Merulafisk på promenad från Hogsmeade – del 2

Merula kan inte låta bli att fnittra till rejält och ska just till att besvara hans kommentar, som definitivt var flörtig, med ett retsamt ”Du är tillräckligt distraherande tack så mycket” när han säger åt henne att se butter ut vilket hon tvingas anstränga sig för att göra ändå tills hon får syn på personerna i fråga. Faktum är att hon blir lite butter över att de måste komma gående och störa, fast hon hoppas att de ska tolka hennes småilskna blick som att hon helt enkelt inte vill vara där alls. Hon noterar, när de kommit tillräckligt nära, att det är ingen mindre än rektorn själv tillsammans med professor Vellarvo och några fler. Vilka de andra är bryr hon sig inte så mycket om eftersom det är rektorn och hennes elevhemsföreståndare som är absolut värst att träffa på just nu eftersom hon tvivlar inte på att Vellarvo fått veta om konversationen som hon haft med fisken. ”Fan..” säger hon tyst i en viskning utan att knappt röra på munnen men hon tvivlar inte på att han hör henne sedan så är de helt plötsligt på konversationsavstånd och även om hon gärna skulle se att de bara kunde gå förbi varandra inser även hon att de tvingas stanna och prata med följet.
”God dag” instämmer Merula men en aning tystare eftersom hon inte vill störa konversationen som den duktiga lilla elev som hon ska föreställa. Hon har nästan lust att gnissla tänder över situationen men låter bli eftersom även om hon inte tror att det är uppskattat även om det skulle se ut som att hon verkligen inte uppskattar konversationen. Hon riktar sitt god dag lika mycket till rektorn som till Vellarvo och han ger henne en kort blick och en nickning innan hon inser att den fortsätter upp mot Edgar och sedan tillbaka till henne. I ett panikslaget ögonblick tror hon att han fattat, att han på något sätt förstått något som rektorn varit för dum för att lägga ihop, men lugnar sig själv med att det givetvis inte kan vara något som han vet och om hon ger ifrån sig signaler om att han kan ha rätt i misstanken så är det hon som är dum. Flickan kan dock inte låta bli att rodna djupt över kommentaren av att de kommit överrens nu och hon riktar blicken mot sina skor istället för någon av professorerna. De visste ju att hon hade haft en förälskelse i honom som dessutom då skulle vara obesvarad och bara tanken på att de tänkte på det nu fick henne att känna sig som fem år gammal och totalt pinsam. Förhoppningsvis så tolkar de det som att hon verkligen känner sig dum som ens fått för sig något sådant inte som att hon tycker det är pinsamt att tänka på vad de gjort tillsammans, saker som det inte skulle se bra ut alls om det kom ut till allmänheten. Hon tittar upp igen när han adresserar henne och hon klämmer ur sig.
”Ja professor Fisher.” sedan tillägger hon riktat till rektorn mest men även till sin elevhemsföreståndare ”Jag insåg givetvis att jag hanterat situationen… ovärdigt och jag är bara glad att professor Fisher har valt att förlåta mig, jag förstår att det kunde kostat honom…” hon stoppar sig själv eftersom hon givetvis inte vill avslöja hela situationen för de lärare som inte råkade veta vad konversationen handlade om och säger istället ”Jag är skyldig honom evig tacksamhet för att han fortfarande vill ge mig extralektioner.” en aning uppstyltat men med tanke på att hon lägger in ånger på de rätta tillfällena så hoppas hon att hennes kommentar ska gå hem hos tanten. Hon fångar just upp en lite misstänksam blick som Vellarvo ger hennes följeslagare och inser att han kanske inte blev helt nöjd men han väljer i alla fall inte att säga något vilket är en tröst.

