MAM7d – Agatha

Det var bara ett ynkligt FUTT-prov kvar, och det i ett av hennes bästa ämnen, så hon kan inte tänka sig annat än att det ska gå bra. Slytherinuniformen är ordentligt i form, det platinablonda håret är uppsatt i en stram tofs bak i nacken och Agatha Acton-Aldwych är på ganska gott humör. Hur kunde hon vara annat när det bara var ett enda futtigt FUTT-prov kvar mellan henne och resten av livet?

Instruktionerna sade att hon skulle infinna sig korridoren utanför klassrummet där de brukade ha Maskeringsmagi. Framför henne har klungan av elever tunnats ut allt eftersom, för tydligen så gick de i motsatt ordning den här gången. Det betydde att hon skulle vara den som var sist ut. Till slut blir det då hennes tur, när eleven efter henne på klasslistan säger åt henne att det är dags, så hon reser sig från platsen där hon suttit på ett fönsterbräde och går fram till dörren, som hon knackar på.

”Kom in!”

Hmm? Den där rösten lät lite bekant. Eller var det bara för att hon så gärna ville träffa honom igen som hon hade börjat hallucinera? Så var det nog. Agatha skjuter upp dörren och möts av ett draperi, så att resten av rummet är dolt. Det var oväntat. Vad dolde sig där bakom?

”Stäng dörren.” Visst, hon drar igen den efter sig. Draperiet rör sig, och examinatören dyker upp och ger henne ett litet snett leende. ”Ser man på, Miss Acton-Aldwych, vilken överraskning.” Flinet i hans ansikte tydde på att han inte var förvånad överhuvudtaget.

”Sir,” svarar Agatha, som är ganska nöjd med att ha sina egna släktingar under nu hälften av sina prov. Det bådade ganska gott. Särskilt när det var hennes favoritfarbror Alfonso Acton-Aldwych under detta prov, precis som i Förvandlingskonst-provet.

”Nå, om vi ska börja med provet,” säger han därför. ”Du ska gå vidare in i rummet. När jag kommer in efter tio minuter så ska jag inte kunna hitta dig. Ju längre tid det tar för mig att hitta dig, desto bättre.” Och det betydde inte att han inte tänkte leta efter henne ordentligt. Om hon trodde det skulle hon bedra sig ordentligt. ”Det som måste ingå är en kroppsmaskering och en omgivningsmaskering. Är det klart?”

”Absolut, inga problem.”

”Du kommer inte att slippa undan enkelt, om du trodde det. Jag förväntar mig att du genomför det här ordentligt. Felfritt.”

”Ja sir,” svarar Agatha. ”Kan jag börja?”

”Tio minuter. Sätt igång!”

Utan att förspilla tid går hon genom draperiet och ser sig om, något förbluffad över vad hon ser där. Inte de vanliga borden som hon sett de senaste fem åren, utan istället är det ett rum som hon känner igen. Det var vardagsrummet där den öppna spisen stod… hemma hos honom. Hon hade varit där förr, många gånger. Det vore lite för uppenbart att försöka sätta sig ned i soffan… eller? Under bordet? Nej, det var verkligen för uppenbart. Hörn också.

Hon ser sig om för att se vad hon ska kunna göra med omgivningen, men tänker att det är bäst att börja med sig själv. ”Personatus oculus aquilus,” börjar hon tänka för att maskera sin ögonfärg så att den blir svart. ”Personata cutis suffuscus.” Huden brun… en tredje formel maskerar även håret svart – nästan som om hon var ett fotonegativ av sig själv. Hon fortsätter att maskera sig själv genom peka med trollstaven på sin ena arm och gör en cirkel med ca tio centimeters diameter där samtidigt som hon tänker, ”Deambuloare.” Det borde få honom att ha lite svårare för att hitta henne… Hon skulle göra sig själv osynlig också, men eftersom den var svårast så ville hon vänta med den till sist, eftersom hon inte skulle kunna hålla den uppe hur länge som helst. För säkerhets skull lägger hon samma formel över soffan också. Eftersom de säkert har fått lära sig att kamouflera saker och inte bara sig själva, så döljer hon soffbordet. Inte ens en magiker borde kunna se det nu, om de inte ansträngde sig.

