Regn – del 2: Maggie (NSFW)

Maighréad kände sig trygg i hans famn. Inte för att hon brukade känna sig otrygg eller osäker vanligtvis, men alla bekymmer hon än lyckades samla på sig så försvann de som ett trollslag så fort hon kom nära honom. Hon låg vid hans sida och lät sina fingrar leka med håren på hans bröstkorg, medan han hade en arm runt henne. Han var ganska stor – både lång och kraftigt byggd, men utan att vara tjock. Lite som en björn. Hon låter handen ligga och lyssnar istället till deras andhämtning, hans hjärtslag och regnet som smattrar mot fönsterrutan. Ljuden får hennes ögonlock att bli tyngre och tyngre, och till slut sover hon.

Hon drömmer om grannpojken som hon var jättekär i när hon var nio och bara var en spinkig flicka med burrigt, rött hår som en femton år gammal pojke bara tyckte var en fånig barnunge. Hon drömmer om pojkarna som beundrat henne på Hogwarts, och på de förvånansvärt få pojkvänner hon haft. Det var jobbigt att växa upp och vara ”den där snygga Ravenclaw-tjejen” som alla ville ha, för hon tyckte det var svårt att kunna lita på någon som lika gärna skulle kunna säga att han älskade henne djupt och innerligt bara för att sedan vända sig om i och säga till alla att han hånglat med henne, och kanske mer än så.

Hennes undermedvetna går till Tom, som hade varit annorlunda. Han hade brytt sig om henne, och sedan hade hon tyckt att han var världens snyggaste kille också. Han hade varit med i Gryffindors Quidditchlag och allt, och för några år sedan hade han varit på skolan på prov, som skolkurator av alla saker! De hade inte återknutit annat än vänskapsband under tiden han var på skolan, men det var ganska spännande att se hur snabbt Eamonn gick tillbaka till att vara sådär nervös som han varit förr i tiden omkring henne. Det var en himla tur att hon aldrig berättade för honom att det var Tom som varit hennes första…

Efter skolan hade hon haft några småromanser med några som hon läste astronomi ihop med, men inget som varade. Det hade varit så mycket plugg att det inte funnits mycket tid över till annat. Sedan hade hon fått anställning på Hogwarts, och där hade hon blivit upptagen med undervisning. Det var där hon först träffat på Eamonn.

Hon hade sett honom ibland runt omkring på skolan, och i Stora Salen, men hon visste inte vem han var, förrän en dag då hon frågade en kollega som var vänlig nog att upplysa henne, även om hon tolkade namnet som Amon Sheridan och inte insåg att han var irländare han också. Av kollegorna att döma var han en trevlig karl som var charmig och väl omtyckt, och även om han var äldre än henne, så fann hon honom mycket attraktiv. Visst var karlar som Proteus och Kostas mycket attraktiva de också, men samtidigt visste hon att det inte skulle kunna bli något varaktigt med någon av dem. Även om hon gärna skulle försöka, så skulle hon så småningom bli frustrerad över att de var engelsmän. Men så en dag hade hon tur i oturen…
Hon hade så bråttom upp till astronomisalen att hon inte hade sett sig för och plötsligt hade hon sprungit in i någon som lyckligtvis var mjukare än en kall stenvägg. Det var tydligen en person, eftersom hon kände en arm runt midjan för att hindra henne från att tappa balansen och dratta på ändan.

”Oj, förlåt!” hade hon sagt.

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt,” hade personen svarat. ”Är ni oskadd?”

Det var en man som talat, och dialekten var irländsk, så help me God. Hon tittar upp för att se vem det var som hon sprungit på samtidigt som han släpper taget. Det var ju den där Amon! Nåväl, nu fick de ju äntligen språkas vid lite.

”Ja, tack, jag mår bra,” svarade hon. ”Klantigt av mig. Borde sett mig för.”

”Jag också,” skyndade han sig att säga och såg nästan lite skamsen ut, vilket hon tykte var lite smågulligt.

”Ni är irländsk,” konstaterade hon, positivt överraskad, och hon var hyfsad på att känna igen dialekter dessutom. ”Västerut… Mayo?”

