Cassandras första tre år på Hogwarts

Det hade inte förvånat varken henne själv eller resten av familjen att Cassandra Christie hamnat i Slytherin. Något annat var otänkbart. Första året på skolan hade förflutit ganska så händelselöst, tyckte hon själv. Hon hade gått på lektioner och lärt sig både det ena och det andra, men inget var sådär jätteintressant. Skulle väl i så fall vara historia. Första årets betyg i Trollkonsthistoria hade varit riktigt bra. Trolldryckslära var också något som hon intresserade sig för och hade skaffat bra betyg i, liksom Örtlära. Resten var hon inte fullt lika fascinerad av, men hon lärde sig ändå det hon behövde och pluggade för att få skapliga betyg. Hon ansträngde sig inte mer än hon behövde, för hon tänkte verkligen inte vara någon plugghäst. Skolan var ett nödvändigt ont. Man gick där för att man var tvungen, inte för att ha kul och roa sig.

Visserligen trivdes hon bra på Hogwarts, men ibland kändes det som att det var för mycket folk omkring henne, och hon föredrog att vara ensam. Det var tur att skolan var omgärdad av skogar och liknande. Den Förbjudna Skogen höll hon sig undan, givetvis, eftersom hon inte var intresserad av att dödas av en människofientlig kentaur. Det fanns andra trädansamlingar. Exempelvis fanns det ju gott om träd och liknande i närheten av Stencirkeln, på väg till Uggletornet. Där kunde man gå in och vara ifred ibland, eller så kunde man gå ner till Båthuset. Enda felet där var att man kunde råka bli störd av äldre elever som hade gått dit för att kunna hångla ostört, och det var ganska äckligt.

Lärarna hade hon inte fäst sig vid, utan de var bara där för att fylla en funktion. Sedan var det inga lärare som verkade särskilt intressanta heller. Det var ingen fason på dem, utan många var alldeles för mjäkiga. Hon ville bli tillsagd att sitta ner och vara tyst och lyssna, men många lärare försökte snarare bli kompisar med dem istället, och det var motbjudande. Om nu hon visste sin plats så borde lärarna veta sin också. Hon hoppas innerligt att någon av lärarna hon kommer att ha i trean och uppåt är bättre.

Cassandra gjorde ingenting för att utmärka sig bland de andra eleverna under sina första tre år på Hogwarts. Hon var inte olydig eller oartig mot lärarna, för sådant drog uppmärksamhet till sig, och hon försökte samtidigt att låta bli att vara alltför klyftig, trevlig och annat som också drog uppmärksamhet till sig. Hon ville inte bli populär, för populära människor var ständigt övervakade, och hon hade alltid avskytt att ha människor hängandes över axeln.

Första året hade varit jobbigast. Det var svårt att gå från att bo i ett stort hus mitt ute på landet, där de enda som kunde störa en var ens egen familj, till att bo i ett stort slott i de skotska högländerna, där det fanns mängder av elever, lärare, spöken, husalfer, husdjur, tavlor och liknande. Hon kände sig alltid uttittad. Gradvis lärde hon sig att stå ut med allt sällskap, och som sagt, hon flydde ut i naturen ganska ofta också. Andra året var inte lika besvärligt, eftersom hon då var van vid rutinerna på skolan och hur saker och ting fungerade.

När hon gick ur första årskursen tog Carol examen, så kvar var bara hon själv, Leslie och Cinderella. Året därpå var det dags för Andromeda att börja. Det var trevligt att ha sina systrar där, för det gjorde saknaden efter hemmet bättre, även om hemlängtan berodde på det andrum och frihet som Hill House med omgivningar gav. Sina föräldrar respekterade hon, men någon större kärlek för dem kände hon inte. Vad var kärlek, ändå? Svaghet och inget annat. Hennes föräldrar var inte särskilt bra på att visa kärlek för sina barn heller, och de tyckte förmodligen att det var ganska lugnt och skönt att bara ha de två yngsta hemma, även om det var de två av barnen som verkade sakna allt vad intelligens och självständigt tänkande hette.

Höstloven och påskloven spenderade de på skolan, som de flesta andra elever, men julloven var ett tillfälle att få åka hem. Det var kanske mer julstämning på skolan än det var hemma, men eftersom Cassandra ändå inte förstod vad som var så speciellt med just julen, så kvittade det för hennes del. Så länge hon kunde ligga i sin egen säng, i sitt eget rum, utan någon annan som såg henne eller störde henne med sitt snarkande, så var hon glad.

