GZUNDU-SOPTIPPEN
BROYNMAHR, PLANETEN ZOG
“Wow!” Ryggskott blängde förundrat på Majsgröt som hade yttrat sig. “En gjitaar!” yttrade sig Majsgröt igen, “Och en drumma!”
“Det är ett drummset”, svarade Järnet, som var den smartare av dem. “Man ställer upp dem nå-gonstans och slår besinningslöst på dem med en plankbit.”
Rymdbruden stod lite längre bort och rotade i en handväska. Hon tog upp en anteckningsbok och började skriva: “Ett drummset, en gjitaar…”
“Kolla! En bejs!” Ryggskott höll triumferande upp instrumentet och log triumferande.
“…En bejs…”, mumlade Rymdbruden medan hon skrev. Plötsligt hördes ett underligt ljud, och Svavelsyras huvud dök upp bakom en soffa. “…En cinnt…”, fortsatte Rymdbruden, “en till gjitaar.” Benbrott höll upp föremålet. “Var är Sven-Bengt?”
Alla ryckte på axlarna och såg ut som om det regnade, ända tills Sven-Bengt återvände, dragandes på en rostig kundvagn full med saker. Den enda kvinnan i sällskapet skuttade fram och antecknade för fulla muggar.
“Musikmaskin, skakinstrument, mikrofon, förstärkare, och… det där är?”
“Det är en dator”, svarade Sven-Bengt.
“Dator”, antecknade hon.
Nackspärr som dittills hade suttit tyst uppe på biltaket tog nu till orda. “Vi kan starta ett band”, föreslog han.
De andra såg på varandra och instämde. Ett band hade startats, men ännu hade det inget namn. När de senare var på hemväg såg de ett anslag för en cirkus som skulle komma till stan. Majsgröt läste snabbt igenom vad de hade att bjuda på och började yla exalterat.
“Invalider! De har invalider!”
På Zog fanns det ytterst få invalider, och de som fanns fann inget roligare än att vara med i en cirkus, där de fick visa upp sig och berätta sin historia. Invånarna på Zog har inte riktigt samma vär-deringar som vi har på Jorden.
“Invalider”, sa Järnet och sög på ordet. “Inte dumt.” Svavelsyra tog fram ett päron och började smaska på det. “Invalida Päron…”, tillade han fundersamt. “Bra namn.”
“Det blir bra”, tyckte Nackspärr. “Enda nackdelen är att vi inte kan äta päron då. Man vill ju inte vara en kannibal, liksom.” Allas blickar vändes mot Svavelsyra, som svalde och undrade vad han nu hade gjort.
“Vi har varsitt instrument”, hävdade Ryggskott.
“Inte jag”, protesterade Rymdbruden. “Inte Nackspärr heller.”
“Han har nackspärr, han ska inte spela.”
“Du har ju ryggskott!”
“Käften! Båda två! Jag gör texterna”, erbjöd sig Nackspärr. De andra instämde, och bilen åkte vidare i kvällsmörkret.
Redan nästa morgon samlade Nackspärr inspiration. Han smög omkring i hyreshuset beväpnad med ett anteckningsblock och en penna. En granne hördes genom en dörr.
“Aj, mitt öra!” skrek grannen. Nackspärr antecknade. Han gick in i sin egen lägenhet, slog på TV:n och började zappa.
“Arton år i exil…”, han antecknade, bytte kanal, och tog en klunk vatten ur ett pyramidformat glas på bordet framför honom. “Monster lurar inte under min säng.” Klick. Det var en början. Han gick ut i korridoren igen och såg Sven-Bengt dunka huvudet i väggen. Ännu bättre.
Hyresvärden! Ännu en källa till inspiration. Han grälade med någon på telefon. “Nej! Jag ska inte ha jämna! Udda järnbalkar! Nej, inte hjärnbalkar. Ja, just det. Järnbalkar. Udda. Väldigt udda järnbalkar. Precis.” Nackspärr sprang lyckligt därifrån.
Några timmar senare läste han upp sitt alster inför de andra gruppmedlemmarna som stirrade misstroget på honom och skakade på sina huvuden.
“Du är för fan inte klok”, påpekade Benbrott.
“Din poetiska ådra kan man knö ner i en tändsticksask utan att ta ur tändstickorna först”, sa Järnet finurligt.
“Ja, ja, men tyckte ni om det?”
Av någon konstig anledning gjorde de det, och började fila på en passande melodi. När de äntligen blev nöjda spelade de in låten på band och begav sig till några skivbolag. Hälften av skivförlagen kastade ut dem, och hälften av de som återstod sa åt dem att växa upp, och hälften ville inte låtsas om dem.
Alla utom Myrtenkrull Records. Det var nämligen det enda skivbolaget som gillade dem, och ville mer än gärna ge ut deras musik. Men de ville ha fler låtar, så att de kunde ge ut en singel, så i flygande fläng skrev Nackspärr ytterligare två sånger, och Invalida Pärons första singel släpptes. Överallt spelades de tre låtarna Udda järnbalkar, Snor, och Dollys fel, och överallt ville folket att de skulle turnera.
Efter att de hade erövrat hela Zog ville Myrtenkrull gå vidare, och lanserade därmed deras musik på andra håll i galaxen, och överallt blev människorna (och diverse andra konstiga typer) utom sig av förtjusning. I samma veva släpptes det första albumet, Udda!, som toppade försälj-ningslistorna ända tills nästa skiva, Höstparanoia!, kom ut.
Ja, och här slutar berättelsen om hur Invalida Päron kom till toppen i galaxens musikvärld. Redan har tolv skivor släppts, och till det 30 singlar. Mentalsjuka eller bara udda? – Hur det än förhåller sig så finns Invalida Päron ännu på top-pen, och kommer så att förbli.
The Slut.
(Återgivet med vänlig tillåtelse av Myrtenkrull Records, som innehar alla rättigheter och såna grejer.)
Licensed by Myrtenkrull Records © 1997-
“Alle desse album…” – Gegg Fergpytz IV
Beundrarpost skickas till:
Invalida Päron
c/o Myrtenkrull Records
Tomatavenyn 53
111334 Broynmahr
Alfa ZOG
Sektor J5 Mega GH Ypsilon 3
LAMPETTGALAXEN