”Sligo,” rättade han, ”så nästan.” Med tanke på att de två grevskapen låg precis ovanför varandra, med Mayo i syd och Sligo i norr. ”Och ni?” Han var nog inte fullt lika bra på att placera dialekter som henne, om han behövde fråga en sådan sak.

”Dún Laoghaire, County Dublin.”

Hon log mot honom, för att han var ifrån samma ö gjorde henne alldeles varm inombords. Diskret försöker hon att bilda sig en uppfattning om honom, och det hon kan se är verkligen inte illa. Hon har alltid tyckt om bruna ögon på män, och de som den här mannen var utrustade med fick henne att svälja hårt. De var som djupa men sammetslena brunnar som var oerhört frestande att drunkna i. Ögonvrårnas linjer tydde på att han hade nära till ett leende, och att han inte var trettio gjorde hans drag mer… förfinade kanske var fel ord, men de gav honom karaktär. Det fanns en historia i hans ansikte, ett liv med alla de erfarenheter som han har samlat på sig, vare sig det är motgångar eller framgångar det rör sig om.

Kinderna var slätrakade, hakan tydlig och håret var mörkt och inte alltför kort, utan det hade lite rörelse. När han log var det nära att hon tappade balansen igen, om det inte var för att det hade varit ganska barnsligt att tappa balansen bara för ett leendes skull. Men Jesus, Maria och Josef vilket smittande leende, och tänderna verkade ha tagits gott om hand under åren också, vilket inte alltid var fallet med en del ens i hennes egen ålder, och munhygien var viktiga saker.

Hans hand hade känts varm mot hennes rygg genom det gröna tyget på hennes klänning, och han hade haft ett stadigt tag, dessutom. Även om han inte var muskulös på samma sätt som en del män hon kunde nämna, så verkade det ändå som att han samtidigt inte saknade några muskler. Inte för att hon tänkte börja klämma på hans armar för att ta reda på storleken på hans biceps eller något, för det vore lite fånigt.

”Jag tror inte att vi har blivit introducerade,” sade hon till slut när hon lyckats slita sig från sina fantasier. ”Maighréad Ní Raghallaigh.” En hand sträcktes ut mot honom, och han skakade den. Hans hand var varm och handslaget fast, som hon förutspått. Huden var grövre än hennes, men annat hade varit konstigt.

”Eamonn Sheridan.”

Eamonn? Inte Amon. Nu kände hon sig lite fånig som inte insett att han haft ett irländskt namn, så hon förebrår sig själv i tysthet. Det här var ju pisamt.

”Jag borde gå,” sade hon sedan. ”Har en lektion jag behöver planera, men det var trevligt att äntligen få ett namn till ansiktet.”

”Instämmer,” svarade han med ett leende, som återigen fick henne att känna det som att knäna skulle ge vika under henne. Det var bara synd att det var en sådan åldersskillnad mellan dem, för rimligtvis så var han alldeles för gammal för henne. Det fanns ett namn för medelålders män som önskade krypa i säng med avsevärt yngre kvinnor, och det var inte särskilt smickrande. Och han var säkert en av dem. ”En ära att äntligen få byta några ord med er, professor Ní Raghallaigh. Jag önskar er en trevlig kväll.”

”Ett nöje, professor Sheridan,” svarade Maggie utan att veta om hon ville dras iväg med hans charmiga leende eller om hon skulle vara orubblig och vägra falla för någon som ändå bara var gubbsjuk. Hon önskade honom en lika trevlig kväll och började gå därifrån, så att hon kunde grubbla över detta ifred, utan att konstant se på honom och komma av sig.