Sport var inget hon var intresserad av egentligen, utan hon visade bara så mycket intresse för Quidditch som hon ansåg nödvändigt för att smälta in i mängden. Detta innebar att hon behövde visa en del kunskap i ämnet på Kvastflygning, och eftersom hon trots allt tillhörde en gammal fin magikersläkt så var det ganska naturligt att hon visste hur man använde en kvast, åtminstone grundläggande detaljer. När det var match stod hon med resten av elevhemskamraterna och viftade med grönsilvriga flaggor och halsdukar, men hon hängav sig aldrig åt det på riktigt.

Det hade varit roligt att kunna relatera till andra elever och deras intressen och liknande, men eftersom hon inte hade annat än spelad empati till dem så kunde hon inte riktigt göra det. Hon kunde lyssna på klasskompisar som gnällde över läxor, orättvisa poängavdrag och annat, men om hon svarade något uppmuntrande, så var det ingen genuin uppmuntran, utan bara sådant som hon antog var sådant man sade för att muntra upp andra, eftersom hon hade lärt sig att det var så världen fungerade, och för att passa in i den världen var hon tvungen att följa dess spelregler, hur konstiga de än tycktes henne.

Hon trivdes i Slytherin, i alla fall. Det var okej att inte vara sådär krystat trevlig som det kändes att folk ur andra elevhem var. Ville man inte vara social med folk så accepterades det, åtminstone så länge man inte var osocial för att man hellre ville umgås med något annat elevhem istället. Det var mysigt att ha utsikt över sjön ifrån sällskapsrummet. Vilka hemligheter fanns dolda i djupet? Ibland kunde man se skymtar av jättebläckfisken och annat. Kanske grindyloggar, kanske sjöfolk, kanske fiskar. Sjön var som en vän. Den var tyst och hemlighetsfull och den skvallrade inte.

Under sitt andra år hade hon börjat intressera sig för släktforskning. Det fanns mycket att forska om, och biblioteket därhemma var bra på att upplysa om vad familjen hade gått igenom genom åren. Det fanns inget spår särskilt långt före det att släkten splittrats i två delar för längesedan. Ena halvan bodde kvar i Frankrike än idag, andra hade slagit sig ned i England, och det var den engelska delen som var hennes ursprung. Hennes mamma var en McCourt, som också var en fin familj, men nu hette Cassandra inte McCourt i efternamn, utan hon hette Christie, och därför var det mer intressant. När hon märkte att hon hade en avlägsen släkting i en känd godistillverkare så tyckte hon att det var oerhört fascinerande, och ville inget hellre än att träffa honom. De var inte bara släkt på ett mycket avlägset håll, utan han var släkt med några av de värsta krigsförbrytarna i modern trollkonsthistoria, och det var sådant som fascinerade henne. Kanske hade han ärvt lite av deras påhittighet. Kanske var han också intresserad av sådant. Kanske kunde han lära henne också…
I samband med påsklovet i tvåan hade Cassandra fått ett meddelande ifrån sin elevhemsföreståndare, som berättade att det var dags att välje de ämnen hon skulle läsa på GET-nivå. Hon kunde tydligen välja minst två och högst fyra utav dem, och hon satt därför och funderade över dessa ämnen i sällskapsrummet, eftersom hon inte var säker på vad alla ämnen gick ut på. Leslie fanns inte någonstans att fråga, Andie gick inte att prata med om saken ändå för hon var för liten, och Cindy hade inte kunnat svara på frågor om de ämnen hon ville veta mer om, så därför fick hon sitta själv och tänka. Lyckligtvis upptäckte hon någon hon såg upp till och kunde fråga.

”Agatha, har du tid en stund?”

Den blonda prefekten fick se sig omkring för att hitta upphovet till frågan, och när hon såg att det var någon hon kunde tänka sig att prata med, så nickar hon.

”Visst.”

”Jag funderar över vilka ämnen jag ska välja i trean,” börjar hon, ”men jag vet inte riktigt vad alla ämnen handlar om… Vilka som kan vara värda att läsa. Vilka läste du?” Oj, nu fick hon tänka för att försöka komma ihåg! ”Jag läste Symbolmagi i trean… Men jag hoppade av efter ett år, för läraren var vedervärdig.”

”Är det samma som finns nu?”

”Nej, det är lyckligtvis någon annan! S:t Clare verkar vara en sådan människa man verkligen inte tror mycket om, men hon är faktiskt inte så dum som hon ser ut. Det kanske till och med är värt att läsa ämnet nuförtiden.”

Cassandra nickar och skriver upp Symbolmagi på sitt mentala anteckningsblock, i kolumnen ’möjliga ämnen’.

