Morgaine får en ny familj

**** BEGIN LOGGING AT Mon Feb 01 15:34:37 2010

Feb 01 15:43:13 <Safir>    Men det gick inte att blinka bort tårarna när mammans hand skakande sträckte sig fram och ringde på dörren, hon hann inte ens lägga sin hand på den vuxna kvinnans arm för att göra ett sista försök att hindra henne, för även om förnuftet nästan förstod, så kunde inte hjärtat alls förstå! Hon hör en signal långt borta och hjärtat slår allt häftigare!

Feb 01 16:18:46 <Traxy>    Man hade kanske kunnat tro att den som kommer för att öppna dörren är en husalf, men de ska ju helst hålla sig undan, så istället öppnas dörren av en ljushårig kvinna, Marielle. Hon ler stelt men inte ovänligt mot de två besökarna. “Ja?” säger hon med en fransk brytning. “Kan jag hjälpa er med något?” Hon kände inte igen kvinnan (flickan såg hon knappt) och eftersom hon inte kände igen henne betydde det att hon inte var någon betydelsefull människa alls. Tänk om det till och med var en mugglare som var där för att sälja småkakor eller liknande? Fy så tarvliga dessa britter kunde vara ibland!

Feb 01 16:30:43 <Safir>    Morgaine stirrar på kvinnan, hon är vacker, ser inte jättefarlig ut, ler lite och pratar med en konstig dialekt. Hon sträcker på huvudet för att försöka få en skymt av huset innanför, men blicken dras hela tiden till Marielle. Var hon snäll? Vad skulle hon tycka och tänka om allt det här? Hoppas hoppas hoppas att Carl inte var hemma och den här kvinann skulel skatta åt dem och skicka hem dem igen! Elisabeth stirrar på kvinnan, så det var så hon såg ut, Carls fru… Hon känner sig lite liten, lite sliten och lite fattig, men det var inte för det hon kommit. “Jag är här med herrns dotter!” säger hon istället och puffar fram den smått vettskrämda dottern. “Är han hemma?”

Feb 01 17:46:46 <Traxy>    Marielle stirrar på den obetydliga kvinnan innan hon ger upp ett klingande skratt. “Jag tror ni har missförstått. Vi har en son, ingen dotter, och han går på en mycket framstående internatskola.” Vilka absurda påhitt en del har mage att komma med! Nog för att flickan vid närmare anblick är blond, men det är ju inte som att de är de enda blondinerna i hela Cornwall. Nej, sacre bleu, det var bäst att göra sig av med det här besöket och det snarast. De kanske var zigenare eller någon annan sorts pack!

Feb 01 18:17:40 <Safir>    Elisabeth stramar upp sig. “Jag beklagar, men för drygt tio år sedan hade jag en affär med Cal Acton-Aldwych och Morgaine här är resultatet av de kvällarna. Och nu har jag inte råd att ha kvar flickan och dessutom får hon konstiga saker att hända, och jag vägrar ta ansvar för barn som färgar dukar eller kokar potatisar med blicken!” Hon ställerbestämt ner väskan på trappen. “Jag lämnar flcikan i er vård, är Cal inte hemma, så hälsa från Elisabeth River! Annars skulle jag gärna vilja växla ett par ord med honom frun!”

Feb 01 20:15:15 <Griselda>    Marielles skratt fastnar i halsen på henne. Vad hade hon sagt? “Impossible!” mumlar hon på sitt hemspråk men avbryts av att hennes make dyker upp, undrandes vad det är som tar sådan tid. Hon skulle ju bara göra sig av med de som var vid dörren och sedan återvända. De satt faktiskt och åt sitt afternoon tea! När hon hör stegen närma sig så vänder hon sig om. “Tala om för mig att den här kvinnan är galen!” säger hon, rösten närande sig falsett. Calomel kommer äntligen fram till dörren och ska precis till att be besökarna att dra dit pepparn växer när han inser att han känner igen kvinnan i fråga.

Feb 01 20:24:46 <Safir>    “Godafton” Elisabeths leende går liksom inte att stoppa när hon ser honom, han var lika vacker som hon mindes. “Jag är ledsen att behöva störa så här en fredagkväll, men…” Hon vet inte om hon ska orka säga alltihop igen. “Morgaine, det här är din far!” säger hon med en liten gest mot honom. “Och jag måste verkligen åka hem till mina andra tre barn nu, så jag lämnar den här udda fågeln i din vård Cal. Det går bra att skriva!” Hon vill vända på klacken och bara gå, få det gjort och överstökat, men hon har lite svårt att förmå sig att bara lämna Morgaine sådär, trots allt. “Adjö min lilla älva” säger hon och drar in Morgaine i en kram, den mest ömsinta flciakn fått på ett par år. “Sköt dig och dköt om dig!”