Maggie började gå baklänges till en början, för att kunna betrakta honom lite på avstånd, och gillar vad hon ser. Hon vänder sig om och småler för sig själv, tills hon kommer på vad hon håller på med, men det var svårt att bara sluta. Han var svår nog att motstå som det var, utan att han skulle få för sig att ge sig efter henne. Kanske var hon ”den där snygga Astronomi-lärarinnan” nu istället, och om hon var det samtidigt som han var gubbsjuk så skulle det onekligen bli en jobbig situation att behöva handskas med.
Månaderna kom och gick på skolan, och av någon anledning fick Maggie känslan av att Eamonn försökte undvika henne. De såg skymten av varandra här och där, men de hamnade inte bredvid varandra i Stora Salen och fick ingen chans att träffa varandra för att byta mer än ett par ord. Om han var ute efter henne på det sättet så hade han då ett underligt sätt att visa det på, med tanke på att han inte verkade försöka ta någon kontakt med henne alls. Visst att det inte var alla lärare som hon pratade med varje dag, men det var ingen som verkade undvika henne med flit. Var det något fel på henne på något sätt, eller vad var det som pågick?

Allt eftersom tiden gick så verkade det som att luften på sätt och vis hade gått ur honom. Något var fel, men eftersom hon knappt fick tag i honom så kunde hon inte fråga. Till slut hade hon sökt upp den hon såg som en mentor för att be om råd.

”Har ni tid en stund?”

”Jag har alltid tid för er, min sköna!” svarade Aurelius Bexhill med ett faderligt leende. ”Kom och sätt er.”

Den gamla professorn satt i en dovt röd, blommig sammetsfåtölj vid den öppna spisen i hans arbetsrum, som var belamrat med överfulla bokhyllor innehållandes mestadels mer eller mindre intressanta böcker om spöken och andra andevarelser. Hon hade varit här många gånger sedan hon började som lärare, men även flertalet gånger under hennes två sista år på skolan, eftersom hon hade läst Spiritism då.

Maggie satte sig ned i den lediga fåtöljen med en suck.

”Hur är det fatt?”

”Jag vet inte.”

”Vad är det som felas?”

”Det känns som att han undviker mig,” svarade hon till slut, efter att ha suttit tyst en stund.

”Undviker? Dig? Inte då! Vem skulle denna dåre vara?”

”Sheridan.”

Han rättade till sina ålderdomliga glasögon och kliade sig lite i de ljusa polisongerna. Det tog honom en stund att koppla vem det var hon pratade om.

”Ah, du menar professor Sheridan? Irländare, lång, mörk?” Det räckte med en nickning för att han skulle kunna föreställa sig vem det var. ”Varför skulle han undvika dig?”

”Jag har ingen aning, men det känns så.”

Hon suckade och förklarade varför. När hon var färdig hade han tagit av sig glasögonen och såg begrundande på henne.

”Han kanske bara är lite blyg,” funderar Bexhill. ”Kanske tycker han om dig, men är rädd för att säga något, eftersom han kanske tror att du skulle misstycka.”

”Varför skulle jag misstycka?”

”Tja, du kanske föredrar killar av en annan typ… Vad vet jag? Jag är ingen expert på kvinnor och kvinnors förhållanden, om jag ska vara helt ärlig. Men det låter som en rimlig förklaring, på det hela taget.”

Maggie hade funderat på saken efter samtalet med Bexhill, och när de väl hade träffats så hade hon försökt att le uppmuntrande mot honom, men han hade mest verkat nervös.

En kväll hade hon äntligen tagit sitt mod till fånga och gått för att söka upp honom. Nattlinne och morgonrock var kanske inte den mest passande klädseln i världen, men hon hade inte kunnat sova. Det hade inte han heller, av allt att döma. När han äntligen hade tagit modet till sig att bjuda henne på middag hade hon inte tvekat en sekund, och hon hade inte ångrat sig när kvällen väl kommit. Han hade verkligen visat sig kunna laga mat, för den Irish Stew han bjudit på uppe i Astronomitornet hade varit minst lika god som den hon var van vid hemifrån.

De hade sett en meteor rita ett vitt streck på den stjärnklara himlen och önskat sig något. Hon hade önskat sig att han skulle sluta undvika henne och att han skulle kunna leva upp till hennes förväntningar… men mest av allt hade hon önskat sig en kyss, och det var precis vad hon fått också. Det hade varit ett magiskt ögonblick.