”Det var ju bra,” svarar Griselda med en värderande blick på flickan. Det var fortfarande lite överraskande att få höra att flickan varit förälskad i läraren i fråga. Hon hade väl aldrig träffat Merula personligen och sådär, men av det hon hört och sett av henne så hade hon inte riktigt tagit henne för den som kärar ner sig i sina lärare, och just [i]Fisher[/i] av alla människor? Ful var han väl inte, men han var ju inte särskilt tilldragande heller, ärligt talat. Kanske om han inte bara klädde sig i svart hela tiden, och om han inte alltid såg så förbaskat sur ut… och om han umgicks med folk. Nej, han var verkligen inte hennes typ, och det var svårt att tro att han ens var [i]någons[/i] typ, vilket gjorde flickans förälskelse ännu mer underlig. Men det är klart, är man tonåring så är man, och han hade väl uppmuntrat hennes förmåga på lektionerna, och hon hade tagit det som att han uppmuntrade mer än hennes studier. Ibland kunde det vara svårt för en del att hålla isär de två, särskilt om de kanske inte blivit visade så mycket intresse från de jämnåriga pojkarnas håll. Det var olyckligt när det hände, men det var inte helt ovanligt. Han var ju inte den första som hade råkat ut för detta, och skulle inte bli den sista heller, men då hade hon väl snarare tänkt sig att det skulle vara på grund av någon som Proteus Pimley eller Maggie O’Reilly och inte en karl som var lika besk som öronvax. Nu var han ju dock anställd på grund av att han kunde sin sak, inte för att han skulle verka garanterat avtändande för studenterna. Aurelius Bexhill, som var på väg till Hogsmeade för att fylla på sitt kexförråd som höll på att sina och därför slagit följe med några utav lärarna, ger paret en nyfiken blick. Gav surgubben extralektioner? Fisken, för att använda en term han hört några elever använda, hade verkligen inte slagit honom som någon som skulle ge elever lektioner utöver den vanliga undervisningen. Flickan måste nog ha en talang utöver det vanliga om han skulle bry sig så pass.
Fisken i egen hög person ser ganska plågad ut när Merula säger att hon är honom evigt tacksam, men försöker tänka att hon är den mest begåvade elev han någonsin skådat och att det därför var hans plikt – det där fula ordet igen – att se till att hon uppnår sin fulla potential, och det första steget på vägen är att se till att hon klarar sig bra på GET-proven. Det var ju trots allt bara en gång som man gjorde sin Grund-Examen i Trollkonst, och det var en språngbräda ut i livet sedan. Det fanns ju elever som valde att hoppa av skolan efter GET-året, men de flesta stannade ändå kvar så att de kunde ta sina Fullständigt Utmattande Trolldoms-Test i slutet av sjuan. ”Proven är ju inte så långt borta nu, men hon visar stora framsteg, så får hon inte Utomordentligt i Spådomskonst, så…” Han ger Merula en lika högdragen blick som han gav de flesta elever. ”Så har jag lagt ner en massa tid till ingen nytta.”
”Säkerligen är ett Över förväntan inte fy skam det heller?” frågar Bexhill lite förvånat, eftersom Utomordentligt var svårt att få, men ett Över förväntan var inte dåligt alls. Det var ju bättre än ett Acceptabelt i alla fall.
”Ett Över förväntan i betyg litar jag på att Miss Autumn kan åstadkomma alldeles på egen hand,” svarar Edgar, ”men varför sikta på ett Över förväntan när hon med lite träning utan tvekan skulle kunna få ett Utomordentligt?”
”Förvisso sant,” nickar Bexhill, som tycker sig ha sagt sitt i konversationen nu.
”Kanske kan man få titta förbi och se hur det går?” undrar Griselda och studerar både professorn och eleven med forskande blick för att se hur de reagerar, men åtminstone professorn rör inte en min.
”Naturligtvis. Inga problem,” svarar han nämligen utan omsvep. ”Ni är välkommen närhelst ni så önskar.”
”Utmärkt.” Rektorn ser lite forskande på Merula igen. ”Hade ni ingen klasskamrat ni kunde slå följe med tillbaka till slottet, Miss Autumn?” Nog för att karln inte verkade vara intresserad av henne, men hade flickan verkligen gett upp sin förälskelse, eller varför gick de tillsammans här?