Vad fanns det mer i rummet som hon kunde göra något med? Spiselkransen får sig en dos av Adaugesco Dormito, mest för skojs skull. Soffan, som var grå, fick bli grön med Infucatus viridor, spiselkransens grå färg maskerar hon till blå med Delitcatus caeruleus.

”Occaeco Corpus,” tänker hon slutligen och rör trollstaven i en åtta över huvudet och avslutar med att röra lätt vid hjässan. Förhoppningsvis skulle hon lyckas hålla den i åtminstone tio minuter, vilket borde vara lagom för att få honom att ge henne ett tillräckligt bra betyg för att kunna behålla det U som hon hade haft ända sedan hon börjat läsa ämnet i trean. Var skulle hon placera sig? Någonstans där han inte bara kunde snubbla över henne… Bredvid eldstaden, det fick duga. Åtminstone till en början.

När tio minuter så har gått återvänder Alfonso till rummet som han inte hade problem med att navigera sig runt. Soffans färg noterar han snabbt, och han noterar att hon har lyckats göra sig själv osynlig dessutom. Strålande. Varje gång han försöker närma sig soffan så finner han sig vandra åt helt olika håll, dessutom. Soffbordet vet han var det brukar stå, men det är tydligen som bortblåst… på sätt och vis. Bara en kamoufleringsformel, för han kan ana att det fortfarande är där, bara det att hans syn inte vill erkänna det riktigt.

Bara för att man var osynlig betydde det inte att man kan röra sig – kanterna brukade kunna synas då, om inte annat – och dessutom förhindrade det inte om man blev snubblad på, eller om man hostade eller liknande. Därför står Agatha och försöker andas så tyst hon bara förmår, även om det känns som att hon håller på att flåsar som värsta blåsbälgen och hjärtat bankar och slår som en smed på sitt städ, ungefär. Hur kunde han inte höra henne? Dessutom fanns det några dammkorn som irrade runt och som fick det att kittlas i näsan på henne, men hon skulle INTE nysa!

Färgen på spiselkransen är också ny, tänker han och tänker precis stryka ett finger över det innan han hejdar sig. Hon kunde ha lagt någon sorts annan formel över det… Men det visste han ju inte om han inte försökte. Nej, han vandrar vidare i rummet. Först behöver han lokalisera henne. Ett ställe går han förbi lite snabbare än andra… som om han inte ville vara kvar där, och det var svårt att övertyga sig själv om att stanna kvar. Han tycker sig se en lätt rörelse ur ögonvrån – hon hade inte kunnat stå emot att gnida sig om näsan för att låta bli att nysa.

”Hittade dig.”

Äsch då. Agatha låter osynlighetsförtrollningen försvinna, så att han kan se hennes nya, mörkare jag, och nyser äntligen. Den nya looken noterar han med något ogillande blick, eftersom om hon var en Acton-Aldwych så skulle hon se ut som en, och blont hår och ljusblå ögon var ganska framträdande drag. Det hade inte varit fler platser i rummet som han hade kunnat leta på, så hon hade lyckats hålla sig dold på ett för honom godtagbart sätt. Han begår dock misstaget att luta sig mot spiselkransen…

…Och blir hjälpt upp av Agatha, som släppt förtrollningarna hon lagt på kroppen. Det var ett gott resultat, på det hela taget. Det hade kunnat gå betydligt sämre, men inte mycket bättre än vad det hade gjort.

”Då var vi väl färdiga här, antar jag,” säger han därför. ”Bra jobbat, Agatha.”

”Tack sir,” svarar hon belåtet och går därifrån.