”Magiskt,” mumlade hon i sömnen, utan att vakna.
Att han hade dykt upp på The Fenian Wish hade varit en total överraskning. Visst hade hon sagt att hon alltid åkte hem dit på St. Patrick’s Day, men att han dykt upp där och då… Det hade ändå betytt något. Det måste det ha gjort. Hon hade bara hunnit säga hej innan hon hade varit tvungen att återgå till bararbetet. Fionnula hade betraktat dem båda två, och när Maggie kom förbi utbytte de några viskande ord.

”Vem är han?”

”Vem? – Åh, det är en kollega.”

”På så sätt. Och har kollegan ett namn?”

”Eamonn. Sheridan. Professor Sheridan, menar jag.”

”På så sätt.” Ett leende lekte över Mrs. Uí Raghallaighs läppar. ”Är du medveten om att han är upp över öronen i dig?”

”Men Mamma då!”

”Se på honom!”

Maggie kikade diskret runt ett hörn, mot hörnet där den ensamma professorn satt över sin pint med Guinness och såg lite drömmande ut.

”Herregud,” mumlade hon för sig själv och drog tillbaka huvudet. ”Jag tror du har rätt.”

”Du borde lyssna på din mor lite oftare,” svarade Fionnula. ”Så… hurdan är han?”

”Perfekt,” svarade hon automatiskt, innan hon insåg vad hon sagt, men då var det redan för sent. Hennes mor hade redan hört.

”På så sätt.” Fionnula kikade också runt hörnet. ”Trodde att du skulle välja någon yngre, faktiskt. Hur mycket äldre är han?” Inget svar kom. ”Mai?”

”Hrm.”

”Du undviker frågan, Mai. Det gör du bara när du vet att jag inte kommer att gilla svaret, du har gjort samma sak sedan du var liten. Ut med språket nu. Han är minst tio år äldre, kanske femton.” Hon gav sin dotter en blick. Tydligen hade hon inte gissat rätt än. ”Tjugo?!” Maggie såg ner i golvet. ”Jesus, Maria och Josef, Maighréad Ní Raghallaigh! Tjugo?! Han är gammal nog att vara din far!”

”Men han är inte min far, okej?” Det här hade börjat irritera henne. ”Han är en man, mamma. En trevlig, irländsk man.”

”Du glömde stilig.”

”Det också.” Hon log för sig själv. ”Definitivt det också. Men det är beside the point!” Armarna lades bestämt i kors under bysten. ”Så vitt jag märkt hittills så är han en gentleman. Jag har allting under kontroll, tro mig. Han kommer inte att få lägga ett finger på mig om jag inte är helt säker på att hans avsikter är ärliga.”

”Du kommer inte att bli bortkollrad av ett vackert leende?”

”Jag hade inte tänkt det.”

”Gå över och prata med honom då. Kan inte tänka mig att han är just precis här just idag för att han vill insupa atmosfären.”

”Visst, om en liten stund, när jag behöver en rast. Först har jag lite att göra.”

Ett tag senare hade hon gått över och satt sig ned hos honom, småpratat lite. När Eamonn hade gett henne den framtrollade shamrock-kransen och gett henne en kyss på kinden så hade hon inte kunnat gå därifrån utan att göra en poäng av att kyssa honom rätt på munnen. Om inte annat så för att se hur han reagerade, och hans reaktion var obetalbar. Maggie kunde inte låta bli att le när hon gick därifrån, och blinkade roat åt sin mamma, som skakade lite på huvudet till svar.

Han hade fortfarande varit där vid stängningsdags och till och med hjälpt till att stänga. Maggies föräldrar hade tackat för hjälpen och tackat för sig och sedan gått upp på övervåningen, där de bodde, för att lägga sig. Efteråt hade Maggie och Eamonn satt sig ned i en soffa för att prata ostört och utan avbrott en stund, om allt och inget. Så småningom hade konversationen blivit något mer seriös.

”Varför försökte du undvika mig?” ”Undvika?” Visst ja, det hade han ju gjort. ”Åh. Jag… det var dumt av mig. Jag borde inte ha gjort det, men jag visste inte bättre.”