Det är sant att hon skulle bli grymt besviken på sig själv om hon inte fick U på sitt GET-prov i just Spådomskonst men han behövde väll inte låta så grinig över det, som att hon inte var värt att se åt om hon råkade få lägre. På ett plan förstår hon varför han säger sådär men på ett annat kan hon inte låta bli att känna sig grovt tillrättavisad. ”Professorn behöver inte oroa sig, jag ska nog lyckas få U i ämnet om så för att ni ska slippa skämmas…” svarar hon nästan lite småfräsande och det belönar henne med den första kommentaren från sin elevhemsföreståndare.
”Fröken Autumn…” säger han menande, och hon förstår att hon gick över gränsen och om hon inte passar sig så skulle hon säkerligen få poängavdrag. Hon kan bara inte riktigt hjälpa det, han skulle bli besviken över henne om hon inte lyckades få U skulle han? Well han kan ta och köra upp sin besvikelse där solen inte skiner! Dessutom så behöver hon ingen träning, hon hade redan ett U i ämnet och dessutom hade hon Synen och tanken på att folk skulle behöva tro att hon behövde extralektioner för att lyckas bra när snorungar som den där äckliga Elias eller för att inte tala om Marjorie lyckades med konststycket helt utan att behöva ta några extralektioner är helt enkelt sjukt upprörande. Hennes ego är en aning sårat och hon bryr sig inte så mycket om huruvida professor Bexhill tycker det verkar konstigt eller inte. Hon döljer ganska duktigt sitt missnöje när rektorn uttrycker en önskan att spionera på dem eftersom hon inser priset om hon inte lyckas med det men det hindrar henne inte från att ha mörka tankar om kvinnan, trodde hon verkligen så lite om Fisher? Nog för att det var sant, hennes misstankar, men det hindrar inte flickan från att bli förorättad för hans skull. Det var ju ändå inte som att han gick och hade ihop det med var och varannan elev, det hade han i alla fall försäkrat henne om att han inte gjort och då borde hon väll lita på att han inte hade ihop det med henne. Bah, vidriga människa. Bara tanken på att kvinnan skulle kunna dyka upp när som helst får henne att vilja rysa men hon hindrar sig eftersom det kan verka lite konstigt.
”En del av oss har inte så många kamrater som gladligen springer omkring vid hälarna dagarna i ända..” börjar hon medan hon tittar rektorn i ögonen, rak i ryggen, det var inte det lättaste att erkänna att man inte har några vänner även om hon inte tänkt på det som en börda förrän hon skulle behöva säga det inför halva lärarkåren känns det som.
”5 poäng från Slytherin för respektlöst beteende. Fröken Autumn ni skämmer ut er själv mer än någon annan just nu.” kommenterar Melvin torrt och det får flickan att tystna med den fortsättningen hon hade tänkt sig direkt och bli lite klädsamt rosa om kinderna.
”Förlåt, professorn, jag… jag hade inte någon att gå med men tänkte att jag kunde gå ensam, men professor Fisher såg det som sin plikt att eskortera mig.” säger hon istället lite mer stelt och det märks att hon är omåttligt besvärad över situationen och att behöva erkänna det. Hon skäms mest mot Edgar om sanningen ska fram, han hade alltid förutsatt att hon hade vänner och pojkar efter sig men, det hade hon inte, och nu skulle han veta att hon inte hade det. Skulle hans åsikt om henne ändras nu? Antagligen eftersom hon dessutom varit ganska spydig mot rektorn och fått poängavdrag på det. En bedrövad blick flyter över hennes ögon innan hon samlar sig tillräckligt för att kunna räta sig lite igen och återfå en bit av kontrollen över hennes svallande hormoner som fick känslorna att springa åt alla håll och kanter. Under tiden som hon står och känner sig besvärad så har Melvin vänt blicken mot Fisher.