”Sedan läste jag Forntida Runor… Det är inte så dumt, men inte riktigt det jag hade tänkt mig från början. Latin valde jag också, men det hoppade jag av i år, för jag tycker det finns bättre saker än att lära sig hur man syr en toga, ärligt talat.”

Syr en toga? Sedan när fanns det slöjd på schemat? Cassandra skakar vantroget på huvudet. Nej, Latin fick nog vara. Hon var väl inte helt oäven med nål och tråd, men det fanns säkert andra ämnen som bättre kunde ta tillvara hennes förmågor.

”Sista ämnet jag valde var Maskeringsmagi.”

”Professor Vellarvos ämne?” Cassandra tyckte om professor Vellarvo. Det var inget pjåskande när det gällde honom, och det var en sabla tur att han var deras elevhemsföreståndare, eftersom hon troligtvis skulle haft svårt att respektera någon annan lärare än honom.

”Just precis. Han är förmodligen skolans bästa lärare. Han kräver ganska mycket av en, men lever man bara upp till förväntningarna så är det inga problem.”

”Så du skulle rekommendera det?”

”Givetvis.”

”Vad handlar det om? Maskeringsmagi, alltså… Vad gör man?”

”Maskerar sig själv och föremål med hjälp utav magi… Gör saker osynliga för mugglare, påverkar folk att göra vissa saker, eller låter bli att göra vissa saker. Intressant ämne, faktiskt.”

Det lät mer än intressant i Cassandras öron, om sanningen ska fram. Det lät som att det skulle kunna vara extremt användbart, särskilt med tanke på hennes något oortodoxa intressen. Maskeringsmagi hamnar direkt i kolumnen för ämnen hon definitivt tänker läsa.

”Maskeringsmagi får det bli,” förkunnar hon. ”Jag skulle vilja läsa Spådomskonst också, men inte om läraren är någon fjollig spåkärring.”

Agatha skrattar till. ”Det är nog ingen bra idé att kalla Fisken spåkärring… åtminstone inte så att han hör det,” säger hon.

”Fisken?”

”Professor Fisher,” förklarar den äldre flickan. ”En dyster karl, men en som inte är helt dum, faktiskt. Har haft honom som vikarie i vad-det-nu-var. Skulle vara intressant att ha honom i fler ämnen, för han verkar riktigt vettig.”

Om Agatha tyckte att han var bra, så var nog Cassandra böjd att tycka så hon också. Spådomskonst it is! Då var två ämnen färdiga, men frågan är om hon ska läsa fler än så.

”Då har jag i alla fall två ämnen,” funderar hon. ”Jag får se om jag väljer något mer… Men det är bra att ha två i alla fall. Kanske att jag väljer Symbolmagi också, får se.”

”Ja, du behöver ju inte bestämma dig riktigt än,” instämmer Agatha, som funderar på om det var dags att sätta sig och läsa lite mer Trolldryckslära, eller om hon skulle gå och skrämma slag på några små förstaårselever. Hon hade pluggat så mycket på senaste att förstaårseleverna lät roligare, faktiskt.

”Tack för hjälpen,” säger den yngre flickan och ger den äldre ett kort leende.

”Det är lugnt,” svarar den äldre och går därifrån. Kanske att det fanns någon liten fjollig Hufflepuffare att mobba.
Tredje året hade till slut tagit sin början. Hon hade bestämt sig för att läsa fyra extraämnen: Spådomskonst, Forntida Runor, Maskeringsmagi och Symbolmagi. Det var ganska okej ämnen och lärarna var inte så pjåkiga när allt kom omkring. Hon tyckte kanske inte lika mycket om läraren i Forntida Runor som de andra tre, men ämnet vägde upp det hela något. Symbolmagi var en ganska spännande lärare på sätt och vis. Att en operadiva hade börjat undervisa på Hogwarts var ganska lustigt egentligen, men även om Cassandra tyckte att hon var ganska så odräglig och självupptagen så var det ändå något med henne som hon uppskattade.

Maskeringsmagi innehöll en av skolans bästa lärare, som dessutom var hennes egen elevhemsföreståndare. Han hade minsann pli på eleverna så att det hette duga. Att han gav hela elevhemmet en kollektiv bestraffning så snart en av dem blev bestraffade var sådant som hon inte tyckte var särskilt kul alls, för varför skulle hon behöva lida för att någon annan hade gjort bort sig och blivit påkommen? Det var inte bara orättvist, det var rent utsagt elakt.