Feb 01 20:35:37 <Griselda>    “Vad i självaste…?” Calomel stirrar från Elisabeth till Morgaine och vet inte riktigt hur han ska reagera. Han har trott att han var enbarnsfar i ganska många år och så kommer den här kvinnan, som han bara hade ett mycket svagt minne av, och försöker lämpa en dotter på honom? “Vad håller du på med? Du får allt ta och förklara dig!” säger han barskt och försöker undvika att förarga sin fru ännu mer än vad hon redan var. Tre barn? TRE? Var de hans allihop? Var ens den här ungen hans?!

Feb 01 20:42:51 <Safir>    Åh, han vill inte heller ha henne, var det bra eller dåligt? Morgaine tittar upp på mannen som ser barsk ut, men det är klart, hade de kunnat skriva och förvarna så hade det nog varit bättre… Men de var onekligen lika, hon förstod att den där gamla posttanten hade haft lätt att känna igen henne… Tänk om han bara vägrade och hon fick åka hem igen, nu hade hon sett honom och var nöjd med det, hon ville inte stanna här…

Feb 01 20:52:28 <Safir>    Moderns omfamning var oväntad och det kändes så orättvist att hon plötsligt nu skulle börja bry sig om Morgaine, nu när de skulle skiljas åt, kanske. Elisabeth sträckte på sig igen, hon var fast besluten att inte låta sig avskräckas. Hon såg Calomel stint i ögonen. “Jag var här uppe med mitt arbete för lite drygt elva år sedan, på Camelot Hotel. Vi sågs i baren och det ena ledde till det andra vilket Morgaine här är bevis på.” Hon strök dottern över håret. “Nu har jag inte råd att underhålla flickan längre och hon har konstiga saker för sig, som jag hoppas är något ni kan ta hand om! Saker som ändrar färg…” hon höll upp sin brännskadade hand “…saker som kokar när hon blir arg… Ja jag vågar helt enkelt inte ha kvar henne hemma!”

12:42:07 <Griselda>    “Är detta sant?” säger Marielle iskallt till sin make, som ser helt fallen från skyarna ut. Visst kunde han dra sig till minnes ett snedsprång en gång i tiden, men ett barn?! En dotter, dessutom? Han vet inte riktigt vad han ska säga, eller vad han ska svara frun, så han får bara fram ett , “Vill ni inte komma in?” som för att åtminstone förhindra att de står ute på trappan och diskuterar en sådan här sak. Om flickan var hans – och – med tanke på hennes utseende så var hon det – så skulle han väl dra sitt strå till stacken, men hon kan inte gärna dumpa ett okänt barn på tröskeln och sedan bara vända på klacken och gå!

13:05:19 <SafirJobb>    Elisabeth kastade en snabb blick på klockan, för att markera att det fick bli kort då, men hon nickar, tar upp väskan och när de kommit in ställer hon ner den i hallen. Morgaine känner sig lätt förlamad, men följer såklart efter sin mor. Varför hade han inte bara bett dem åka hem igen? Men visst, det kunde ju vara så att han bara behövde smälta chocken… För att inte tala om den chock som hans fru verkade fått. Morgaine ser lite urskuldande på Marielle, men det var ju inte hennes fel det här.

13:37:59 <Griselda>    Marielle sätter näsan i vädret och leder in dem i en salong, där te och scones fanns framdukade. Ett par till koppar och påfyllning av tekannan och sconesen senare så har alla åtminstone varsin kopp och får ta för sig av sconesen som de vill. Adrians mamma vet inte riktigt hur hon ska reagera på detta, för hon hade alltid velat haft en flicka. Efter Adrian hade det inte blivit några fler barn av, varför visste de inte eftersom det inte varit planerat, och nu hade en dykt upp som på beställning. En flicka som var sedan länge förbi det tradiga bäbisstadiet, dessutom. Å andra sidan så hade hennes make varit otrogen mot henne, och det är nog det som mest lockar fram ett ilsket humör. En mugglare, till på köpet! Hade det åtminstone varit en häxa så hade hon väl kanske förstått honom till viss del (Adrian hade inte varit en enkel unge att ta hand om, hans trotsålder hade ofta fått henne att vilja låsa in honom på vinden och slänga bort nyckeln), men hon sitter tyst i soffan och väntar på att få höra mer. (mer)