”Visste inte bättre?!” Ålder var tydligen inte något som hade med förstånd att göra. ”Vad försökte du åstadkomma egentligen?”

Eamonn såg plötsligt sorgsen ut och såg ned i bordet framför dem, som om han inte visste riktigt hur han skulle uttrycka sig. Självförtroende var tydligen inte heller något som hade med åldern att göra.

”Jag ville inte ge ett felaktigt intryck.”

”Jag förstår inte riktigt… felaktigt intryck?”

”Kom igen nu. Titta på mig,” svarade han, fortfarande utan att se på henne. ”En man i min ålder och en vacker kvinna nära nog hälften så gammal? Det ser inte bra ut. Jag ville inte att du skulle tro att jag bara såg dig på det sättet, att det enda jag var ute efter var din kropp.”

”Är du inte det då?”

Det skulle inte förvåna henne alls. Hur många killar hade inte försökt imponera på henne, låtsas som att de var kära i henne (en del inbillade sig säkert att de var det också), allt bara för att det enda de ville var att få henne i säng? Äntligen lyfte han blicken, och såg henne rakt i ögonen. Det som såg tillbaka på henne var inte ett sexuellt rovdjurs själ, utan en sorts besegrad sorgsenhet.

”Varför skulle du överhuvudtaget ens vara intresserad av mig när du kan få precis vem du än vill ha? Det finns säkert miltals med unga, attraktiva män som är redo att köa upp för att vinna ditt hjärta. Varför skulle du vilja ha mig, en grånande, gammal bondson från County Sligo?”

”Visst,” svarade Maggie. ”Visst. Du har rätt. Jag skulle kunna få precis vem jag vill. Ända sedan jag började utvecklas till kvinna har jag kunnat få precis vem jag vill, men vet du vad? Jag vill inte ha vem som helst.”

Han log svagt.

”Det betyder inte att du automatiskt vill ha mig. Jag kan inte utgå fråm att du vill det, för om jag gör det och du… om du inte gör det… Jag kan inte… Kanske om jag fortfarande var en tonåring, men nu… Det skulle förgöra mig.” Återigen vände han bort blicken.

”Du bör nog ta och gå nu,” föreslog hon stilla, ”för annars måste jag kyssa dig.”

”Okej,” sade han resignerat. Det var inte riktigt den reaktionen hon väntat på.

”Okej att du bör gå eller okej att jag måste kyssa dig?”

”Jag vet inte,” suckade han till svar.

Maggie makade sig närmre, strök en mörk hårslinga ur hans ansikte och log svagt mot honom.

”Men jag vet.”

De hade kyssts förr, men den här gången var det annorlunda. Hans läppar var mjuka och varma, fortfarande lätt maltsmakande, medan hans ansikte var strävt med de blandat mörkare och ljusare skäggstråna som börjat titta fram så här sent på kvällen. På så sätt var det precis som förut, men det var innerligt på ett nytt sätt. Efter vad som kändes som en evighet samtidigt som det också kändes som ett par korta sekunder var det över. Hon reste sig upp.

”Kom.”

Maggie drog honom upp på fötter och tog honom med upp på övervåningen, till hennes rum, där hon gick in, drog gardinerna för fönstret och bad honom att stänga dörren. Hon hjälpte honom av med kavajen – inte för att han var för berusad eller på annat sätt var oförmögen att själv göra det, utan för att han verkade lite för reserverad för att ta det initiativet.

”Borde vi verkligen…?”

”Det borde vi absolut,” svarade hon bestämt. ”Jag sade att jag inte vill ha vem som helst, som du kanske minns? Det är ju för att det är dig jag vill ha, dummerjöns. Kan du inte förstå det någon gång?”

”Men varför just jag?”

”Vem vet?” Hon ryckte på axlarna. ”Spelar det någon roll egentligen?”

”Nej, antar jag, men –”

”Så visa vad du går för.”

”Wow, det ger absolut ingen prestationsångest eller så.”

Maggie småfnittrade lite medan hon började knäppa upp knapparna på hans vita skjorta.