”Jag trodde att seden var att ge extralektioner till de eleverna som kämpade med ämnet, inte med de som redan hade bra betyg för om jag inte missminner mig har Fröken Autumn här redan ett U i ämnet, inte sant?” och en elev som har U behöver egentligen inte extralektioner, till och med han inser det och det är lite synd för fisken just nu att han har att göra med Melvin tillsammans med rektorn eftersom den förstnämnda kunde se att allt inte riktigt stod rätt till, men han hade inga bevis och tänkte heller inte anklaga någon för något utan dem. Hon hade ett U i maskeringsmagi också vilket han hoppas på att hon ska behålla men han hade inte tänkt ge flickan extralektioner för att hon skulle behålla det, inte för att tänkte ge de dåliga eleverna extralektioner heller, de fick lov att få bra betyg på egen hand.

Det hade varit lite väl hårda ord han valt, men han kunde alltid be henne om ursäkt i efterhand, privat. Han hade gärna velat be henne om ursäkt här och nu, men det gick inte för sig. Till och med hennes elevhemsföreståndare tyckte att hon gick lite väl hårt fram, men det var det nästan värt. Hon spelade sin roll bra, trots allt. Griselda lyssnar på flickans förklaring med en neutral min, även om hon rynkat pannan åt kommentaren om att hon skulle få U så att han skulle slippa skämmas för henne. Så det var som hon trodde, att flickan var ganska ensam. Det hade ju inte hindrat Vellarvo från att ge henne prefektmärket det här året, i alla fall, och han hade god pli på sina elever dessutom.Det var synd att hon uppförde sig så pass illa att hon fick poängavdrag, men det verkade ha kommit åt en öm punkt på henne. Fisher verkade vara en principfast karl, som såg det som sin plikt att hjälpa duktiga elever och att eskortera dem från Hogsmeade när de inte hade någon att slå följe med. ”Det är knappast lämpligt att ensamma elever går ifrån Hogsmeade själva,” inskjuter han och vill inget hellre än att bara svepa med henne därifrån, bort ifrån snokande lärare och bort ifrån taskiga skolkamrater. Han hade åtminstone haft [i]en[/i] kompis när han gick på skolan… Hade Merula verkligen inga alls? Om han ändå bara fick kyssa henne och säga att allt skulle bli bra, att hon inte behövde känna sig ensam mer. ”Jag hade redan uträttat det jag gått dit för att göra,” och eftersom det ju var Melvin som tyckt att han borde gå ut så är det honom han ser på, ”så jag var ändå på väg tillbaka. När jag såg henne gå själv erbjöd jag mig att eskortera henne, för då kunde jag samtidigt passa på att diskutera en bok jag precis köpt, om en profetissa som levde på—”
”Tack, det räcker, Mr. Fisher,” avbryter Griselda, som inte ville höra en nördig utläggning om gamla döda profeter, eftersom hon faktiskt inte var särskilt intresserad av ämnet. Hon vänder blicken mot Vellarvo, när denne ställer en fråga. En mycket bra fråga, dessutom.
Edgar tyckte däremot inte alls att det var en bra fråga, men han hade ju redan besvarat den inför rektorn tidigare, så istället för att se särskilt grinig ut över att försöka luras in i en fälla, så istället så blänger han bara lite på Melvin. Han var bra på att blänga på folk.
”Givetvis har hon det,” börjar han. ”Det har hon haft ända sedan i trean, och GET-proven är bara ett steg på vägen. Miss Autumn skulle kunna gå oerhört långt inom ämnet, för hon har talang för ämnet, verklig talang.” Han gör en paus, som för att fundera på om han verkligen ska säga resten direkt inför henne själv, men bestämmer sig slutligen för att göra så. ”Jag ville egentligen inte att hon skulle få reda på det på det här sättet, men hon har potential att bli den största sierskan i Storbritannien i modern tid.” Och den vackraste, och hon skulle vara [i]hans[/i]! ”Jag är medveten om att Spådomskonsten inte är lockande för alla människor, men för oss som den tilltalar är Miss Autumn ett sällsynt fynd. Hennes förmåga är redan ganska välutvecklad, men jag vill att hon ska kunna inse sin fulla potential, och det kommer hon endast att kunna göra med träning och vägledning. Det finns andra elever som också har U i ämnet, men deras förmågor beror på användande av hjälpmedel och på att de kan tyda tecken, inte på att de besitter själva Synen.”