13:41:11 <Griselda>    Cal visar Elisabeth och flickan till soffan i salongen och ber dem sätta sig ned. “Så vårt… möte…” Marielle ger honom en högdragen blick, “en gång i tiden… Vid Merlins skägg, varför hörde du inte av dig?” Det var kanske en konstig sak att säga, men istället för att hon skulle skött om flickan själv i alla dessa år så kunde han ju ha bidragit ekonomiskt. Inte som att de inte hade råd! Vilket var mer än det verkade att den ensamstående mamman hade. “Jag kunde ha hjälpt till.” Striden med frun fick han ta senare, privat.

13:49:41 <SafirJobb>    Huset känns enormt för en som har vuxit upp i en trång lägenhet, hon ser sig storögt omkring och inandas doften av? Ja, vad det är som luktar vet hon inte riktigt. Trämöbelpolish, hav och tång, och en massa andra saker som hon inte kan identifiera. Är det så här rikedom luktar, funderar hon, för i hennes ögon är de här människorna otroligt rika. Hon minns sin dröm om att hitta en rik far som välkomnade henen med öppna armar, kallade henne sin egen prinsessa och var så glad eftersom han alltid velat ha en flicka, och skämde bort henne med saker och fina kläder! Det här var ganska långt från den drömmen, men det verkade i alla fall som att det fanns pengar. Hon ser skyggt på Marielle igen, bara hon inte tänkte vara som den elaka styvmodern i Askungen. Teet värmer gott och hon kan känna hur det kurrar i magen, men vågar inte ta något förrän hon blir specifikt erbjuden. Hon äter så försiktigt och väluppfostrat hon kan, rädd att spilla sylt på mattan, möblerna eller sig själv.

13:50:09 <SafirJobb>    “Jag visste att du var gift, du hade ju ringen på dig, och jag var stolt.” svarade Elisabeth med en liten suck. “Dessutom visste jag inte riktigt var du fanns, jag hade missuppfattat efternamnet men en vänlig gammal dam i byn förstod vem jag frågade efter när hon såg Morgaine ikväll. Och jag har klarat mig och barnen med stöd från en annan far, hittills, så det var inte förrän igår kväll som jag bestämde mig för att söka upp dig. Söka upp er.” Hon tittar för första gången på Marielle med ett litet leende.

14:08:01 <Griselda>    Marielle fnyser bara och muttrar fram ett franskt ord som i översättning är “Slampa!” innan hon försvinner bakom sin tekopp och skjuter över fatet med scones åt flickan, för hon kunde ju inte gärna hjälpa att hennes mamma var lösaktig. Den nyblivna tvåbarnsfadern nickar lite kort åt det som sägs, för det är ju sant. Inte som att han lämnat adress, men han hade ju å andra sidan inte trott sig behöva det heller. Det var bara ett engångsligg när han var lite full och grinig över situationen hemma. Hur skulle han vetat att hon blev gravid? Använde hon ingen sorts skydd?! “Så… varför namnet Morgaine?” säger han lamt eftersom han fortfarande inte vet vad han ska göra eller säga. Flickan var onekligen hans, det fanns ingen möjlighet till något annat.

14:27:33 <JobbSafir>    Hon ler lite besvärat. “Min far, Charles, hävdade alltid att man släkten skulle fortsätta ha kungliga namn, Jag heter Elisabeth, min syster hette Victoria?” Hon smuttar på teet. “Min äldsta dotter fick heta Victoria efter min döda syster, min son heter Arthur och då blev det på något vis nästan naturligt att kalla nästa dotter för Morgaine. Minstingen heter Anne efter min mor…” Hon ryckte lite på axlarna. “Det är vackra namn i mitt tycke, och man vill ju ge sina barn allt som är gott och vackert.” Hon tittade på Morgaine. “Morgaine är förstås mer udda än de andra, men så har den här flickan alltid varit lite mer udda än de andra också?”

14:39:48 <Griselda>    Det lät som en bra förklaring, för hans del, i alla fall. Kungligheter, jo man tackar! “Udda? På vilket sätt?” svarar Cal med en blick mot flickan. En blick som är lite nyfiken nu. Hade mamman inte svamlat något om potatisar förut eller vad var det hon sagt? Kan det vara så att Morgaine ärvt hans magiska gen och är en häxa? Även Marielle ser lite intresserad ut vid det här yttrandet – även om flickan var en oäkting till hennes make som hade haft ihop det med en mugglarslampa så kanske det är något bättre om flickan åtminstone är en häxa. En ynk eller mugglare skulle ju inte ha någon framtid i deras värld!