”Se så, slappna av nu. Slappna av.”

Skjortan föll i golvet, snart följd av hennes gröna klänning som hon på något sätt hade lyckats komma ur på två röda sekunder. Visst att hon ibland bar klänningar som avslöjade mer än de dolde, även om hon var helt täckt av tyg, men att för första gången se henne helt utan, som när som på underkläder, var ändå en helt ny upplevelse. Hon förde det långa, lockiga håret ur vägen, så att ryggen låg bar.

Han hjälpte henne att knäppa upp behån, även om hon utan tvekan kunde ta sig ur den själv. Han förde en hand till hennes axel, smekandes bort först det ena axelbandet, kyssandes axeln när det föll av, och sedan nästa sida. Sedan vänder han henne om, så att han i tur och ordning kan svepa håret åt sidan på henne och smeka hennes hals.

Hon tar några steg tillbaka så att han se henne, hela henne, vilket gjorde honom helt mållös. Hon ler lite snett innan hon biter sig lite i läppen.

”Ska du inte säga något?”

Orden svek honom. ”Wow,” var allt han kunde få fram.

”’Wow’?”

”Wow,” upprepar han bestämt och slår ut med händerna. Visst att han inte gärna kunde neka till att ha funderat på hur hon såg ut under de där gröna tygerna, men det hade ändå inte kunnat jämföras med hur hon såg ut i verkligheten. Hon harklade sig.

”Är allt till er belåtenhet, professor Sheridan?”

Eamonn fick tvinga sig själv till att sluta stirra på henne. ”Mer än väl, professor Ní Raghallaigh, mer än väl.” Han harklade sig. ”Och för er del?”

Maggie låtsades granska honom kritiskt ifrån alla håll, innan hon slutligen nickade nådigt. ”Mer än väl. Kom nu.”

Hon ledde honom till sängen genom ett fast grepp i byxlinningen. När hon nådde fram satte hon sig ned framför honom, knäppte upp dem och drog ner dem så att han kunde kliva ur dem när han skulle göra henne sällskap i sängen. Hon makade sig längre bakåt, medan han följde efter, utforskandes hennes kropp på vägen, så försiktigt som om han var rädd att hon skulle gå sönder.

När han var parallell med henne kunde de bägge två utforska varandra samtidigt. Hur lång tid det tog, hur länge de bara låg och njöt av att bara kyssas och smekas, var svårt att säga, men till slut var de redo att gå ett steg längre.

En rysning av välbehag gick genom deras kroppar när han varsamt trädde in i henne. De rörde sig mjukt tillsammans, ingen hade bråttom eller hade problem med att gå för fort fram. Varför skulle de skynda när de hade hela natten på sig?

Maggie makade sig överst och slängde bak håret, som hade kommit i vägen. Hon hade inget emot att få sin kropp beundrad, om det var av en älskare och inte bara en random kåtbock. Han kupade händerna över hennes generöst tilltagna bröst och masserade dem lite innan han lät händerna glida ner till hennes rundade höfter, där de tog ett fast tag, så att han kunde stöta djupare in i henne.

Från att ha börjat varsamt och försiktigt så hade de nu fått upp ångan. Det var inte våldsamt eller vårdslöst, utan eldigt och passionerat. Eamonn fick bita ihop käkarna hårt för att inte tappa koncentrationen och explodera. Han var en gentleman – damerna först.

”Ja, precis så!” flämtade hon, ”precis så!”

Det var som en tidvattenvåg som slog emot en vågbrytare i nästa ögonblick. Ett flertal okontrollerade skälvningar gick genom hennes kropp, och det kändes som att hela hon var full av kolsyra, ända ut i tåspetsarna. Det gick inte att hålla emot längre. Det ilade i tänderna och han kände sig som paralyserad medan det bara kom och kom, som om det aldrig skulle ta slut. Maggie skrattade lågmält, eftersom de fortfarande var förenade och känslan var förhöjd i efterdyningarna.

”Gode Gud!” lyckades han flämta fram när han äntligen lyckats återfå talförmågan.