Han låter riktigt entusiastisk och förhoppningsvis tillräckligt nördig för att de ska tycka att han är ute efter att kunna ta åt sig äran av hennes framgångar i sann Slytherin-anda snarare än att han ville byta kroppsvätskor med henne. Visst vore det lite spiffy om ens käresta var Storbritanniens största sierska i modern tid och att man hjälpt dem dit, men det var ju inte därför han ville byta kroppsvätskor med henne. Det var visserligen hennes Syn som gjort att han fick upp ögonen för henne för flera år sedan, men sedan dess hade de ju lärt känna varandra lite bättre, och nuförtiden tänkte han inte ens på henne på det sättet. Bara på känslan av hennes kropp mot hans, hennes andedräkt mot hans ansikte, läppar som möts… Edgar ser lite självbelåten ut med svaret, faktiskt.
”Så ja, ni ska väl inte låta det stiga henne åt huvudet, karl?” säger Bexhill småroat. ”Det kanske är något som är bättre lämpat att diskutera en annan dag, och utan Miss Autumns närvaro? Hon blir nog alldeles generad här.” Han ler lite åt Merula, oavsett om hon är generad eller inte, men så tyckte han att det var lite oartigt att prata om folk i tredje person när de faktist var närvarande.
Griselda ger Merula en lite forskande blick ytterligare en gång, men den här gången var det för att Fisher inte hade varit riktigt så här utförlig när hon kallat honom till sig. Om hon verkligen var så begåvad och hade sådan potential så var det ganska logiskt att den borde uppmuntras, även om hon starkt misstänker att hans motiv inte var helt ärliga. Hon tänker i alla fall inte att han ville komma in under kläderna på henne, utan snarare då att han ville kunna sola sig i hennes glans när hon nått målet. Förvisso kunde han kanske ändå vilja komma henne under kläderna, men som sagt, han var ju knappast särskilt attraktiv, och hon tror nog att Merula har bättre smak än så.
”Jag kommer att dyka upp någon gång för att se hur extralektionerna går,” avslutar hon efter en stunds funderande. ”Ha en trevlig dag, Mr. Fisher… Miss Autumn.” ”Adjöken,” säger Bexhill soligt, och eftersom han själv känner sig lite för gammal för kvinnfolk på det sättet så har han inte den minsta tanke på att en elev och en lärare skulle kunna vara intresserade av varandra. Det vore ju bara för tokigt!

Det var väll typiskt att Vellarvo skulle vara så misstänksam också, hon förväntar sig nästan att han ska be henne infinna sig på hans kontor för att pratstund med henne men som tur är så kommer inte det, stället ställer han Edgar mot väggen. Merula lyssnar på hans kommentar, uppmärksamt eftersom hon måste ha koll på deras historia så de inte fick för sig att upprepa fel saker till olika personer som ställde olustiga frågor och hon skulle säkerligen ha sett generad ut, eller ens lyssnar på Bexhills kommentar, om det inte var för att hon var på tok för fokuserad på att vara totalt chockad över mannens svar. Oh my god, oh my god, oh my god! Han tyckte att hon var så bra, att han ville vårda hennes gåva och att hon kunde bli bäst… hur… vad… hon kan inte riktigt tro sina öron. Munnen faller öppen och hon kan inte göra annat än att stirra på honom vilket borde tyda på att hon inte hade en aning om hans höga tankar om henne. Ja han tyckte hon var duktig, han tyckte hon såg bra ut uppenbarligen men att han skulle tycka att hon var så duktig är som en blixt från klar himmel. Hon har lust att flänga sig om halsen på honom och ge honom en smältande kyss men låter givetvis bli och hon är glad för att hon gjort det efter några sekunder när det slår henne att de spelar ett spel. Givetvis så säger han de sakerna för att de ska tro att hon är något alldeles speciellt och genom det skulle de tycka att det var en bra idé att han gav henne extralektioner. Han tyckte det inte på riktigt. Hon har lust att slå sig själv, sedan när hon dessutom praktiskt taget erkänt att hon inte har några kompisar så känner hon sig lite smått misslyckad.
