I väntan på att få bada

“Jag hatar dig!”

Agatha var tio år gammal och hon var ursinnig för att hon inte tilläts simma direkt efter en rejäl picknicklunch som hon avnjutit i Alfonsos sällskap, eftersom hon var på besök hos honom några dagar på sommaren, och han hade tagit med henne till havet.

“Visst gör du det, men du kan allt vänta lite.” En hel timme hade han sagt, och i den åldern är en timme evighetslång. ”Vattnet går ingenstans.”

“Men jag har tråkigt!”

“Tålamod, Agatha… lär dig tålamod.”

“Vill inte.”

Otåligt bestämde hon sig för att ta av sig bikinibehån och snurra den runt ett finger för att ha något att göra medan hon väntade. Blyghet hade aldrig riktigt varit hennes grej. Alfonso slängde åt henne en tunn bomullsklänning utan att knappt ens snegla åt hennes håll. Det var inte direkt så att de var ensamma där på stranden – det var fullt av snoriga, otäcka ungar där som byggde sandslott och sedan kissade på dem och annat ohygieniskt som ungar älskar att företa sig.

“Ta på dig kläderna igen innan någon ser dig.”

“Hur så?”

“Det finns en del människor som tycker om att titta på småflickor.”

“Då kan de väl få titta då! Jag har inget att dölja.”

“Det handlar inte om det. Det finns fula gubbar som du inte ska ge några idéer.”

“Äckelgubbar?”

“Det är ett sätt att se på saken, ja. Äckelgubbar.”

Motvilligt drog hon klänningen över huvudet och korsade sedan armarna framför sig, sparkanes med hälarna i den grova sanden på stranden. Inte ens det fick hon göra! Det var ju roligare att vara hemma istället och flyga och träna quidditch. Inte att sitta på en solig strand och svettas och inte ens få gå och svalka sig i vattnet!

“Äckelgubbar är dumma. Du är dum.”

“Så jag är en äckelgubbe nu?”

“Det vet man aldrig.”

“Jag har ingen som helst lust att se på dig på det sättet.”

Tja, att prata kunde ju kanske vara lite roligt eftersom det inte fanns annat att göra. Hon lade huvudet på sned och såg rättframt på honom.

“Varför inte det?”

Varför inte?! Nu hade hon väl ändå fått snurren! Det var inget han skulle behöva förklara för henne! Korkad var hon ju faktiskt inte.

“För att jag inte är intresserad.”

”Men varför är du inte det då? Tycker du inte om mig?”

Tydligen skulle han behöva förklara saken, trots allt. Ibland var hon ganska konstig. Det var å andra sidan han också, så de var i gott sällskap.

”Jo, klart jag tycker om dig, men du är för liten, och dessutom är du familj. Det går inte.”

“Men tänk om det gick?”

“Men det kan det inte,” försäkrar han så tydligt han kan. ”Dessutom är det olagligt.” Han kunde inte låta bli att skratta lite klentroget. ”Att vi ens har den här diskussionen! Du är tio år gammal, för jösse namn! Du ska inte ens känna till såna här saker!”

”Men det gör jag.”

Hon drog lite i fållen på klänningen för att lägga den mer tillrätta, eftersom den visserligen skylde hennes överkropp, men inte mycket av benen. Alfonso skakade lite på huvudet. Flickan var rent utsagt stollig! Visste hon ens vad det var hon pratade om? Oddsen var att hon inte hade en aning. Hela saken var bara för besynnerlig. Rent utsagt obekväm. Han hade aldrig sett på en tioåring på ett sådant sätt någonsin, och han tänkte inte börja med det nu, hur mycket han än älskade henne. Det var inte samma sak att älska henne som att åtrå henne, och han kände inget åt det hållet när han såg på henne. Hon var ett formlöst barn, inte en kvinna, och om någon man såg på hans brorsdotter på fel sätt så skulle de komma att ångra det för resten av livet, den saken var klar! Lyckligtvis bestämde hon sig för att byta ämne.

“Kan jag gå och simma nu då?”