och lyfter sina chokladmuggar och dricker i några sekunder. Om de inte hostar själva så sympatidricker de med sin professor. ”Spökfenomen förekommer ofta på gamla slagfält eller i gamla byggnader, särskilt om de har en tragisk historia bakom sig. På ett fält vid Hastings hör man fortfarande stridslarm från 1066, till exempel.” Han dricker ur sin mugg och blickar trött på eleverna genom de gammaldags glasögonen. ”Vi sätter punkt där, go’ vänner. Krya på er så ses vi nästa vecka, hoppas jag.”

Zoe reser sig upp och tar på sig manteln ordentligt. Det var inte överdrivet långt att gå för att komma till Ravenclawtornet härifrån, men det är alltid lite kyligt i korridorerna om kvällarna och nu fryser hon ju dessutom en massa. ”God natt, professor Bexhill. Krya på er,” säger hon med skallrande tänder till den gamla gubben innan hon drar sig mot dörröppningen och sedan lämnar vinden tillsammans med Cindy. När hon nått fram till Ravenclawtornet skyndar hon sig att göra sig i ordning och går sedan och lägger sig – med mysbyxor, tjocka strumpor, en långärmad tröja och hon överväger till och med att ta på sig en mössa, men bestämmer sig i sista stund för att det vore att ta i. Lyckligtvis är sängen redan utrustad med det tjocka vintertäcket, men inte hindrar det henne från att huttra sig själv till sömns. Dagen därpå stannar hon kvar i sängen. Särskilt när hon hör att Naturmagin ställts in på grund av sjukdom.

Äntligen, tack och lov. ”Krya på er,” ekar Cindy efter Zoe och lämnar klassrummet. Själv hade hon inte känt något behov att vara inlindad i en mantel, men däremot har hon halsen insvept i några varv grön halsduk. Inte för att det egentligen gör någon som helst skillnad, men det får det ändå på något sätt att kännas bättre. Inbillningsfrisk, kan man kanske säga, även om placeboeffekt är en mer korrekt term. När hon kraxat fram ett god natt till Zoe så skyndar hon sig till källaren, där Slytherins elevhem har sina domäner. Badrumsspegeln får sig en tunga utsträckt mot sig och det hon ser i halsen får henne att svära och bestämma sig för att det är dags att ge sjukan ett besök. Men först så ska hon sova på saken. Som tur är så har hon fått tag i en smärtstillande och halslindrande trolldryck, så hon tar sig en klunk av det och när den äntligen börjar verka så känner hon att hon kan börja slappna av och i och med det kommer den underbara sömnen. Att Naturmagi-lektionen blivit inställd är hon tacksam för, för det var det ända ämnet de läste just den dagen, men hon gör ändå en visit i sjukhusflygeln och får sig en halsflussdiagnos på köpet. Underbart med senhösten, verkligen.