LAT5d – Agatha

“Livet i Rom under Antiken” av Agatha Acton-Aldwych, Slytherin.

Hon stirrar lite på papperet framför sig och vet inte riktigt hur hon ska börja. Något måste hon ju skriva… Men hur börjar man? “Det var en gång” funkade ju liksom inte. Hon kastar några förstulna blickar runtomkring sig, för att se om någon av de andra eleverna verkade lika strandsatta som henne själv. Det var inte så många elever i femman som läste Latin. Heather var till exempel inte en av dem, vilket ju var väldigt synd. Bäst att ta tjuren vid hornen…

“Credo ut intelligam,” mumlar hon för sig själv, tafsar lite på den ljusblonda, strama hårtofsen på huvudet, och doppar fjäderpennan i bläckflaskan.

«Under Romarriket trodde folket på den dåvarande mytologin med alla dess gudar och gudinnor som de stulit ifrån grekerna. Detta präglade till stor del hur folket uppträdde mot varandra och är så som samhället fungerade på den tiden. De gick inte i kyrkan, eftersom kristendomen inte var uppfunnen, utan man föredrog att offra saker istället.

Den romerska överklassen var också förtjust i underhållning. De gick ofta och såg på hästkapplöpningar, eller gick till byggnader som Colosseum där det fanns gladiatorspel att titta på. Gladiatorerna var en sorts slavar som tränades upp till att vara förträffliga stridskämpar, som sedan kämpade mot fångar, eller mot varandra, eller mot djur. Som fånge kunde man nämligen bli dömd till cirkusen. Man stred alltid tills en av de två kämparna dog. Den överlevande fick sin frihet som belöning. Gladiatorer var mycket eftertraktade, och en del hölls i princip som kärleksslavar av överklassens kvinnor.

Romarna var också kända för sina orgier. Bacchus var en av deras gudar, guden av vin, och under bacchanalier samlades man för att dricka sig fulla av vin och att ägna sig åt att leva ut sina lustar. Orgierna handlade både om att äta för mycket som att dricka för mycket. Romarna brukade äta genom att ligga ner på divaner. De riktigt rika blev matade av sina tjänare med vindruvor och sådant. Slaveri var nämligen inget ovanligt, utan tvärtom mycket vanligt. Alla hade slavar och ingen tyckte att det var något fel eller konstigt med det. Det var så på den tiden.

Romarna brukade gå klädda i långa, vita tygstycken som såg ut som konstiga klänningar, ungefär. En sådan klänning kallas för toga. Konstiga frisyrer hade de också, med skumma uppsättningar på huvudet och korkskruvslockar.»

Hon skulle bara DÖ om någon av Latin-lärarna fick för sig att börja tomta runt i toga och korkskruvslockiga håruppsättningar. Hon fortsätter skriva på sin uppsats, så gott hon nu kan, även om hon inte är jätteintresserad av just hur man levde under romarriket. Hur det än går hoppas hon åtminstone på att kamma hem ett A. Högre vore ju inte fel, men hon tycker inte det känns som att hon har riktigt sådan tur med sig. Agathas ljusblå ögon skummar igenom det hon precis skrivit, gör några små ändringar här och där, och fortsätter berätta om romarhusens pelarkolonner och om vem som styrde och ställde i hushållet. Det tog sin rundliga tid, men efter några timmar har hon äntligen lyckats färdigställa sin uppsats på – hon måste räkna – fem sidor. Det måste väl ändå anses duga för att bli godkänd? Hon ser sig omkring när hon är färdig, och upptäcker att några redan lämnat in sina uppsatser och gått. Nå, nu kunde hon sälla sig till dem i alla fall, och pusta ut ett tag. Det här hade varit jobbigare än hon föreställt sig!

“Alea jacta est,” säger hon när hon stänger dörren bakom sig.