”Ni har tur som har hittat ett sådant fynd.” kommenterar Melvin utan att ta ögonen ifrån Fisher. Hans kollega kunde spy ur sig lite vad som helst men det hindrar ändå inte honom från att vara lite misstänksam även om han råkat vinna över hans förtroende för den här gången. Melvin känner igen symptomet, det var lätt att falla dit dessutom. Han hade nästan gjort det när han var relativt ny professor på skolan. Flickan hade varit exceptionellt duktig i maskeringsmagi och hade stannat kvar efter lektionerna för att diskutera med honom under flera månader innan hon kysst honom. Han hade blivit så ställd att han faktiskt kysst henne tillbaka. Hon hade haft ljusa ögon och ett blont hårsvall som kändes allt för skönt mellan hans fingrar och tyvärr hade det lett till att det inte var enda kyssen som de delat men lyckligtvis fick han tillbaka sitt omdöme och avbröt det ganska brutalt med flickan. Nu gick hon i sjuan under händelsen, inte i femman som Merula, och hon slutade bara en månad efter första kyssen så det pågick inte under mer än en vecka, men det var den veckan han faktiskt skämdes mest över som lärare även om det nu var en herrans massa år sedan. Han hoppas att Fisher inte har samma dåliga omdöme som honom själv, eller kanske till och med värre omdöme. Han delade dock inte Bexhills åsikt att det var dumt att tala om elever i tredje person som att de inte var där, mest eftersom han själv gjorde det ganska ofta och sedan så ger han inte flickan så många blickar utan han är mer fokuserad på Edgar för stunden. Att flickan var småförtjust i karln tycker han inte är svårt att förstå, han är duktig på sitt ämne, relativt ung för att vara professor (om man bortser från att medelåldern på SH råkar vara ganska låg) och hade tagit in henne under sina vingar. Han däremot, borde inte ha sådana känslor för henne inte bara för att hon inte ens var sexton år ännu utan för att hon just var hans elev.
”Fröken Autumn, professor Fisher..” säger Melvin som en repris av det rektorn nyss sagt, han skulle nog kunnat tänka sig att stanna kvar en stund och prata med de båda på tu man hand men eftersom han var inne i en diskussion med rektorn som han gärna vill fortsätta drar han sina steg förbi paret istället.
”Professorn… professorn…” nickar Merula lite lojt mot professorerna som säger adjö och går iväg, äntligen. Hon vågar dock inte pusta ut eftersom det skulle vara lite väl misstänksamt så hon behåller sin stela hållning och väntar på att han ska säga något, alternativt börja gå igen. Flickan har ingen aning om hur de ska avstyra rektorn utifall att hon kom och hälsade på deras extralektioner som för det mesta bestod av kyssar och liknande, nog för att de diskuterade spådomskonst också men bara tanken på att inte kunna kyssa honom ens i det privata i hans kontor gör att magen vrider sig smärtsamt. Dumma kärring! Hon kunde väll bry sig mer om andra saker, viktiga saker, än vad de två hade för sig. Det var ju inte som att de skadade någon direkt och hon skulle gladligen dricka Veritaserum och intyga att han verkligen inte tvingat henne till någonting. Det skulle säkerligen inte lagen bry sig om i alla fall eftersom hon var minderårig men hon förstår inte hur lagen kan vara så orättvis när de bara tycker om varandra.