FVK7d – Agatha

Agatha Acton-Aldwych är lika blond och lika Slytherinig som hon varit de tidigare sex åren som hon infunnit sig i Stora Salen för att bli inkallad till det mindre rummet där hon skulle examineras. Hon är inte särskilt nervös, för helt värdelös var hon inte på Förvandlingskonst. Visserligen var hon bättre på Maskeringsmagi, men några direkta problem kan hon inte föreställa sig att Förvandlingskonst skulle innebära.

Hennes namn är det första som ropas upp, så hon reser sig och går fram till dörren till det mindre rummet där examinationen ska äga rum. Ett djupt andetag drar hon för att försöka verka lugn och sansad när hon skjuter upp dörren, men det lugnet och den sansen försvinner när hon märker vem det är som kommer att vara hennes examinatör. Särskilt som de var ensamma i rummet.

Examinatören var en ganska lång och ståtlig karl med platinablont hår, precis som hon själv hade. Deras ögon var samma nyans av en kylig, ljusblå färg och även anletsdragen var också påminnande om varandra. Han var kanske mellan 35 och 40 år gammal, hon hade fyllt 18 hösten innan och gick nu som sagt i sjuan. Hon var klädd i sin vanliga, ganska prydliga Slytherinuniform, medan han hade en ljusblå klädnad som gick i ton med ögonen.

”Ljusblått? Hur fjolligt ser inte det ut?” säger hon med en kritisk blick på utstyrseln.

”Det är det som är meningen,” svarar Alfonso Acton-Aldwych tålmodigt. ”Och eftersom jag är här i egenskap av din examinatör i Förvandlingskonst så borde du väl tilltala mig ’sir’, om jag inte har helt fel?”

”Visst, som ni vill… sir.”

”Mycket bättre.” Han tecknar åt henne att komma fram till bänken där provet ska äga rum och hon går snällt fram och ställer sig på motsatt sida från honom. ”Var har du trollstaven?”

Agatha flinar mot honom och ger honom en skälmsk blick. ”Så säger man väl inte till en dam!”

”Då är det väl tur att du inte är en dam, eller hur?”

Bah, vilken fräckhet! Agatha kniper ihop munnen och ser förorättad ut, vilket får Alfonso att flina brett.

”Men det kvittar,” säger han sedan. ”Du är trots allt här för att bli examinerad och inget annat.” När hon inte svarar honom så fortsätter han. ”Du ska börja med att trolla fram ett valfritt mindre föremål.”

Agatha tar fram sin trollstav och trollar utan några som helst problem fram en trebent gjutjärnskittel med en diameter på kanske tio centimeter. Hon överväger att låta den materialisera sig i knähöjd och låta den falla ner på hans fötter, men bestämmer sig i sista stund för att det nog eventuellt skulle ge henne ett lägre betyg, eftersom han faktiskt vekade mena allvar med examinationen. Bäst att inte riskera något i onödan.

”Bra,” han gör en anteckning på ett pergamentstycke. ”Förvandla kitteln till ett valfritt större djur, allra minst en mellanstor hund. Det behöver inte vara ett däggdjur, men det måste vara ett ryggradsdjur, åtminstone.”

Visst, det hade hon övat på, så det skulle väl inte vara alltför besvärligt egentligen. Det gick inte på första försöket, men väl efter andra. Framför dem på bordet hade minikitteln förvandlat sig till en uttråkad Staffordshire Bullterrier. Det var något med sådana hundar som Agatha gillade… även om hundar i allmänhet inte riktigt var hennes grej.

”Bra,” säger Alfonso med en anteckning igen, ”förvandla hunden till en annan djurart, exempelvis till ett kräftdjur eller fjäderfä.” Det var lite lustigt att den tekniska termen för höns och andra fåglar faktiskt var fjäderfä.

Eftersom hennes stjärntecken är Skorpionen så är det en sådan hon förvandlar Staffien till. De har ju skal och såg ut ungefär som kräftor, men Alfonso skakar bara på huvudet.

”Skorpioner tillhör släktet Arachnida – spindeldjur – inte Crustacea, vilket var det som eftersöktes.” Skorpionen på bänken gör ett utfall med sin tagg mot honom, men han tar bara ett steg tillbaka utan att säga något mer än, ”Bättre kan du.”

Som svar förvandlar hon skorpionen efter ett par försök till en tupp, bara som en markering, men hon ser så oskyldig ut som hon bara kan med, och säger storögt, ”Hur vill ni ha er tupp, sir? Är den kanske för liten för er smak, sir? Jag kan göra den större.” Hon avslutar framförandet med ett ytterligt oskyldigt leende.

”Jag är fullkomligt nöjd med den som den är.” Alfonso ger henne en tålmodig blick. ”Det sista du ska göra är att antingen förvandla tuppen till något du själv får välja eller så kan du trolla bort den och trolla fram något valfritt.”

”Tråkmåns.” Tuppen får bli förvandlad till en husalf som Alfonso bör känna igen, vilket han tydligen gör också, av grimasen att döma. Sedan trollar hon bort den. ”Var det något mer?”

”Nej, det var allt. Bra jobbat.”

”Får jag ett U nu, snälla farbror?”

”Det återstår att se,” svarar han strängt. ”Jag måste fortsätta med examinationerna, men jag har en sak åt dig.” Ur en ficka i klädnaden fick han fram en liten påse med karameller.

Karameller? Seriöst? Hon var ingen barnunge längre!

”Ehh… tack.”

Det var en ganska trevlig lemon sherbet, men inget utöver det vanliga. Han tog en själv också, innan han gav henne påsen.

”Vi ses senare.”

Agatha rycker på axlarna och går därifrån, sugandes på godisbiten, med ett ”whatever!” i tankarna.