14:50:57 <JobbSafir>    Mer udda? Ja, hon var blond och blåögd istället för brunhårig och gråögd som sin mor och systrarna, men det var ju Arthur som stack ut i syskonskaran? Fast det var förstås inte det hennes mamma menade, det var alla de här småsakerna som drivit Elisabeth till vansinne. “Det var svårt att sätta fingret på det i början?” började Elisabeth lite trevande, det gällde ju att inte skrämma dem så de inte ville ta över. “Men… För tre år sedan lyckades hon på något märkligt vis spilla sås på en vit duk som sedan blev helt brun så fläcken inte syntes, duken gick aldrig att tvätta vit igen och?” hon håller fram sin brända hand “… igår när vi grälade medan jag stod och skalade potatis så …” Hon kan inte hålla borta desperationen och rädslan ur rösten längre “… så var den plötsligt kokt!” snyftar hon till. “Jag vet inte vad jag ska ta mig till med ett sån’t barn! Tänk om hon blir arg och bränner ner hela huset, eller har ihjäl någon!” Hon tar ett djupt andetag och försöker torka ett par tårar med servetten, det här var inte precis vad hon hade tänkt sig.

14:52:04 <JobbSafir>    “Jag kan få blommor att slå ut fortare än de borde, eller få tyst på skällande hundar bara genom att tänka att de ska vara tysta” Morgaines röst är ganska ljus och späd, men ändå klar. Det var lika bra att de fick veta alltihop, så kanske de inte heller ville ha henne och hon kunde åka hem igen, med lite mer pengar från den här familjen. Ja, då skulle säkert henens mamma förlåta henne och med riktig tur skulle de kunna få en större lägenhet, så hon kunde få eget rum!

17:40:12 <Griselda>    “Det är inte så det fungerar,” svarar Cal Elisabeth tålmodigt men sammanbitet. “Men det spelar ingen roll.” Han tänkte inte förklara alltihop nu, inte om kvinnan tänkte dumpa flickan hos dem och sedan hålla sig borta. Då kunde förklaringarna vänta tills dess att flickan var ensam hos dem. En blick på både henne och den snyftande mamman gör att åtminstone han känner att det inte är mer än rätt att de tar över vårdnaden över flickebarnet. En häxa. Här skulle hon kunna få den undervisning hon behöver, inte bara ses som ett missfoster av en oförstående mugglarmamma. Ja, det svider att han har ett halvblodsbarn med en mugglarkvinna, men vad tusan, det skulle bara ha varit en engångsgrej! Något han hade glömt nästan så snart det hänt, förträngt, inte värt att minnas. Ett misstag. Flickan hade åtminstone ett skapligt namn och hon såg ut som en äkta Acton-Aldwych. Kanske kunde de försöka bortförklara henne på något sätt inför släkten? När flickan så börjar tala vänds inte bara Cals utan även Marielles blickar mot henne. Marielle ser… nöjd ut. “Är det något mer vi bör veta om la petite fille?” säger hon, nästan lite FÖR älskvärt. “Inga sjukdomar eller något sådant?”

17:52:18 <Safir>    “Hon har haft de flesta barnsjukdomarna redan… vattenkoppor, påssjuka, röda hund…” Elisabeth skakar på huvudet och slår ut med händerna. “Hon har inte eksem eller något såndant heller.” Morgaine tittar förvånat på sin mamma, varför skulle hon ha exem? “Vi har inga husdjur, så jag vet inte om hon är allergisk…” “Jag tål Sabinas katt!” påpekar Morgaine försiktigt. Hon stryker undan en blond hårslinga och försöker göra sig nästan osynlig igen. Sabina… Bästa vännen hemma i Plymoth… Hon sväljer och försöker koncentrera sig på en tavla bakom sin mamma, men hon måste ha tårar i ögonen för hon ser så suddigt att den ser ut att röra sig?