Det absoluta favoritämnet hade visat sig vara Spådomskonst som hon hade en viss talang för. Inte på så sätt att hon fick visioner och föraningar och liknande, för någon sådan förmåga hyser hon inte. Däremot var hon bra på att tyda tecken och på att kunna se budskapen i kort, kristallkulor och liknande. Eftersom denna förmåga tydligast hade börjat visa sig i mot slutet av trean så hann hon aldrig gå till något av Profeternas möten. Inte för att hon var säker på att hon ville gå dit heller, för det var ändå lite riskabelt om det fanns synska människor där, vilket åtminstone läraren verkade vara. Trots att det var en dyster typ så var han också en av de där få lärarna som Cassandra tyckte var vettig. Han var inte sådan att han daltade med eleverna och hade sig, utan ville att de skulle tiga om de inte var tilltalade och i övrigt hålla sig lugna och göra som de blev tillsagda.

Det tredje året hade också inneburit att hon fick tillstånd att gå till Hogsmeade när det var utflykter dit. Det hade varit jättespännande att få gå dit första gången, eftersom hon faktiskt aldrig varit där förr, men hon tröttnade lite efter några gånger. Det fanns inget särskilt som roade henne där och även om godis var trevligt så var det ändå saker som var mer intressanta än snask. Istället brukade hon ta sin tillflykt till skolans marker, eftersom det var så många elever som försvann iväg just då att det var mer ovanligt att man sprang på någon, och det passade henne perfekt. Tyvärr var det inte Hogsmeade-utflykt varje helg, men när det väl var det passade hon på att smita ut i skogen. Inte ut i den Förbjudna Skogen, för hon var inte så dum att hon ville bli av med poäng, men väl vanliga, harmlösa trädansamlingar.

Under sitt tredje år hade hon börjat skicka brev till den avlägsna släktingen, ”caramellkungen” Cosmio Coggles. Till en början var det nästan som små beundrarbrev, vilket gjorde att hon fick några smakprov på godis som svar, men allt eftersom hade han tydligen faktiskt börjat läsa vad hon skrev, och hade därför börjat skriva svar till henne. Det var en lite udda brevvän att ha, men eftersom hon inte berättade för någon om det så var det ingen som behövde bry sig om det. Ett av breven hade talat om för henne att han skulle starta en filial i Hogsmeade av sin berömda butik i Diagongränden. Den skulle öppna hösten då hon skulle börja fyran, och hon var varmt välkommen dit.

De skrev egentligen inte några konstiga saker till varandra. Inget som var misstänkt eller skumt på något sätt. Han var nyfiken på hur det var att gå på Hogwarts, eftersom han själv aldrig gått där när han var yngre, och hon berättade gärna. Hon var nyfiken på hans släktingar och han berättade om dem. Föräldrarna inte i särskilt smickrande ordalag, men han talade sig ganska varm för sin mammas hemland, Tyskland, och för sitt yrkesval. Han var tydligen stolt över sina karameller, och det är klart, några smakprov här och där var ju aldrig fel. Om inte annat kunde hon använda dem som mutor om det skulle behövas någon gång.

Livet gick sin gilla gång på skolan. Cassandra blev äldre och förhoppningsvis visare för var dag som gick, eller åtminstone om man fick jämföra början av skolåret med slutet. Även om hon var äldre och hade kommit in i puberteten ordentligt så var hon fortfarande inte intresserad av några relationer. Att få mens kom som något av en chock för henne. Plötsligt en dag när hon vaknade på morgonen, på sommaren mellan trean och fyran, blödde hon. Sedan fick hon ont i magen också, men hon ville inte berätta för sin mamma. Till slut lyckades hon klämma fram det för Carol, som ju ändå skulle utbilda sig till botare. Carol hade skrattat lite och tyckt att hon inte skulle vara så fånig. Det var något fullkomligt naturligt som händer alla flickor förr eller senare och sedan gratulerade hon henne. Gratulera för vad? hade Cassandra tänkt, eftersom hon nu skulle behöva blöda en gång i månaden för vad som kändes som resten av livet. Var det verkligen något att vara så tacksam för? Skulle hon plötsligt bara ställa sig upp och säga ’hurra, mina reproduktionsorgan funkar!’ bara för att det hade kommit blod i underbyxorna? Nej, äckligt var det. Kladdigt och dant. Inte som blod som rann i ådrorna, som var friskt och vackert.

Finnar hade hon börjat få också, och det var mest bara irriterande, eftersom hon inte kunde låta bli att klämma på dem så snart hon såg sig i spegeln. Om det var så här det var att vara tonåring så ville hon inte vara med längre. Hellre att hon fick växa upp med en gång och vips vara tjugofem eller något sådant. Det skulle göra saker enklare, och då skulle hon slippa gå i skolan också. Fast det är klart… Hon vill ju ändå lära sig så mycket hon kan om de ämnen hon faktiskt bryr sig om.