”’Wow’?”

”Wow,” bekräftade han, mest för att det fortfarande var för svårt att sätta ihop några sammanhängande meningar.

Maggie klättrade ner från honom och lade sig bredvid i sängen istället, för att försöka hämta andan.

”Du vet att vi måste gifta oss nu, hoppas jag?” viskade hon.

”Kyrkligt eller borgerligt?”

Hon såg rätt på honom.

”Du vet att jag skojade, va?”

”Ja, tyvärr.”

”Tyvärr?”

”Det skulle göra mig till världens lyckligaste och troligtvis också mest avundade man.”

”Men?”

”Men det är alldeles för tidigt att säga. En gång är ingen gång.”

”Visst, ge mig en stund att hämta andan, så –”

Eamonn skrattade till. ”Försöker du ta livet av mig?” Maggie svarade bara med att räcka ut tungan åt honom. ”Nej men allvarligt. Tänk om vi skulle tappa gnistan om bara några veckor, eller kanske månader? Om vi skulle gifta oss så vill jag att det ska vara för att vi är redo att ta det steget, och att det är till för att vara för den överskådliga framtiden.” Han lade en arm runt henne. ”Om du fortfarande vill ha mig, vill säga.”

”Mer än någonsin.”

Det skulle ha varit en intressant konversation vid frukostbordet, i alla fall om han hade stannat.

”Är du säker? Du får gärna stanna om du vill.”

”Det är bättre att jag ger mig av. Vill inte att du ska känna dig besvärad inför dina föräldrar.”

”Du menar att DU inte vill känna dig besvärad inför mina föräldrar.”

”De verkar vara ganska traditionella av sig. Man måste väl i så fall vara gift för att… som vi… gjorde.”

”Förvisso.”

”Jag känner dem inte. Sade ju inte så jättemycket till dem igår kväll, och nu är jag här, i deras dotters säng – en främling. Det känns fel.”

”Du är ingen främling för mig i alla fall, det är huvudsaken.”

Med ett snett leende böjde han sig fram och kysste henne. ”När är du tillbaka?”

”Tidigt ikväll. Har lektioner att ta hand om.”

”Vill du… ses igen?”

Maggie lade huvudet på sned och plutade lite med underläppen, som om hon behövde fundera på saken innan hon hade ett svar att ge.

”Försök undvika mig igen…!”

”Jag tror inte att jag vågar.”

”Bra. Då ses vi ikväll?”

”Ikväll blir fint.”

Eamonn strök henne varsamt över en silkeslen kind innan han tog några steg tillbaka och transfererade sig tillbaka till Hogsmeade. Med en suck och ett leende lutade hon sig tillbaka i sängen, lade sig ned och andades in resterna av hans doft. Till sin förvåning då så hade hon känt en viss saknad efter honom. Redan. Redan efter första gången, vilket var en helt ny upplevelse, och en som hade förbryllat henne, ända till hon hade kommit på vad det berodde på. Blicken föll på den nu halvvissna Shamrock-kransen på sängstolpen.
Maggie rörde sig lite och noterade att armen som hon legat på hade somnat. Hennes drömmar hade varit fulla av minnen, och det fick henne att undra lite hur det kom sig. Varför just nu? Hon ruskade på ena armen, och när den hade vaknat till liv igen och slutat pirra och stickas, så kikade hon nyfiket på Eamonn.

”Vad funderar du på?”

”På hur lycklig jag är.”

”Aww, softie där.”

Han fick henne fortfarande att le, trots att de nu varit tillsammans i flera år. De var tillbaka på skolan, hennes föräldrar mådde bra bägge två och fortsatte driva sin mysiga lilla irländska pub i Dún Laoghaire. Eamonn drog henne närmre intill sig, och vände hennes ansikte upp mot honom. Hon log mot honom och slutade inte le bara för att deras läppar möttes.

Regndropparna smattrade vidare mot fönstret, men det var det ingen som lade märke till. I det andra rummet sträckte Big Fellow lite på sig i fåtöljen innan han återigen rullade ihop sig och somnade om, belåtet snarkandes.