18:26:59 <Griselda>    Ingen av dem vet riktigt hur de ska reagera, vad de förväntas göra, eller liknande, för de hade inte varit med om något sådant här förut, och förhoppningsvis kommer de aldrig att vara med om det igen! “Så du vill alltså överlåta din egen dotter till ett par främlingar för att hon är udda och ni inte vet hur ni ska ta hand om henne?” Marielle fnyser igen. “Ni britter är bra konstiga. Det kanske är lika bra att hon stannar här. Ni verkar ju inte riktigt klok.” Överge en dotter! Nu hade hon ju själv aldrig haft en dotter, som hon så gärna velat haft, och detta fick väl vara en kompromiss. Om något så tänker hon inte vara en lika dålig mor som den här brittiska slynan uppenbarligen är! Frågan är bara hur Adrian kommer att ta nyheten. Nå, den dagen den sorgen… även om det bara är en vecka bort.

19:48:38 <Safir>    När Marielle säger sådär, så låter det värre än Elisabeth tänkt sig det. “Jag vill skydda mina andra barn mot Morgaines okontrollerade… humör som påverkar vår vardag på ett sätt som jag aldrig varit med om, och inte vill vara med om igen heller, och då känns det bra mycket bättre att lämna henne till henens far, än att leta efter en fosterfamilj som kommunen säkert skulle försöka hitta åt mig.” Hon låter kall och formell, som om hon vore på jobbet. “Och jag förutsätter att Morgaine skriver till mig regelbundet, så jag vet hur hon har det!”

Morgaine hostade till, ett sätt att försöka dölja en fnysning. Hennes mamma ville inte ha henne, var rädd för henne, och nu satt hon och lät som om hon var på jobbet och pratade om ett hus eller något som skulle säljas. “Varför säger du inte rent ut att du inte vill ha mig lägre? Att du inte vågar älska ett missfostrer? Oavsett hur mycket jag älskar dig och mina syskon?” Rösten är lågmäld och sammanbiten, tårarna bränner i ögonen men hon håller huvudet högt. “Du har bestämt att jag ska flytta till min pappa, oavsett vad jag vill, för det är bäst för familjen! Och det är det säkert också!” Morgaine låter ilskan, rädslan och känslan av att bara bli övergiven flöda, och hon har inte ens tänkt på att hon nu står upp och skriker. “Men du måste väl fatta att jag inte gör det med mening! Och att jag älskar mina syskon och aldrig skulel göra något mot dem! De tycker inte att jag är konstig! Det är bara du som inte orkar med mig, för att du jämt är så trött och stressad och vi aldrig har några pengar…” Tekannan rämnar och teet flyter ut över bordet och Morgaine bara stirrar. Hon drar ett djupt andetag, torkar tårarna med baksidan av ena handen och sätter sig ner igen. “Förlåt” viskar hon. “Du har säkert rätt mamma.”

12:02:08 <Griselda>    Paret Acton-Aldwych ser från sin nyfunna dotter till kvinnan som fött fram henne. Trots att de är magiker och högt uppsatta i den magiska rangordningen så finns det ändå vissa moraliska standarder att uppehålla, och det oavsett vem det är man har att göra med. Så gör man bara inte mot sina barn, oavsett hur gräsliga de är! Flickan är ju uppenbarligen inte konstig (i deras ögon), men att hennes mamma beter sig på det här viset… Det är oacceptabelt. Calomel försöker torka upp teet med några servetter, även om det inte skulle göra något om det så rann ner på golvet. Han behöver låta händerna göra något och han ville inte gärna ta fram trollstaven i en mugglares närvaro. De kunde inte justera hennes minne efteråt, trots allt. Marielle reser sig upp och ger Elisabeth en kylslagen blick innan hon sträcker ut en hand åt Morgaine. “Följ med mig, mon chérie. Låt dem samtala i enrum.” Hon ger även maken en kall blick. “Men tillverka inga fler barn, märk väl!” Hon vänder på klacken och föser med sig flickebarnet ur rummet och slänger igen dörren.

12:15:06 <Safir>    “Förlåt” upprepar Morgaine igen när hon och Marielle blir ensamma. “Jag kan inte hjälpa det frun, och det händer inte särskilt ofta… Jag försöker gärna tvätta mattan.” Hon ser skamsen ut. “Mamma är egentligen väldigt snäll, hon bara…” men vad hon är kan hon inte riktigt sätta fingret på, så hon låter meningen dö ut. Hon ser sig diskret omkring, visst är hon nyfiken, men det är fult att stirra. Vad hennes mamma och pappa ska prata om kan hon bara gissa, men det kändes som att hon skulle få stanna här, vare sig hon ville eller inte.

12:44:01 <Griselda>    “Se så, det ska vi ta hand om senare,” svarar Marielle så vänligt att hon förvånar sig själv. Nog för att hon tyckte att mugglarkvinnan var hemsk och att hennes make hade haft mage att ha en affär… merde! “Det är inte ditt fel det här. De får reda ut sina problem, medan vi ser om vi kan hitta ett rum åt dig.” Hon funderar lite innan hon leder vägen uppför den ganska ståtliga trappan. “Du kan sova i Adrians rum tills vidare. Han kommer hem från skolan om ungefär en vecka, men på en vecka ska vi väl ha kunnat ha hittat på ett bättre arrangemang.”

12:54:30 <Safir>    “Adrian? Är det er son? Hur gammal är han?” Åh, hon skulle alltså få en ny halvbror? Då skulle hon kanske inte sakna Arthur så jättemycket! Tanken på honom får hennes hand att fara upp till halsbandet med den lilla älvan. Hon skulle skriva till honom så fort hon fick en chans! Sedan sjunker Marielles ord in ordentligt. “Menar ni ett… ett alldeles eget rum frun?” frågar hon nästan andlöst, för den här Adrian skulle nog inte vilja dela med en liten flicka…

13:23:37 <Griselda>    “Certainement,” säger hon och fortsätter uppför trappan. “Han blir tretton om några veckor. Eftersom hans rum står tomt när han är på skolan så kan du sova där nu, så får vi se var vi kan inhysa dig sedan. Ett steg i taget.” Hon skjuter upp en dörr till ett rum som är ganska öde och ganska stort, dessutom. Där finns en säng, på det sluttande innetaket över sängen hänger en quidditchplansch, det finns ett nattduksbord bredvid och vid ena väggen en byrå, och dörrar till en inbyggd garderob. Det finns också några fönster, men de är stängda nu. En fluga surrar mot ett av dem, så Marielle går för att öppna det så att rummet kan luftas lite.

13:50:35 <Safir>    Rummet var ju lika stort som vardagsrummet hemma! Hon ser sig förundrat omkring och skriker sedan till av förvåning då quidditchspelarna på planchen rör på sig! “Hur?” Hon smyger försiktigt närmare, som en katt som fått syn på en småfågel eller något. Jo, det var figurer i färgglada kläder som flög i luften på kvastar och kastade en stor röd boll mellan sig… Hon sträcker ut handen för att röra vid bollen, men det går inte.

13:56:36 <Griselda>    Egentligen hade hon föredragit att låta Cal ha den här diskussionen med henne, eftersom han trots allt var upphovet till det som orsakat att flickans mamma nu tagit henne hit, men å andra sidan, om hon skulle vara den nya mamman så kanske det inte är mer än rätt att hon försöker förklara för sin nya dotter? Hon sätter sig ned på sängen och tecknar till Morgaine att sätta sig bredvid. “Alla de här… ydda sakerna… det finns ett skäl till att de händer dig. Adrian var likadan när han var yngre, och både jag och din far,” en viss bitterhet smyger sig in vid det ordet, ” likaså. Du är annorlunda än din mamma och dina andra syskon. Du… är en ‘äxa.”

14:13:12 <Safir>    Hon stirrar förbluffad på kvinnan bredvid sig. “Menar du det? Att jag inte är ett missfoster? Bara en…” Hon skakar klentroget på huvudet. “Det finns inte häxor, bara folk som tror att om man dansar baklänges runt Stonehenge vid sommarsolståndet så blir amn av med sina vårtor…” Hon törs inte tro att det finns fler som kan få saker att ändras när de blev arga. “Vad gjorde Adrian då?” säger hon sedan, hon ville ha bevis för att det var sant, så hon faktiskt skulel våga tro det…

14:27:31 <Griselda>    “Åh, lite av varje,” svarar hon, minns inte riktigt allt som hänt en gång i tiden. “Tekannan har vi fått laga några gånger… så det märks att ni är släkt.” Hon ler lite kort åt minnet av tekannan, även om yttrandet av ‘släkt’ var lite… kantigt. “Magi är verkligt… Jag är en ‘äxa, Adrian och Cal är trollkarlar. Adrian går på en skola för magiker. ‘Ar du fyllt elva år än, förresten?” Ingen tvekan om saken, flickan skulle få gå på Hogwarts hon också… Bara det bästa åt deras familj!

14:37:37 <Safir>    “Jag fyllde elva i mars, frun” svarar hon lite frånvarande. Hade Adrian också haft sönder tekannan? Så lustigt! “Men… då kan ni trolla den hel igen?” Lättnaden i rösten går inte att ta miste på. “Men…” Hon rynkar pannan. “Men ni är ju vacker! Jag trodde häxor skulle vara… Ja fula, vårtiga och så. Fast det är klart, om jag är en häxa så blir jag väl sådan när jag blir gammal…” Hon tar ett djupt andetag. “Allt är så förvirrande!”

14:45:32 <Griselda>    Åh, vilken flicka! Marielle skrattar, ett skratt som inte alls lät som någon gammal häxas kacklande. “Nå, det är bara en gammal myt… eller så är det bara gamla, fula kvinnor som mugglarna kommer ihåg att de har träffat. Tekannan kommer vi att laga så snart den där kvinnan gett sig av.” Från och med nu skulle Elisabeth inte vara Morgaines mamma, alltså skulle hon inte tilltalas sålunda. “Om du har fyllt elva år så kommer du att få antagningsbesked till ‘Ogwarts om bara några veckor.” Så synd, egentligen. Så lite tid att lära känna henne på! “Det är en mycket framstående skola. I det här landet,” tillägger hon eftersom hon själv naturligtvis gått på Beauxbatons, som ju var mycket bättre enligt henne. “Vi ska nog se till att lära dig både ett och annat, var inte orolig.” Hon stryker flickan över det blonda håret, tacksam över att hon i alla fall såg ut att vara deras. “Nå, mon chérie, du åt knappt något utav sconesen… Är du ‘ungrig? Kanske lite kvällsmat skulle passa bra, eh?”

15:40:02 <Safir>    “Mugglare? Vad är det?” Hon ser förvirrad på Marielle, var det någon slags sagoberättare eller så som hon inte hört talas om? Den vänliga gesten med strykningen över håret får henen att slappna av. “Jag är duktig på att lära mig, det sa alltid min lärare i skolan i Plymoth.” Hon rodnade lite, satt hon och skröt? Det var inte passande! Hungrig? Jo, det var en stund sedan de åt. “Ja tack frun, lite hungrig är jag allt…” Herregud! Vad åt häxor och trollkarlar egentligen? Stekta paddor och sniglar? Hon lugnade sig vid tanken på teet och sconsen, det var ju normal mat, även om de aldrig hade afternoon tea så här snt på kvällarna hemma… I Plymoth, där hon bodde innan, rättade hon sig.

15:50:42 <Griselda>    “Åh, det så klart… en mugglare är en person som inte kan använda magi. Som inte har förmågan.” Nå, hon fick se till att få upp väskan till rummet och så fick husalfen plocka fram en smörgås eller liknande, eftersom det kanske var lite sent att äta något större. Flickan hade väl knappt fått någon mat om mamman hade en massa ungar efter att ha knullat runt på det där sättet, så det är bra att hon kan gödas upp lite bättre nu. “Nå, följ med så ska vi se vad vi kan ‘itta. Vad vill du ‘a att dricka? Te? Kaffe? Varm mjölk? Choklad?” småpratar hon medan de är på väg ner igen, fast inte ned för den stora trappan som de gått uppför, utan en annan, mindre, som leder ner till köket.

15:56:38 <Safir>    Oj, det verkade finnas väldigt mycket att lära om häxor och trollkarlar. Mugglare… Det var alltså sådana som hennes mamma och syskon och… Tja, alla andra hon kände som inte var som hon. Undrar vad mer hon behövde lära sig? Eller snarare hur mycket mer? Skulle hon gå på den där fina skolan fick hon ju inte skämma ut sig! Choklad? Det fick man väl inte till vardags? Fast det är ju helg nu… Men hon vågar inte välja det i alal fall, ifall den här ganska vänliga kvinnan skulle tycka att hon var åpen då. “Te med mjölk tack” säger hon därför och följer efter ner för trappan. Vilket stort hus, med två trappor!

16:42:38 <Griselda>    “Te med mjölk,” säger hon roat, för hon är själv inte fullt så förtjust i drycken som dessa britter är, men i alla fall. “Bibi!” Inget svar. “Bibi!” Efter några sekunder hörs ett “Ja, frun?” någonstans ifrån köket, dit de nu anlänt. “En kopp te med mjölk… och en smörgås!” Morgaine får en blick. “Vad vill du ha för pålägg? Skinka? Ost? Både och? Vi har äggmajonnäs, tonfiskmajonnäs… korv? Currykyckling? Vi har säkert en bit ostpaj kvar sedan middagen annars.” Hon höjer rösten lite igen. “Inte sant, Bibi?” vilket genast återföljs av ett “javisst, frun!” Från bakom en bänk dyker en liten varelse med stora, runda tennisbollsögon upp, klädd i ett örngott, hållandes i en tekopp med fat som den sträcker fram mot sin ägarinna. “Varsågod, frun!”

16:54:27 <Safir>    Oj vad mycket att välja på! “Ostpaj låter underbart frun!” Nog för att dagen har varit full med märkliga saker, men när husalfen dyker upp blir det lite för mycket för Morgaine. Hon skriker av skräck och gömmer sig bakom Marielle medan hon försöker få sitt hjärta att sluta slå som en skrämd hare. “Vem, vad… är DET DÄR?” hickar hon skrämt medan hon kämpar för att inte börja gråta.

17:09:01 <Griselda>    “Det är Bibi, vår husalf,” svarar Marielle med ett skratt. “Vår trogna tjänare. Hon är inte farlig.” Om man inte heter Harry Potter och har en överbeskyddande Dobby efter sig, då. Bibi går för att ta fram resterna av middagen. En generöst tilltagen portion med lite sallad vid sidan av blir det, och som blir framdukat vid ett litet köksbord. Det var naturligtvis inte här de brukade inta sina måltider – det hade de en matsal till – men det fick duga så länge den där mugglaren fanns i krokarna. Tekoppen ställer Marielle ner på bordet också, och drar ut en stol så att Morgaine ska kunna sätta sig ned. “Sådär, bon apétit.” Hon sätter sig ned på en av de andra köksstolarna som såg så… hemtrevliga ut. De var av en mörk träsort, eller åtminstone målade mörka, och hade naturvita dynor. Traditionellt men ändå modernt, och det finns ändå en viss klass på möblemanget, även om det är i köket.

17:20:57 <Safir>    “Husalf?” piper Morgaine och harklar sig för att få kontroll över rösten. “Jaha, förlåt, jag har aldrig sett någon förut.” Undrar om det fanns fler konstiga varelser. “Ehm, har ni en enhörning i trädgården också?” frågar hon försiktigt. “Tack så mycket… Bibi” tillägger hon när alfen ställer fram maten efter hon slagit sig ner vid bordet. “Vad?” tillägger hon förbryllat när Marielle önskar henne bon apétit. “Var det inte ostpaj frun?” Hon andas in doften av den, det luktade i alla fall ostpaj!

18:03:30 <Griselda>    “Naturligtvis inte,” säger hon och gör en paus tillräckligt länge för att Morgaine ska kunna tro att enhörningar inte finns, innan hon drämmer till med ett, “De är fridlysta. Eller nej, de är vilda djur, menar jag. Ibland blandar jag ihop orden.” Det är mycket riktigt en smarrig ostpaj som står på bordet, eller en formidable quiche lorraine som hon själv skulle säga. “‘Ar du någon favoriträtt? Favoritfärg?” Hon lutar sig lite närmre och viskar, “Jag har aldrig haft någon dotter, så jag vill gärna skämma bort dig!” och sedan tvärtystnar hon när hon insett vad hon precis har sagt. Var det att säga för mycket? Kanske. Men med en dotter kunde hon ju äntligen diskutera saker som mode och annat som hon saknat från sitt hemland!

18:15:51 <Safir>    Morgaine har munnen full med ostpaj när hon får reda på att det FINNS enhörningar och det är nog tur, för hennes uppfostran tillåter henne inte att öppna munnen och tjuta av överraskning och förtjusning. Hon tuggar klart och sväljer. “Den här skulle kunna bli en favorit, frun, den är jättegod!” säger hon och pekar på pajen med gaffeln. “Annars vet jag inte riktigt, pannkakor till efterrätt är förstås något extra…” Hon ler skyggt mot Marielle när hon säger det där om att hon vill skämma bort henne. “Jag tycker om ganska starka färger, men de passar inte så bra med mitt ljusa hår… Jag försvinner liksom…” säger hon lite nedslaget. “Men stark rosa och stark blå är vackert.”

21:22:53 <Griselda>    “Bibi! Pannkakor imorgon!” befaller hon och nickar åt färgerna. Kanske skulle de kunna göra något med rummet så att den passar henne. Mycket mer än så hinner hon inte förrän steg meddelar att de inte längre är ensamma.